Då var det dagen efter behandlingen och jag känner mej helt okej, jag har haft lite ont i magen eller känt mej lite konstig.. har inte haft direkt ont, utan mer haft en konstig känsla i magen. Jag vet inte om det har lite med medicinerna att göra eller om det är annat men lite jobbigt är det. Annars känner jag inte av så mycket, lite tröttet och att jag inte orkar så mycket bara. 

Det kändes skönt igår när jag var på sjukhuset och läkaren säger att nu för tiden är det mer vanligt att man mår bra än att man mår jättedåligt under en cellgiftsbehandling, man är lite trött och har lite illamående, men annars mår rätt bra. Sen kunde det ju dippa från behandling till behandling, så bara för att man mår bra ena gången så behöver man inte göra det nästa gång.

Och ibland mår man lite dåligt på en gång och ibland kan det ta några dagar innan det kommer. Det är väldigt olika från gång till gång, och som jag kände det första gången skulle jag nog inte behöva känna det igen. Och det va så skönt att höra för det var en mardröm att må så dåligt och inte ha nån kontroll, så så vill jag aldrig mer må och förhoppningsvis slipper jag det. Sen var det mycket som spelade in att jag mådde som jag mådde också att jag fick en medicin som inte va så bra för mej tydligen. Jag fick Primperan mot illamåendet, och den tablettens biverkningar är blandannat, stickningar, krypningar, och domningar i benen, rastlöshet, orolighetskänsla i kroppen.. det var iallafall dom jag kände av och när man går igenom cellgifter och redan mår dåligt så va dom biverkningarna jättejobbiga.

Men sen jag slutade med dom så har jag ju mått mycket bättre, varit glad och tänkt positivt :)

 

Nu skiner faktiskt solen lite och jag ska gå ut och ta en promenad, läkaren sa att det var bra att gå ut och få lite frisk luft och att leva så bra som möjligt, Så om jag äter bra, mår bra och är glad och gör sånt som jag brukar så svarar man oftast bättre på beandlingen. Och jag vill ju inget hellre än att svara bra på behandlingen och bli frisk fort så därför ska jag försöka få lite motion varje dag, äta bra och ofta och göra sånt jag tycker om att göra :) 

 

 

Idag har varit en slapp dag, inte för att jag har mått dåligt eller så utan för att vila upp mej inför imorgon när jag ska in på behandling igen. Samla krafter så att denna omgång går lika bra och förhoppningsvis så mår jag inte så dåligt denna gång heller. Jag håller tummarna för att jag ska få må lika bra som jag gjort den här veckan, för den här veckan har jag bara haft en dålig dag och det har varit jätteskönt :)

 

Vi har ätit kebabtallrik jag och brorsan och Lillis tog pizza.. Pappa valde att äta annat så han ville inte ha nåt från pizzerian, men jag tror nog att han ångrade sej lite när vi kom hem och han såg vår mat :) hehe.. Men så går det!

Så idag har jag suttit och rensat datorn nästan hela dagen, den är så seg och gammal så jag rensade bort hur mycket som helst så nu hoppas jag att den blir lite bättre.

Sen har jag bestämt att när jag är frisk så ska jag unna mej en ny dator, en lite mindre bärbar smidig lätt dator ska jag ha :)

 

Jag kände att jag ville visa lite hur jag ser ut nu och att jag inte ser "sjuk" ut. För det känns som att många tror att jag ser sjuk ut och inte vågar höra av sej till mej, men det gör jag ju inte och det vill jag att alla ska se och förstå också. Jag har ju sagt att jag inte ser sjuk ut och att jag mår bra för det mesta men det är nog svårt att förstå och ta till sej det bara genom ord också, så det är bra att jag visar hur jag faktiskt ser ut nu.

Sen blir man ju bara såå glad av alla kommentarer man får på Facebook när man visar hur man ser ut i peruken.. jag bara läser dom om och om igen och ler :) Tack så mycket<3

 

 

Vi åt fin middag idag, oxfile med bakad potatis och skagenröra och sen chokladpudding till efterrätt och ostbricka på kvällen. 

Det har varit en rätt bra dag idag faktiskt, men jag har inte sovit så speciellt mycket.. Katten ville väl inte att jag skulle sova så hon höll mej vaken större delen av natten och ville leka, men det ville inte jag kan jag säga. Men att säga det till en katt så den förstår är ju inte så lätt.

Den är alldeles för liten och jag mår bara dåligt när jag tänker på den, för det var där jag var när jag mådde så fruktansvärt dåligt efter första behandlingen.

Ja det var så mina dagar såg ut och det orkade jag knappt, jag var bara deprimerad och kände sån tomhet. Jag grät i stort sett hela dagarna och jag brukar inte gråta så lätt i vanliga fall.

Det var hemskt att uppleva, och eftersom jag inte fick i mej någon mat eller vätska så fick jag ju åka in till akuten på torsdagen.

Och då hade jag haft det så hemma i lägenheten sen i tisdags. Och 2 dagar kanske inte låter mycket, men när man mår såå dåligt så känns det som en evighet.

 

Jag får bara upp dom där bilderna i huvudet av när jag mådde så dåligt och att jag kände mej så ensam och att allt var jobbigt, och där vill jag inte bo om det ska kännas så.

Sen vet jag ju inte om det känns så sen när jag är frisk och flyttar tillbaka till Vetlanda igen, men hur som helst så måste jag ha en större lägenhet.

Så nu ska jag ställa mej i kö på en 2a nånstans i Vetlanda och det känns jättemycket bättre för jag har ju velat ha en 2a hela tiden, den där 1an var ju lite av en nödlösning och skulle bara vara tillsvidare. Så om det är någon som har något tips på vart jag kan ställa mej i kö, eller hör något om nån ledig lägenhet så får ni jättegärna höra av er. Jag kommer ju inte flytta tillbaka till Vetlanda förrens i vår någongång så det är däromkring vår/sommar jag söker en 2a :)

Men nu mår jag bra, sen jag "flyttade" hit till Södertälje och har haft familjen runt omkring mej så har jag faktiskt mått bra och även fast behandlingarna är tuffa ibland och jag har "piss" dagar så har jag väldigt många bra dagar också.
Jag har ju alltid tänkt att jag vill klara mej själv och när det blev sådär som det blev och vi kom fram till att jag skulle flytta hem så ville jag först inte det. Jag är ju vuxen och har flyttat hemifrån och är självständig och klarar mej själv, så det kändes så konstigt och som att jag hade misslyckats på något sätt.

Men sen jag kom hit så har jag inte alls känt det så.

Det har bara varit jätteskönt och jag skulle aldrig vara där jag är nu om jag hade bott kvar i Vetlanda och varit helt själv och gått igenom allt som jag har gått igenom, och går igenom.

Så jag är glad över att jag är här, men sen längtar jag ju till Vetlanda och alla människor där något sjukt mycket. Men jag hoppas att när jag är tillbaka sen i vår så finns dom som jag vill träffa kvar där och inte har glömt bort mej :)

När man går igenom något sånt här så tänker man väldigt mycket, och man får massa klarhet i saker och ser saker på ett helt nytt sätt. Man uppskattar saker på ett helt annat sätt och man märker vilka som är ens riktiga vänner och vilka som verkligen bryr sej om en och vilka man ska hålla fast vid.

Sen vet jag att det finns dom som är tysta och kanske inte säger så mycket eller visar så mycket, men som bryr sej iallafall, bara det att dom inte vet vad dom ska säga eller är rädda.

 

Nej nu ska jag gå och lägga mej, men lite avundsjuk är jag ju på alla som har roligt ikväll.. Men nästa år på halloween är jag med :)

 

HAPPY HALLOWEEN PÅ ER! :)

 

 

 

Ja då va jag hemma igen efter ännu en 3 dagars cellgiftsbehandling, och den här gången har det varit lite lättare än det var sist. Men sen sa läkaren att det är olika från gång till gång också, ibland mår man dåligt på en gång och ibland kan det ta några dagar innan man känner av något.

Och sen mår man olika, så bara för att jag mådde så dåligt sist så behövde jag inte göra det den här gången, men det kan ändå bli så oxå. Så nu hoppas jag bara att jag inte behöver sjunka så lågt denna gången.

 

Imorse var jag på sjukhuset och tog lite prover inför måndagens behandling och enda sen jag vaknade har jag mått rätt illa och inte känt mej sådär jättepigg, men när jag kom hem från sjukhuset så försökte jag få i mej lite att äta. Även fast det var svårt så fick jag i mej lite iallafall och sen gick jag och la mej.

Jag sov nog tre och en halv timme och det kändes som att jag behövde det för jag kände inte av lika mycket illamående när jag vaknade. Så jag värmde lite lunch och satte mej i soffan och kollade på tv, och när jag hade ätit upp så kändes det ännu lite bättre.

Nu på kvällen har det varit lite sådär igen och jag vet ju att det kan vara lite upp och ner och att jag kan må dåligt dom första dagarna, men samtidigt som jag vet det så är det jobbigt.

När jag kommer in och har öppnat så ser jag att det är från mina jobbarkompisar och jag blev så glad. Det betyder så mycket att få blommor och "styrke-sms" m.m  när man går igenom en jobbig tid och jag tror att det är svårt för folk att förstå hur mycket det gör och hur glad man verkligen blir. 

Jag har verkligen världens underbaraste jobbarkompisar och jag är så glad över att jag jobbar där och har fått lära känna alla.

Tack så jättemycket för blommorna och nallen alla mina fina jobbarkompisar! <3

Alla ni som skriver till mej på Facebook, smsar och ringer, det betyder hur mycket som helst och det ger mej extra styrka och krafter. Så tack så mycket för alla fina sms och inlägg och allt! :)

 

Jaha.. då va dagen här igen, dagen innan jag ska in till sjukhuset på behandling. Jag har mått så bra nu i en vecka, så därför känns det så jobbigt att jag ska in imorgon när jag vet hur dåligt jag kommer må i två veckor..

Jag kan känna att det kanske blir lättare den här gången eftersom jag "vet vad som väntar" eller vad man ska säga.. jag kommer ju fortfarande må skit, men förra gången visste jag ingenting, inte hur det skulle kännas, hur jag skulle må, eller hur det skulle vara..
Nu vet jag, sen att det kanske inte blir likadant den här gången, det vet man ju inte.. men jag vet iallafall på ett ungefär hur det kommer bli, och så vet jag att det blir bättre. När jag mådde sådär dåligt förra gången och inte visste hur länge jag skulle ligga och må dåligt så kändes allt jättejobbigt, och jag visste inte hur länge jag skulle orka ligga där.. då visste jag inte att det är i några dagar och sen blir det bättre.
Nu vet jag det och då kanske man kan stå ut på ett annat sätt.    Här är innan jag fick första behandlingen.

 

Jag åker in till sjukhuset och är där mån-ons, sen kommer jag hem och sover nästan hela tiden fram till fredagen. På fredagen är jag lite piggare och kan vara uppe lite, men sen sover jag största delen av dagen.. lördagen är sen lite bättre och på söndagen känner jag mej nästan som vanligt. Men sen på måndagen efter så ska jag in till sjukhuset igen och få behandling. Men då åker jag in, får behandling och sen åker jag hem.. så då är det bara en dag jag får behandling på och inte tre dagar som det är första gången.

När jag kommer hem på måndagen så är jag oxå väldigt trött, och går och lägger mej på en gång när jag kommer hem. Sen är jag trött fram till fredagen och sen orkar jag lite igen, så det tar ungefär lika lång tid att återhämta sej. Men det är jobbigt att vara så trött som man blir efter man har fått cellgifterna, man orkar knappt sitta upp och att hålla ögonen öppna är riktigt jobbigt.

En biverkning är att man får stickningar och krypningar i benen som är jättejobbigt, det är bland det värsta när man är så trött att man inte orkar hålla ögonen öppna men man kan inte sova för att det sticker och kryper i benen.. och man bara ligger där och vänder och vrider på sej och hoppas att det ska gå över..

Sen blir man tvungen att gå upp och röra på sej eftersom man blir galen av att ligga ner och känna krypningarna och stickningarna i benen, men man orkar inte gå upp för att man är så trött och orkeslös så när man ställt sej upp så orkar man inte mer och går och lägger sej igen.. men man kan ju inte ligga där heller.. så då vet man inte vad man ska ta sej till.. och det är jättejobbigt :/

Sen mår man illa och har svårt att äta dom första dagarna oxå, ingenting smakar och när man äter så blir det som att man ska få upp det igen. Det blir den där kräkreflexen som man får om man stoppar ner ett finger i halsen.. så blir det när jag stoppar in mat i munnen dom första dagarna efter cellfiftsbehandlingarna. Och då är det ju inte så lätt att äta, även fast jag vet hur viktigt det är att jag äter och får i mej näring.

 

Nu dom senaste två dagarna har jag fått stickningar i fötterna, det känns nästan som att jag inte har några fötter. Det är ungefär som det känns när dom sover, det känns bara väldigt konstigt.. nästan som att dom är borta. Och jag är vänsterhänt och vänsterfotad så det är värst i vänsterfoten, inte för att jag vet om det har nåt med det att göra egentligen.. men jag känner iallafall mer i den foten.

Idag skulle jag egentligen ha tvättat mitt hår, men jag kände inte att jag klarade det. Jag har tappat jättemycket hår och det är mycket hår som sitter löst och tar jag fingrarna mellan lite hår och sen drar utåt så lossnar håret på en gång och är mellan mina fingrar.. så jag vågar helt enkelt inte tvätta håret.. Jag vet att allt hår kommer lossna då och jag är inte redo för det, inte än.. Jag vet inte hur det kommer kännas utan hår, hur det kommer se ut att inte ha något hår på huvudet.. det är så många tankar och så mycket som jag tänker på och jag vill inte tappa allt hår än.. Jag vet att jag kommer få peruken imorgon och då kommer jag kunna använda den när jag har tappat allt hår, men nu har jag inte den och därför vill jag inte göra nåt som får mej att tappa håret..

Jag har fått vääldigt tunt hår, och uppe i benan så ser man att jag har tappat väldigt mycket hår, det syns liksom mer av huvudet nu eller vad man ska säga, och håret i toffsen är väldigt lite.. jag brukar ha en rätt stor hårtoffs där bak annars men nu är det såå lite :/

Igår kväll va jag och brorsan ensamma hemma för pappa och Lillis var bortbjudna. Så vi hade köpt hem massa gott och så hade vi en myskväll bara han och jag.

Först åt vi en jättegod middag med pappa medans Lillis jobbade och sen när hon kom hem så gick dom nästan på en gång, så Edwin och jag satte oss i soffan och kollade lite på tv en stund och sen vid åtta så började "så mycket bättre" som vi kollade på.

Och då tog vi fram allt gott som vi hade köpt och ställde på bordet, chips, godis, vindruvor, popcorn, lussekatter, chokladbollar... det va hur gott som helst och sen hade pappa gjort chokladpudding till oss.

Pappa gör en jättegod chokladpudding, den är inte lika stark som den är i vanliga fall och jag gillar inte när de smakar mycket choklad.. så den som han gör passar mej perfekt. 

Jag kände att jag ville passa på att äta sånt som jag tycker är gott för sen när jag har fått behandlingen så har jag svårt att äta i några dagar eftersom jag mår illa.

Så därför åt vi massor på en gång igår.. dock så blev båda två proppmätta efter vi hade ätit upp chokladpuddingen så det blev inte så jättemycket av det andra. Men det äter jag idag istället :)

Till lunch idag åt vi korv med bröd, och alla som känner mej vet att jag älskar korv med bröd så det va en god "sista" lunch. Och till middag idag ska vi äta hemmagjord pizza, så det blir också jättegott! :)

Nu ska jag gå ner och äta något, måste äta hela tiden eftersom jag äter "lite men ofta"..

 

 

Det jag har fasat för så länge har ju varit att tvätta och kamma håret.. men idag gjorde jag en av sakerna och på något sätt så kändes det som att jag va beredd på hur det skulle bli och därför tog jag det på ett helt annat sätt än vad jag trodde att jag skulle göra.

Jag gick in i badrummet med en borste, jag tog ut tofsen ur håret och det lossnade ganska mycket hår, men det brukar det ju göra så jag var ju förberedd på det..
Jag började kamma håret.. det lossnade stora tussar och jätte mycket fastnade på borsten men eftersom jag redan har tappat så mycket hår under veckan så va jag lite förberedd på det och visste att det skulle hända. Och jag hade känt att det var jättemycket löst hår..

 

Sen kan jag inte veta hur jag reagerar när jag har tappat allt hår eftersom de kommer bli så stor skillnad mot nu, nu är jag ju bara väldigt tunnhårig men annars så syns det ju inte så mycket skillnad.. tappar man allt hår så syns ju det och blir en enorm skillnad. Så när den dagen kommer är jag nog inte så glad.. 
När jag står där och kammar håret och mer och mer hår åker av så känner jag att det är vääldigt nära nu innan allt åker av, och det är tur att jag får peruken på måndag.

Mitt hår är väldigt tunt just nu när jag tappat massor, och man märker det när man sätter upp tofsen, det är så himla lite hår i tofsen när jag sätter upp den nu.

 

 

I förmiddags så dammsög jag hela huset och sen värmde jag lunch till mej och Edwin, det blev några kycklingrullar kvar från middagen igår som vi tog. Väldigt gott så dom kan jag rekommendera! :)
När jag gick in i mitt rum såg jag att katten låg i min säng och jag tänkte att jag skulle sätta mej där och klappa henne, men jag skulle bara gå och hämta ett glas vatten först.. Jag va borta i max en minut och när jag kommer tillbaka så ligger inte katten där längre och jag tänkte typ "vart kan hon ha gått, hade hon gått ut så skulle jag ju se det".. så jag börjar leta lite i rummet och sen så bara struntade jag i det och börjar plocka ordning lite och skulle just ta en papperskasse och vika ihop den när jag ser att katten ligger i papperspåsen.. haha.. såg så himla roligt ut när hon låg där.

 

Nu har vi precis kommit hem, jag och Edwin har varit iväg en stund. Först åkte vi till skoaffären för att kolla efter skor till mej, jag har inga vinterskor.. men det blev inga för jag hittade inga som kändes bra. Så då åkte vi till Maxi och köpte lite gott. Vi handlade lite till pappa och sen köpte jag lussekatter, vindruvor, popcorn och chips. Eftersom jag inte kan äta vanliga lantchips längre så tänkte jag att jag kanske kan prova dillchips om de går, för de vore ju så gott :)

När vi hade handlat klart så ville Edwin att vi skulle köpa mjukglass, så det gjorde vi. Mjukglass med lakritsströssel på :) Det va hur gott som helst, solen tittade fram också så vi satt ute på en parkbänk och åt glassen.

Pappa och brorsan sitter och kollar på hockey som vanligt och jag är inte så jätteintresserad av hockey så jag sitter hellre här uppe och gör nåt annat än att kolla på de.. hade varit skillnad om det va fotboll på tvn, då hade jag suttit där och kollat med dom för fotboll gillar jag :)

Men nu är maten klar så jag ska gå ner och äta!

 

Idag när jag står i köket och skär grönsaker till middagen så ringer det på dörren.. så Lillis går och öppnar dörren och där står min chef från när jag sommarjobbade när jag va yngre. Han frågar efter mej så jag går ut i hallen, och så säger han:

Fina rosor fick jag..

När han står där och säger det så känner jag hur tårögd jag blir och försöker hålla emot, sen ger han mej buketten och ger mej en kram. Jag fick bara fram "tack så mycket, tack så mycket, tack så mycket.." 'Blev så himla rörd och glad!
Jag har blivit så känslig sen jag började med behandlingen att jag börjar gråta jätte lätt.. och så är jag inte i vanliga fall.. så det känns lite konstigt att bli så rörd och få tårar för minsta lilla när man inte är van vid det. Men det är väl bara att vänja sej eftersom det tydligen är en biverkning :)

 

Innan jag åkte upp hit till Södertälje så fick jag blommor av fina Marta som jag jobbar med och underbara Johanna som är en vän. Jag blev så himla glad när dom kom och gav mej blommorna och sånt visar verkligen att folk bryr sej, och det betyder jättemycket. :)

 

Den här fick jag av Marta :)

 

 

Jag vaknade vid sju imorse när syrrans hund Figo kom. Han ska vara här medans syrran jobbar, och det har han varit förut och det brukar gå jättebra. Men såfort katten är inne samtidigt som han är här så är det kaos..

Figo vill leka så han springer som en galning runt katten och katten försöker springa därifrån och hunden efter.. haha.. men idag så har vi satt upp grindar så han inte kommer in i vardagsrummet så jag och katten är i vardagsrummet och Figo är i resten av huset. Så nu är det lite lugnare, men det är ju lite synd om han för han är ju bara en valp och vill ju leka..

 

 

Jag har städat lite här hemma idag, det blir ju så tråkigt att bara gå hemma hela tiden så det är skönt att ha nåt att göra. Och det är skönt att orka städa och göra såna saker igen, få känna sej lite som vanligt.. för förra veckan skulle jag inte ha orkat göra det.

Nu ska jag äta lite pannkakor med sylt och grädde, det är bland det godaste jag vet så jag har längtat till lunchen hur länge som helst :) så det ska bli gott att äta nu.. 

 

Jag såg precis att det snöar ute.. Jag har sett på facebook att alla från Vetlanda har skrivit att dom har fått snö, men här har vi ju haft sol och fint väder hela dagen så jag trodde inte att snön skulle komma hit redan ikväll. Har hört att det kunde komma snö till helgen, men då trodde jag att dom menade tidigast lördag. Men det är snart november så det är inte så konstigt att det snöar egentligen. För mej hade det gärna fått vänta några veckor till innan snön kom, jag är ingen snömänniska.. 

 

Jag tog några bilder innan idag.. jag ville passa på att ta några innan allt hår åker av, så jag har några på hur jag såg ut precis innan jag tappade håret och hur jag såg ut i början av behandligen. Och jag tror att det kommer vara bland dom sista bilderna jag tar innan jag åker in på nästa behandling, men jag ska försöka ta några bilder i helgen oxå :) 

 

Jag har inte lika tjockt hår längre..

 

Uppsatt hår är det som gäller nu :)

 

Idag har jag varit på Södertälje sjukhus för att jag skulle ta blodprov inför behandlingen på måndag. När jag är där så säger hon att det kommer kosta 150 kr eftersom jag inte bor i Stockholms län, men att jag kan åka till vårdcentralen så är det gratis. Men min läkare har sagt att det ska vara gratis att ta proverna på vilket ställe som helst eftersom det är i samband med ett läkarbesök.. så jag tyckte att det kändes lite surt men sa ändå att jag betalar de då för  jag orkade inte åka till vårdcentralen och för att klockan skulle ha blivit för mycket då.

Hon gick iväg för att prata med några kollegor om hur hon skulle skriva i betalningen och hon va borta i säkert en kvart, och när hon kom tillbaka så hade hon med sej en pärm där det stod att det kostade 260 kr för patienter som inte var från Stockholms län.

Då hade jag ju redan tagit blodprovet så jag kunde ju inte säga "nej men de va för dyrt, då går jag till vårdcentralen" utan det va ju bara att betala. Så hon tar pengarna och går iväg igen och ska ringa ett samtal för hon tyckte att det va dumt att jag skulle behöva betala och papperna va tydligen från 2003.

När hon kommer tillbaka säger hon "dom svarar inte på Huddinge sjukhus och jag tänker inte följa papper från 2003, här får du dina pengar och skulle de nu vara något så får dom väl dra 260kr från min lön isåfall" 

Vilken underbar människa! :) 

 

Nu sitter jag i soffan och äter vindruvor, min underbara vän Alex sa att det kunde vara lätt att äta om man mådde illa, och det hade hon rättt i. Jag mår redan bättre och illamåendet är borta, och vindruvorna va väldigt lätta att få i sej även fast man mådde illa.. annars brukar det va svårt att få i sej saker när man mår illa och även om man äter nåt så smakar det inte gott.

Jag tänkte att jag skulle gå ut och ta en promenad nu när solen är framme, det är ju bra med frisk luft och nu när jag ändå är någorlunda pigg så är det bäst att passa på. 

 

Det syns att det är höst nu :)

 

I fredags lossnade ju den första stora hårtussen och sen dess har jag tappat väldigt mycket varje dag, och i söndags började jag ha håret uppsatt. Det gick inte attt ha håret utsläppt längre, det lossnade alldeles för mycket och jag tyckte bara att det blev jobbigt. Jag såg allt hår som lossnade hela tiden och jag blev bara mer ledsen av det.
Jag brukar aldrig ha uppsatt hår annars så det är lite ovant att ha det och varje gång jag måste sätta om tofsen så är jag livrädd.. rädd för att jag inte ska ha något hår att sätta upp tofsen med nästa gång.. 

Jag känner mej inte redo för att det ska bli så än, jag behöver mer tid för att förbereda mej.. om det nu går att göra det..

 

Jag vet inte varför jag är så rädd när jag vet att det kommer hända oavsett om jag vill det eller inte, men det känns jättejobbigt och jag är fortfarande arg för att jag inte ska få ha kvar håret.. Även fast dom sa att det skulle gå fort så trodde jag inte att det skulle gå såhär fort som det har gjort.. 

Varje morgon när jag vaknar så kollar jag på kudden ifall det ligger några hårstrån där, jag vet att det kan hända att när jag vaknar så ligger det hår där.. men jag hoppas att det inte kommer bli så.. och så länge jag har det uppsatt så kanske det inte blir så heller.

Jag vågar inte kamma håret och absolut inte tvätta håret.. jag vet att jag måste göra det snart, men jag vågar inte.. bara när jag drar lite i håret så lossnar det jättemycket, vad gör de inte om jag kammar eller tvättar håret då..?

Jag försökte kamma håret lite imorse men det lossnar så mycket och jag vill inte att det ska lossna mer hår än det måste göra nu, jag vill ha kvar det så länge som möjligt.. 

På måndag när jag kommer till sjukhuset så kommer det en kille från en frisörsalong dit med min peruk, han ska prova den på mej och klippa in den m.m.. och sen när han är klar så får jag den, så på måndag har jag en peruk ifall allt hår skulle åka av.. men nu har jag ju inte det och det skrämmer mej och det är därför jag inte vill röra håret så mycket.. 

 

Allt det här tappade jag igår.. :/

Det har varit en väldigt blandad dag idag. Jag verkar vilja "kunna" göra lite mer än vad jag kanske egentligen orkar.. Man blir väldigt orkeslös och trött hela tiden av medicinen och inte bara under själva behandlingarna, så bara en enkel sak som att ta bilen till affären och handla blev jobbigt..

Jag tyckte ju att jag skulle klara det, trodde inte att det skulle vara några problem. Men när jag kom hem från affären så kände jag på en gång att det hade blivit för mycket och jag blev jättetrött och fick ont i huvudet. Så jag gick och la mej och kände mej helt orkeslös, det tar så mycket på en att inte vara som vanligt och man vet inte hur man ska tänka eller tycka.. 

Men nu ska jag gå och lägga mej och hoppas på en bättre dag imorgon!

 

 

 

Jag har ju läst och hört att lukten och smaklökarna förändras under en cellgiftsbehandling, och att det man tycker om innan behandlingen kan smaka äckligt och maten kan vara smaklös m.m... men inte trodde jag att det jag gillar såå mycket skulle smaka så äckligt nu. Jag älskar ju verkligen coca cola och dricker väl det mer än jag borde göra i vanliga fall.

Men nu när jag dricker det så smakar det bara äckligt och konstigt.. och jag blir så ledsen eftersom jag så gärna vill ta ett stort glas cola och bara njuta.

Sen kan jag inte äta lantchips heller för de smakar nästan ännu värre, och det åt jag oxå jätteofta förut. Konstigt att det man tycker om mest ska vara äckligt, varför kan jag inte tycka att grönsaker är äckligt nu för.. det äter jag ju ändå inte :)

Sen kommer det väl säkert bli så att jag tycker om sånt som jag i vanliga fall inte tycker om och de är väl både bra och dåligt.. men de känns ändå tråkigt att sånt som jag älskar ska smaka så illa..

 

 

Nu har jag 6 dagar på mej innan nästa behandling och jag skulle verkligen behöva gå upp några kilon tills dess. Jag gick ner en del förra behandlingen och sen har jag inte riktigt hunnit gå upp allt igen eftersom jag va lite dålig med maten i ett par dagar.

Jag äter ju nån sorts mat varannan timme, och så äter jag frukt, nötter, näringsdrycker och dricker nyponsoppa m.m.. så jag äter ju bra och som man ska göra men eftersom jag behöver gå upp lite extra nu så kroppen har lite att ta av inför nästa behandling så behöver jag äta något mer.. Så nu sitter jag här och funderar på vad jag kan äta för att gå upp några kilon fort och det jag vet att jag kan köpa och äta mycket av är ju lussekatter, så imorgon blir det en tur till ICA MAXI i Södertälje för att köpa lite lussekatter :)

 

Godnatt!!

 

 

Enda sen jag fick den första cellgiftsbehandlingen den 1 oktober så har jag varit jätterädd för hur det skulle bli när jag började tappa håret.. jag visste ju att det skulle börja komma 14 dagar efter första behandlingen. Men även om man vet vad som kommer att hända så kan man inte riktigt sätta sej in i hur det kommer att bli och hur man kommer att reagera när det väl händer..

Jag har tänkt jätte mycket på det sen jag fick veta av läkaren att håret lossnar rätt fort och jag har försökt tänka positivt och förbereda mej lite på det, och i början gick det bra.. jag tänkte positivt och visste att jag skulle få en peruk som skulle se väldigt naturlig ut och att den skulle vara likt mitt hår så som jag har det nu, och att det finns sjalar och mössor som man kan ha på sej. Och när behandlingarna är slut och håret har växt ut lite så kan min syster sätta i löshår och jag kommer se ut som vanligt igen efter ett tag.. jag visste allt det här och att håret växer ut, det är bara hår.. Jag försökte se det så positivt jag bara kunde och gjorde det i 2 veckor också.

Men ändå va det väldigt svårt att ta till sej att jag snart kommer vara utan mitt hår som jag har sparat så länge, och som jag tycker om så mycket. Och inte bara håret, utan ögonbryn och ögonfransarna kommer också lossna. Det är då man verkligen ser sjuk ut, och det är nog det jag är rädd för, att se sjuk ut.. Jag vill se ut som vanligt och som jag gör nu, jag vill inte förändras och se konstig ut.

 

När jag åt middag på sjukhuset i fredags, bara 20 minuter innan mina syskon skulle komma och hämta mej så hände det.. Jag tog handen igenom håret som jag brukar göra och drog ut den, och när jag sen kollade i handen så hade jag en stor tofs med hår där.. det var inte bara några hårstrån som det hade varit några dagar innan utan nu var det mycket mer.

Jag kände hur tårarna började rinna och jag satt där med håret i handen och jag visste att det var nu det började, allt blev så mycket mer verkligt på något sätt. Jag visste inte vad jag skulle göra, jag bara satt där och tänkte på att jag snart inte skulle ha något hår.. det kom upp en massa tankar i huvudet och just då vet jag att jag bara var ledsen och tänkte att allt var så tråkigt och orättvist. varför just jag...? händer det här verkligen mej..?

 

Här är allt hår som lossnade..

När dom åkte in till stan så satte jag mej i soffan och kollade på finalen av körslaget och åt lite godis. Jättekul att Vetlandakören vann! Bra team Putte! :)

 

 

Jag brukar ju spendera mina lördagskvällar ute med mina vänner, så det känns lite tråkigt att veta att dom har jättekul och festar och umgås och jag missar det och kommer missa det i fleeera månader.. så sen när jag är frisk så har jag en himla massa roligt att ta igen.

Lite tur är det iaf att jag är sjuk under det "tråkiga" höst/vinter halvåret och inte på sommaren. För det är ändå sommaren som är roligast och händer mer på än vintern.. Men man vill ju vara med nu iaf, man vill inte missa allt det roliga som alla gör medans man själv sitter hemma och är sjuk och mår dåligt.

Även fast jag mår bra idag och säkert kommer må bra fram tills nästa behandling så är jag ju väldigt infektionskänslig och har inget imunförsvar så jag ska ju inte vara inomhus bland mycket folk,, så därför kan jag ju inte vara med på allt roligt som dom gör även fast jag mår bra. Därför blir det några tråkiga månader nu framöver..

 

Nu ska vi snart äta middag, potatisgratäng och kött ska bli riktigt gott :) 

 

 

 

Jag kom ju hem i måndags och jag kände att jag mådde bra, jag va trött och lite så men annars va de ingen fara. Sen på tisdagen så åkte jag till maxi och handlade lite mat och hälsade på jobbarkompisarna.. och jag kände nog på en gång att det blev jobbigt på nåt sätt. Jag tyckte att det var jättekul att se alla och så, men på nåt sätt blev det för mycket för mej, jag började gråta och det var jättejobbigt att träffa alla..men jag vet inte varför eftersom jag tyckte att de va kul att träffa dom oxå.. Jag vet inte om det var för att jag vill vara som vanligt och inte vara sjuk, utan vara den glada pigga tjej som jag är i vanliga fall..men jag vet inte,,,

När jag kom hem från affären var jag helt orkeslös och orkade ingenting, la mej bara i soffan och grät.. sen låg jag där hela dagen, orkade gå upp och stoppa in en färdigrätt i micron och äta, men sen la jag mej i soffan igen,, 

På onsdagen skulle jag till Eksjö sjukhus och röntga den ena tumören och då vaknade jag på morgonen och bara grät..mådde verkligen så dåligt och var väldigt deprimerad och jättetrött. Men på nåt sätt tog jag mej till sjukhuset och gjorde undersökningen och sen åkte jag hem och la mej i soffan..

Jag tänkte väldigt mycket och vet att jag kände att det inte funkade och att jag inte klarade mej själv, men ändå ville jag göra det och ville bo ensam. Men på torsdagsmorgonen när jag vaknade så kände jag bara att jag behövde hjälp eftersom jag mådde så dåligt, så jag ringde till avdelningen som jag får behandlingen på i Linköping och berättade hur det var och hur jag mådde. Då sa sjuksköterskan på en gång att jag va tvungen att åka in, men hon skulle prata med min läkare och så och sen skulle hon ringa upp mej. Så när hon ringde upp mej sen så sa hon att hon hade pratat med akuten i Eksjö och att dom väntade på mej, hon hade även ringt "sjuktaxi" som skulle komma inom en timme och hämta mej, och att jag skulle packa eftersom jag skulle bli inlagd. Och då var Anette redan hos mej och hjälpte mej att packa och sen la jag mej och sov lite i soffan medans vi väntade på sjuktaxin.. 

 

Jag fick lägga mej på en bår i sjuktaxin och det var bra för jag orkade inte ens sitta upp. Men väl på akuten gick det fort och jag kom in på ett rum redan på en gång nästan, och dom tog massa blodprover och andra pover och sen gav dom mej dropp.

 

Efter 2 timmar kom jag upp på kirurgavdelningen där jag fick ett eget rum och fick fortsatt dropp och fick ligga kvar över natten.. Jag kände mej redan lite bättre på kvällen där efter att ha fått dropp hela dagen och bara känslan att veta att man har folk runt omkring sej och att man inte är ensam. Och på morgonen på fredagen kom läkaren in och pratade med mej och sa att jag kunde få åka hem på kvällen, men att han ville att jag skulle stanna kvar under dagen och få dropp.

Då hade jag redan bestämt med min familj i Södertälje att jag skulle komma hem på kvällen o stanna där under hela behandlingstiden så jag inte är ensam utan har sällskap och hjälp med det jag inte klarar av när jag mår så dåligt.. 

 

Vid sextiden kom mina syskon till sjukhuset ändå från Södertälje för att hämta mej, så vi åkte till min lägenhet och packade ner massa kläder och andra grejer och det jag hade i kylskåpet och sen åkte vi mot Södertälje. Eftersom jag ska vara här i 6- 7 månader och kanske vill åka nånstans när jag har bra dagar så tog vi med min bil oxå, så första sträckan åkte jag med Cicci i min bil, och sista sträckan åkte jag med Robban i hans bil.. 

 

Inatt sov jag som jag brukar göra men det kändes ändå annorlunda när jag vaknade.. jag hörde att det var folk i huset och jag visste att jag inte var ensam.. så idag har det varit en bra dag, även fast vi inte har gjort så mycket utan det jag har gjort är väl att äta och dricka :) Men det känns väldigt skönt att vara hemma bland nära och kära just nu, man behöver det när man går igenom en jobbig tid.. ensam är inte stark alltid.

 

Godnatt! :)

 

Då va jag tillbaka i Vetlanda igen och ensam i min lilla etta.. men på nåt sätt så är ju ändå hemma, hemma.. så även om de har varit bra i Södertälje så är de skönt att vara hemma.

Jag har saknat Vetlanda och alla här så nu ska jag njuta dom här 2 veckorna som jag har som "bra" veckor och göra sånt som är kul och inte tänka på nästa behandling förrens de är dags för behandlingen igen. Så nu är det GLADA VECKOR som gäller!! :)
Har fått ett härligt besök och några mysiga telefonsamtal sen jag kom hem och sånt blir man alltid lika glad av när man mår lite "dåligt".. Jag är ju fortfarande lite orkeslös och trött även fast jag annars mår bra, så det händer inte så mycket hos mej just nu så allt "extra" betyder jättemycket :) Och när jag kom hem idag så låg det ett kuvert innanför dörren.. det var ett "krya på dej" kort från mina underbara jobbarkompisar, verkligen helt underbara :)

 

Nu blir det bara lite tv tittande innan jag hoppar i sängen, vaknar ju halv fyra varje morgon så är inte världens piggaste på kvällarna :) Vet inte om de är medicinerna eller vad de är som gör att jag sover dåligt men de kanske är en biverkning med sömnbrist så de är nog bara att vänja sej vid att vara morgonpigg ett tag :) även fast jag inte är pigg... :) men ni förstår nog vad jag menar..

 

Så godnatt på er! :)

 

 

 

Nu tänkte jag börja skriva lite eftersom jag nog kommer ha nytta av de efter allt jag kommer gå igenom det kommande året. 

Allt började egentligen för väldigt länge sen men det blev lite mer allvarligt för bara någon månad sen, och jag kände lite att jag inte riktigt hann med.. förstod inte vad som hände eller vad jag skulle vänta mej heller.

Men jag fick iaf ett telefonsamtal av min läkare på måndagen när han sa att det inte skulle bli den milda behandlingen som han först hade sagt utan att de nu skulle bli cellgifter. Min första fråga var "kommer jag tappa håret?" och han säger att jag inte skulle göra det och då va de de enda som höll mej lite uppe eller vad man säger.. lite ytligt men håret betyder faktiskt väldigt mkt för mej..

 

På onsdagen fick jag hem en remiss till onokologen i Linköping och tiden var redan på fredagen och första cellgiftsbehandlingen på måndagen, så det gick väldigt fort från att läkaren hade ringt till mej till att jag fick komma på "undersökning" och inskrivning, Det var när jag va där och pratade med läkaren och hon berättade om behandlingen som hon sa att jag kommer tappa håret, och att det tar 2-3 veckor från första behandlingen som man märker att det lossnar. Jag vet inte vad som hände men jag blev nog väldigt chockad eftersom min läkare hade sagt att jag inte skullle skulle tappa håret.. så det blev lite för mkt så jag började gråta och sa att jag inte ville ha behandlingen och bara ville gå därifrån. Men sen lugnade jag ner mej lite och läkaren berättade att de fanns en ismössa som man kunde använda som kunde "fördröja" håravfallet lite..

Sen när vi kom ut från läkaren och väntade på tjejen som skulle prata med mej om peruker m.m så peppade Sofie mej väldigt mkt så jag förstökte se de positivt och att huvudsaken är att jag blir frisk, håret växer ut och det finns löshår.. och löshår har var å varannan människa känns de som så de kändes som att de här kommer lösa sej, man får försöka tänka att det bara kan bli bättre och att det bara är några månader av mitt liv det handlar om.. 

 

På måndagen så fick jag min första behandling iallafall och jag kände ingenting av den och tänkte "de här klarar jag, de går bra" och sen efter behandlingen på tisdagen fick jag lite illamående och kände mej väldigt trött och slöare än vanligt.. märkte att jag inte orkade så mkt.. men annars var det inte så farligt. Det var efter behandlingen på onsdagen som det bara sa pang och jag mådde skit..

Jag fick min behandlingen på morgonen och nästan direkt eftter så kände jag mej tröttare än jag nånsin gjort. Jag la mej och sov tills dom kom in och sa att de va lunch och när jag skulle gå till matsalen så va bara den korta biten hur jobbig som helst och väl där så fick jag bara i mej 3 tuggor..jag hade ingen matlust alls och de smakade bara äckligt. Här är lite  bilder från behandlingen:

  

Därefter sov jag tills Anette kom och hämtade mej vid tre tiden.

Vi åkte nästan på en gång, en sköterska tog bara bort nålen och jag packade ihop de sista. Men den resan från Linköping till Vetlanda måste ha varit en av dom värsta i mitt liv..Sitta i en bil i 2 timmar när man mår dåligt är inte kul, jag ville bara hem till sängen och lägga mej och sova. Jag försökte vara social i bilen eftersom Anette ändå hade åkt hela vägen för att hämta mej, men de gick verkligen inte.. jag orkade inte.. kunde inte hålla ögonen öppna..

 

När vi väl kom hem så va de som att något släppte.. Jag hade gått igenom första gången av den här jobbiga behandlingen som jag hade varit så rädd för och oroat mej för i en vecka, och på sjukhuset hade jag inte vistat några känslor eller nånting utan sagt "jo men de är bra jag mår som vanligt" hela tiden.. Sen när jag va hemma och låg där i min säng och mådde som värst så bara kom de..Alla tankar och allting.. Jag vet att jag bara tänkte "de här är skit, varför just jag, jag vill inte gå igenom de här"...

Så onsdagen och torsdagen var som värst, jag mådde rätt dåligt och fredagen var oxå lite sådär.. det var först på lördagen som jag kände mej någorlunda okej igen, men sen på söndagen var det som en helt ny värld om man jämförde hur jag mådde på onsdagen, så då va jag glad och orkade göra lite saker igen och sitta upp i soffan utan att behöva gå o lägga mej efter en kvart. 

 

Dagen efter "den bra dagen" så skulle jag ju upp till Linköping igen för ännu en behandling, men denna gången var det "bara" en behandling och då fick jag åka hem igen samma dag. Jag kände inget i början utan det var först i bilen påväg hem till familjen i Södertälje som jag kände att jag va väldigt trött. Så jag sov mest dom 3-4 första dagarna och kunde inte riktigt äta nånting, men sen torsdag kväll så började de sakta vända och på lördagen va jag nästan som vanligt. Men idag har varit en bra dag så jag gillar söndagar och nu har jag inte min nästa behandling förrens den 29/10 så det blir 2 bra veckor nu att återhämta och äta upp sej på. Har gått ner några kg och eftersom jag redan vägde för lite innan jag började med behandlingen så måste jag försöka gå upp i vikt lite nu under dom här veckorna innan nästa behandling.. så de blir pizza och lussekatter och massa gott nu i 2 veckor, försöka få i mej iallafall. 

Jag har varit alldeles för trött och orkeslös för att skriva under dom här veckorna så därför blev de väldigt mkt och allt på en gång nu.. blir inte såhär mkt nästa gång :) 

 

 Helt slut efter behandlingarna