Idag har jag inte gjort allt för mycket, jag har varit jättetrött och haft ett jobbigt illamående hela dagen så jag har mest legat i soffan och kollat på film.
De märks att de är dagen efter behandling för man är inte helt som vanligt dom första dagarna, sen har jag inte sovit knappt något inatt heller.
Man måste ju dricka väldigt mycket när man har fått behandling för att rena kroppen från alla gifter.. Så att de spolas ut eller vad man ska säga och de gör att man måste gå på toa väldigt ofta och inatt jag har nog gått på toaletten en gång i timmen och så har de inte varit förut, då har jag kanske gått upp en eller två gånger bara. Så inatt vet jag inte va de va för fel på min kropp, jag drack ju inte mer än jag brukar göra heller..
Men jag har ätit som vanligt idag även om jag har varit illamående så jag sköter mej som läkaren säger, att ha gått från 47-48kg som jag vägde för några månader sen till att nu väga 53,7kg är jättestort för mej.
De bevisar verkligen att behandlingen gör nytta och att mina tumörer krymper, och att jag kan äta normalt igen efter så lång tid.
De är helt underbart, och bara känslan att få känna sej hungrig och veta att jag kan äta utan att få ont i magen.. De går åt rätt håll och de är skönt, även fast de är lite jobbigt att gå upp i vikt när man ser att de sätter sej helt fel och de bara ser fult ut så kan jag inte göra så mycket åt de. Jag trivs inte med min kropp som den ser ut nu men jag orkar heller inte träna, jag har inte dom krafterna eller orken just nu
Men jag får stå ut dom sista månaderna och sen när allt är över så får jag börja träna.
Jag vet att jag absolut inte väger mycket eller ser tjock ut, men eftersom jag har varit så himla smal så länge så känns de väldigt ovant och konstigt att inte vara de och känna att kläderna sitter åt.. De är bra att jag har gått upp och de vet jag, så kanske är de bara att jag behöver vänja mej.
Idag va jag iallafall ute och gick en promenad på en halvtimme medans jag pratade med en vän i telefonen, och vi pratade om lite allt möjligt och så sa hon saker som jag bara inte kan sluta tänka på. Att allt kan vända så snabbt och att saker kan hända som man inte kan göra något åt eller som man aldrig hade kunnat tro eller väntat sej.
De känns bara så konstigt allting och jag kan inte riktigt förstå de, jag har haft som en klump i magen hela kvällen. De är verkligen tråkigt och jag lider så med henne och jag hoppas att de ordnar sej och att hon förstår att hon alltid kan höra av sej till mej om de är något. Kan jag hjälpa, vad de än är så vill jag göra de. Jag har haft så många underbara människor som har hjälpt mej under den här tiden och de har jag uppskattat jättemycket och jag vill ju ge tillbaka. Jag vill att alla ska förstå hur glad jag blir och att de ger mej styrka att kämpa hårdare.
Jag fixade middagen idag, och eftersom jag fick välja så blev de såklart pannkaka. Jag gjorde pannkakor till mej och Lillis och så gjorde jag fiskpinnar och pasta till Edwin och pappa fick köttfärs och pasta.
Efter maten va jag jättetrött eftersom jag började med maten precis efter jag kom in från promenaden och så va de varmt vid spisen så jag har legat i soffan och halvsovit nu i några timmar och de har varit jätteskönt. Ska snart gå och lägga mej i sängen tror jag, orkar knappt hålla ögonen öppna.
Jag vill egentligen inte gå och lägga mej för jag vet att när jag vaknar imorgon så är de en dag som jag önskar inte fanns. De är en hemskt jobbig dag och jag vill bara att den ska försvinna, så imorgon kommer inte vara nån höjdardag och jag kommer säkert spendera hela dagen i sängen och vara rätt nere. Så jag ser inte fram emot morgondagen men jag vet att den kommer komma, oavsett om jag vill de eller inte så de är inget att göra åt utan bara försöka acceptera de.
Imorgon blir de nog att lägga sej i badkaret en stund, där skingrar man tankarna och kan koppla av väldigt skönt och de kan jag nog behöva.
Idag när jag satt i bilen påväg till sjukhuset i Linköping så ringde min mobil, och när jag svarade så va de hyresvärden för den lägenheten som jag va och kollade på. Hon sa att hon hade fått in min intresseanmälan på lägenheten och frågade om jag fortfarande va intresserad och jag bara sken upp i bilen med världens leende och sa "jaaa, jätteintresserad!" Och så pratade vi lite och sen sa hon att allt såg bra ut och att hon skulle skicka kontraktet på posten.
Så himla kul att jag knappt tror att de är sant, där kom min nystart som jag längtade efter..
Jag får lägenheten redan första mars så jag kommer testa att flytta tillbaka helt och hållet till Vetlanda i mitten av mars och se om de funkar, och de tror jag att de kommer göra :) jag är bara så glad, äntligen lite medvind!
Behandlingen gick bra idag och efteråt träffade jag Linda och åt mat och pratade massor, va så kul att träffa henne och hennes lille Loke.
Vi satt nog och pratade i två timmar och jag har saknat att vara med henne för vi umgicks jättemycket för några år sen och de va en helt galen tid och vi gjorde verkligen så mycket roligt och de kommer jag aldrig glömma. Så de va kul att sitta och prata lite minnen idag :)
Nu sitter jag med brorsan och pratar lite, jag börjar bli riktigt trött så de blir snart sängen för mej! Men de har varit en bra dag idag så jag är glad :)
Jag trodde inte man kunde vara så uttråkad som jag är och har varit nu i ett antal veckor, dagarna går riktigt långsamt och jag är så trött på de här nu. Trött på att bara vara hemma och trött på att vara här i de här huset, jag vill bara tillbaka till Vetlanda.
Just nu känner jag mej bara deprimerad och jag trivs inte alls me de här, de är jättejobbigt att bo hemma efter att ha bott själv så länge som jag har gjort och jag försöker verkligen göra allt för att de ska funka så bra som möjligt men nu känner jag bara att jag inte orkar längre.
Jag behöver komma tillbaka till Vetlanda och vara Malin igen, de här går inte längre. Jag blir så irriterad hela tiden och de är inte lätt att höra på allt och jag känner bara att jag vill vara jag.
Nu har jag väl säkert en sån period när allt känns skit och att de går över men de har varit så länge nu så därför känns de bara som att de blir värre och värre för varje dag.
Jag känner mej ganska okej efter behandlingarna nu så jag kanske kan bo själv och klara allt, jag mådde inte såhär som jag gör nu innan och de va därför jag inte kunde bo kvar i lägenheten.
Men nu har jag fått bra tabletter så därför mår jag inte dåligt på samma sätt, visst att jag är trött och ledsen och de är en jobbig och tung behandling att gå igenom men jag tror att jag skulle må bättre av att vara hemma i mitt eget och vara mej själv.
De är så jag känner nu och jag vill inte vara gnällig eller nånting men jag håller på att bli galen av de här, de är inte så lätt att förklara hur de känns eller hur jag har de men jag kan lova att de inte är lätt alla dagar, och när de man helst av allt vill är att vara sej själv och att allt ska vara som vanligt och så går inte de.. de är jobbigt.
Jag tror att de är svårt att förstå vilken psykiskt jobbig sak jag går igenom och att försöka förklara de är nog omöjligt eftersom man måste uppleva de för att förstå. Visst, jag har mina nära och kära här, och familjen ställer upp jättemycket som jag är tacksam över men de har inte med de att göra, jag trivs inte här och jag har inga vänner här, jag hör inte hemma här längre och därför känns de bara jobbigt att vara här när man längtar till något annat. De har inget med att jag inte tycker om min familj att göra utan de har bara med mej att göra och att jag vill vara där jag mår bra.
Jag vet inte varför jag ibland ska låtsas om som att de här inte är så jobbigt och att jag mår bra. De är skit jobbigt och självklart har jag bättre och sämre dagar men oftast när jag träffar folk och dom frågar mej hur de är så säger jag nästan alltid: "Jo men de är rätt bra faktiskt, jag mår inte så dåligt som jag trodde så de går bra..."
Men varför gör jag alltid de?! Ja, jag trodde att jag skullle må värre än va jag gör på vissa områden men de betyder ju inte att jag inte mår dåligt eller att de är en jättelätt grej att gå igenom.
De är så mycket bakom "muren" som ingen ser och som är väldigt jobbigt och svårt att förklara eftersom man inte förstår de själv..
Jag vet att jag kommer klara de här och att allt snart är över och då blir allt som vanligt igen, även om jag måste göra en del efter alla behandlingar så vet jag att de har ett slut snart och de ger mej så mycket att se fram emot och längta till, slutet på allt de här..
Men även om jag vet att de här snart är över och att alllt blir som vanligt då så de är den här väntan som bara är för jobbig just nu, och jag vill bara att allt ska vara över och bli normalt igen. Jag vill inte ha de så här mer nu utan jag vill tillbaka till "mitt" liv och ha de underbara liv som jag verkligen hade innan allt de här började, och innan jag va tvungen att lämna allt och bo här i Södertälje.
De har varit väldigt jobbigt för mej och speciellt eftersom jag saknar allt och alla i Vetlanda väldigt mycket så mina dagar blir ganska jobbiga för jag trivs inte så bra här och har inte mina vänner eller nånting. De betyder så mycket för mej och att inte kunna umgås med nån är extremt påfrestande och gör mej lite deprimerad ibland och därför känner jag bara att jag vill tillbaka dit jag hör hemma.
Så, mycket negativt och gnälligt jag vet.. men jag kände bara att jag va tvungen att få ur mej de och sen är de väl en sån gnällig dag idag bara när allt känns lite extra blä.
Nu ska jag gå och lägga mej för imorgon ska jag upp tidigt och åka till Linköping och få behandling igen. Jag kör dit och hem själv imorgon och de ska bli rätt skönt, jag tycker om att köra och nu blir de ju lite längre än bara köra brorsan till träningen som tar tio minuter :)
Jag sitter och funderar på vad jag ska äta för lunch imorgon också, vart på vägen jag ska stanna och äta för jag känner att jag vill unna mej något gott. Så jag ska fundera på de och se om jag hittar nåt bra ställe i Norrköping eller Nyköping, kanske Nyköpingsbron igen.. för jag känner inte riktigt för McDonalds för annars finns de ju gott om såna ställen längs motorvägen. Men vi får se imorgon hur de blir, nu blir det sängen iallafall med lite spelande tills jag somnar!
Idag fyller min fina bror Robert 27 år och alla i familjen och släkten var och firade honom i lördags, men eftersom jag kom hem från sjukhuset i fredags och hade fått behandlingar så fick jag inte vara bland mycket människor så jag kunde inte följa med. Min lillebror Edwin hade bandymatch så han va inte heller där så han och jag ska åka och fira honom i helgen och då kommer vi nog gå en vända på stan också hoppas jag, eller om vi åker ner på stan och sätter oss på ett fik och fikar kanske, de skulle vara lite mysigt. Det ska iallafall bli skoj att träffa honom och få lite syskontid.
GRATTIS PÅ FÖDELSEDAGEN ROBBAN! <3
Robban är en kille som alltid får en att må bra, han har en enorm humor och bryr sej väldigt mycket om alla i sin närhet. När man pratar med honom så känner man verkligen att han lyssnar på de man säger och man kan alltid ringa honom om de är nåt, han ställer alltid upp. Han är en sån kille som man bara vill ha som vän och bror, och jag har turen som har det! <3
Han skämtar mycket och är glad och sprallig, jag mår alltid bra när jag är med honom. Han är någon som jag verkligen litar på och alltid när jag har ringt och pratat med honom, oavsett om de har varit jobbiga saker eller inte så har han alltid lyssnat och han vet alltid vad han ska säga för att lugna mej och få mej att må bra.
Han är bara underbar helt enkelt och jag är jätteglad över att ha honom som bror och förhoppningsvis är han lika glad över att ha mej som syster.
Jag tycker bara om den här låten så mycket, jag fastnade för den för jättemånga år sen men jag har aldrig tröttnat eller slutat gilla den. Jag vet inte varför jag gillar den så mycket men de är nåt med den som berör mej.
Jag ska ha en sån dag när jag bara sitter och lyssnar på bra låtar, en mysdag.
Jag ska nog kolla runt på lite möbler också, jag vet så mycket som jag vill köpa så jag ska kolla runt lite och drömma mej bort :)
Inatt har väl varit en sådär natt tror jag, får så ont i mina armar och ben till och från och nu är de rätt jobbigt. Jag vet inte hur jag ska beskriva de riktigt men när jag sträcker ut armarna och benen raka så gör de ont, som att nåt tar emot och strålar igenom armar och ben. De är som att nånting är i kläm och en liknande känsla av sendrag nästan. Jag har haft så innan också men de gick över men nu har de kommit tillbaka igen så de har gjort att jag sovit ganska dåligt men jag hoppas de går över snart igen.
Jag kom hem från stan för två timmar sen och de är bara jag och pappa hemma och han kollar på tv där nere och jag sitter här uppe i min säng. Brukar alltid bli trött när jag har varit iväg och nu va jag både på sjukhuset och tog prover och på affären och handlade, så tröttheten kommer nog snart så då är de skönt att ta de lugnt ett tag. Jag ska gå ner och plocka ur diskmaskinen och fixa lunch om en timme men tills dess ska jag bara sitta här och njuta av all bra musik som finns och skriva på min självbiografi eller vad man ska säga att de är. De är bra att jag har mycket tid nu för den kommer nog ta tid att skriva för de är svårt att komma igång men när man väl gjort de och är på de humöret att man vill skriva så går de fort.
Ja då börjar de bli bättre efter tredagars behandlingen och de känns skönt, jag har sovit väldigt mycket så de är därför jag inte har skrivit så mycket.
Jag tror att de är de jag ska göra när jag kommer hem efter behandlingarna för kroppen behöver nog vila, och just nu känns de bra. Jag har bara den där konstiga känslan i munnen som jag alltid har efter behandlingarna, inte riktigt illamående men nästan. De är inget som smakar gott av de jag äter och sen är de som att jag alltid vill ha nåt i munnen för att få bort smaken.
Jag känner mej hungrig även fast jag inte är de, så de är lite konstigt men eftersom jag har vant mej vid att de är såhär i några dagar så får de vara så.
De går ju som tur är över och jag äter normalt och de brukar jag inte göra såhär efter behandlingarna, jag åt tillome bra i fredags efter jag hade fått behandling.
Jag och syrran åkte förbi Nyköpingsbron påväg hem från sjukhuset för där har dom lite restauranger och sånt, syrran tog tacobuffe och jag tog grillad kycklingfile med tzatziki. De va verkligen jättegott och jag som älskar kyckling, jag åt upp allt, förutom salladen :)
Vi hade de jättemysigt jag och syrran och när jag kom hem i fredags så låg jag mest i soffan och vilade och på eftermiddagen åt vi klyftpotatis och biff och även om jag inte åt jättemycket då så åt jag iallafall lite och de kändes bra.
Och nu har jag ätit bra hela helgen och jag har gått upp till 53kg så jag håller vikten och samtidigt går upp så de känns faktiskt jättebra.
Men nu har jag bestämt att jag ska sluta äta godis och läsk, jag är inte nöjd med min kropp som den är nu eftersom jag har ätit så mycket onyttigt så allt som jag har gått upp har satt sej helt fel och de gillar jag inte.
Så nu har jag och brorsan bestämt att vi ska ha godislöfte i en månad men vi får äta popcorn och chips på helgen men inget godis och läsk. Jag tycker inte att man kan ta bort allt för man måste få unna sej och levalite också, men man behöver inte äta så mycket och så ofta.
De känns bra på ett sätt till och de är att jag sparar en massa pengar som jag kan lägga på att köpa saker till lägenheten istället, för jag har köpa väldigt mycket godis och sånt och de drar iväg även om man inte tror de, så de ska bli kul att se hur mycket jag tjänar på att inte köpa massa godis och sånt.
Men fy va svårt de kommer vara att inte äta massa gott varje dag som jag har gjort nu under den här perioden, jag kommer få värsta humöret säkert.. jag som är en sån gottegris. Men de blir en prövning som jag bara måste klara av, om jag ska vara ärlig så tror jag mer på att brorsan klarar de än va jag gör, men jag ska bevisa för mej själv att jag kan stå emot sötsuget. Får köpa frukt istället när jag känner att jag måste stoppa nåt i munnen.
Jag har inte gjort så mycket i helgen förutom att jag har sovit/vilat väldigt mycket och skjutsat och hämtat brorsan från olika ställen och de har varit rätt skönt faktiskt, och imorgon ska vi ut och gå promenad igen jag och brorsan.
Jag sa de till han nu när han kom in och sa godnatt: "imorgon kväll går vi en promenad då?" och då sa han "men orkar du de då, du är inte för trött för de?" Han är så go den där killen och han gör mina dagar så mycket bättre, jag måste hitta på något som han och jag ska göra sen innan jag flyttar hem igen, som att åka iväg och bo på hotell och uppleva något roligt, ha en hel helg bara han och jag och göra saker som vi tycker är kul och som han skulle uppskatta. Jag ska försöka lista ut något för de vore kul att göra nåt för ja kommer ju sakna honom, vi är ju ganska mycket han och jag och på våra promenader pratar vi väldigt mycket.
Och så har vi pratat om att vi ska dra ihop alla syskonen och åka till Heron City och bowla och äta sen när jag är klar med behandlingarna också, lite som att vi firar att allt de jobbiga är över. Så de kommer bli jättekul, och att man vet då att alla jobbiga behandlingar och allt sånt är klart och att man kan gå tillbaka till sitt vanliga efterlängtande liv igen som man har längtat efter i åtta månader.. vilken känsla de kommer vara :)
Nu ska jag gå och lägga mej och spela spel, har blivit beroende av ett spel som Johanna visade mej.. så de är dttt fel att jag inte kan sluta spela nu Johanna.. haha.. men ändå är de väldigt skönt att ha nåt att göra på dagarna, både tidsfördriv och roligt.
Imorgon bitti ska jag in till sjukhuset och ta lite prover till onsdagens behandling och efter de tänkte jag åka och handla lite, Lillis jobbar natt imorgon så jag ska fixa lunchen och middagen imorgon så de blir lite lättare mat så jag sparar på mina krafter till promenaden.
Här är en bild från när jag hade löshår, tror de va 2010-2011.. men så långt ska jag inte ha sen när jag skaffar de efter behandlingen, då tänkte jag ha page liknande till att börja med :)
Dom här jobbiga dagarna när jag bara gråter och mår illa och tycker att allt är så jobbigt. Nu på eftermiddagen har de varit jobbigt och jag har mått väldigt illa och varit ledsen och trött, så jag har sovit lite och försökt tänka att de går över om några dagar.. Men de är så svårt när man är mitt i de, då är allt så jobbigt att man inte kan tänka framåt och att de blir bättre, nu är allt bara skit och så jobbigt. Jag önskar bara att jag kunde få slippa de här nu och få må bra och vara glad och inte behövde vara såhär ledsen och må dåligt. De är så jobbigt när man inte kan styra de här utan när de bara kommer och man kan inte göra nåt åt att tårarna rinner hela tiden, varför blir jag så ledsen och får alla deppiga tankarna för.. De är mycket jobbigare än va man nog tror att de är för när man inte vet om varför man gråter och så så kan man ju heller inte göra så mycket åt de utan bara vänta tills de går över.
Jag vet att jag alltid försöker få de att inte verka så farligt och att jag mår rätt bra och så när jag pratar med folk, men de är för att jag vill vara den glada människan jag är egentligen. Jag vill vara den jag va innan och så är de för att jag vill att alla ska tro att jag är stark och kommer klara de här, men just nu känns de bara som en evighet tills maj och jag blir bara så ledsen för att jag behövde den långa behandlingen. Men jag vet att de inte finns något jag kan göra åt de nu och att jag bara måste kämpa vidare, och att jag faktiskt har något fint som väntar på mej när jag kommer tillbaka, lägenheten tänker jag på så ofta eftersom den verkligen va hur fin som helst, och massa underbara vänner och arbetskamrater och ett härligt jobb :) De är de jag får försöka tänka på nu när de är jobbigt även om de är svårt.
För en liten stund sen ringde min syster Emelie och vi pratade en stund och även om jag va ledsen så kändes de bra att prata med henne, de kändes verkligen som att hon förstod mej och hon sa några stöttande ord som gjorde att de kändes lite bättre och att man faktiskt får vara ledsen för alla människor, oavsett om dom går igenom någon behandling eller inte har dåliga dagar.. De är naturligt att inte vara på topp jämt, så jag får försöka tänka på de. Jag har precis varit i matsalen och gjort några smörgåsar nu och hoppas att de blir lite bättre me illamåendet efter de, jag fick precis en postafen också som är mot illamående så de borde kännas bättre om en stund, och sen ska jag bara kolla på tv tills jag somnar. Jag har verkligen nyst hela dagen och kvällen idag så hoppas inte att de är nån förkylning på gång :( Men förhoppningsvis är de bara luften och miljön här på sjukhuset som spökar lite.
Igår kom min syster och hämtade mej och körde mej till sjukhuset, hon är verkligen så snäll som ställer upp så mycket och jag är så tacksam. Vi hade tydligen bestämt att vi skulle åka halv åtta på morgonen men de hade jag helt missat så när hon skickar sms vid fem över sju och säger att hon är påväg så förstod jag ingenting.. Vi brukar alltid åka halv nio men igår skulle hon jobba efter hon lämnat mej så de blev lite galet, men när hon kom så satt hon och kollade på massa kläder som jag hade rensat ur garderoben medans jag åt frukost och packade klart. Hon tyckte att de va mycket fint så de va jättekul och då fick hon ett par vår/höst/sommarskor också som jag inte har använt och dom passade henne jättebra.
Påväg till sjukhuset stannade vi i Norrköping och åt frukost på McDonalds och jag tog pannkakor (ovanligt va) och min syster tog en ost&skinksmörgås och en muffins. Va så mysigt att sitta där och när vi satt i bilen och pratade hela vägen ner så kändes de så bra, kändes som att vi förstod varandra och vi är faktiskt rätt lika hon och jag. Så de kändes väldigt bra hela vägen till sjukhuset och även fast de va en stor dag för mej igår eftersom jag skulle få svar på hur många behandlingar jag skulle få så va jag ändå inte nervös. Vi pratade så mycket och hade de så bra så jag tänkte inte på de så mycket, och när jag tänkte på de eller pratade om de med syrran så kändes de som att allt kommer ordna sej oavsett vad de blir för svar. Även fast jag verkligen ville att de bara skulle behövas sex behandlingar och blev jättebesviken när läkaren sa åtta, så kände jag ändå att de ordnar sej och att jag klara de här för jag har ju ändå en ny lägenhet att se fram emot som är hur fin som helst.
Igår när jag skulle få cellgifter så hade jag varit lite nervös över hur de skulle kännas när dom satt i nålen i venporten, jag hade hört att de inte skulle kännas nåt men jag va ändå nervös. Men när hon satte i nålen så kändes de faktiskt ingenting, de va som ett tryck bara eller vad man ska säga.. De kändes lite konstigt men de gjorde inte ont, sen kan man vara mer rörlig nu när man slipper ha en nål i armen hela tiden. Venporten och nålen i venporten är inte i vägen, den känner man inte av utan de enda är att slangen hänger ner men den brukar jag vira runt linnet så går de bra.
Jag har precis fått mina cellgifter nu och väntar på att droppet ska rinna klart och sen tänkte jag gå en liten promenad, de är jättefint väder här men kallt. Och frukosten jag åt imorse va god och jag åt rätt mycket, ägg, rostad smörgås, gröt och vindruvor :) Och nu sitter jag och dricker mineralvatten och äter jordnötter, och spelar spel som jag har blivit helt beroende av. Men kul att spela nu när jag ändå inte kan göra så mycket, tiden går rätt långsamt och jag mår fortfarande lite illa men gör jag något hela tiden så får man nåt annat att tänka på så de går rätt bra än så länge. De jobbiga är att de är äcklig mat idag me och jag känner inte riktigt att jag kan äta pannkakor idag me så jag får försöka äta lite mat och hoppas att den inte är allt för äcklig, då blir de frukt och smörgåsar istället :)
Nu ligger jag i sängen på sjukhuset och kollar på tv, jag har varit jättetrött sen jag fick cellgifterna vid tretiden och de känns som att jag ska somna närsomhelst.. Jag har haft en liten konstig känsla i halsen och näsan och på bröstet.. De känns som att de är nåt som ligger på bröstet och trycker på och i halsen och näsan känns de nästan lite som när man har varit ute och gått när de är kallt.. Jag vet inte hur jag ska förklara men de är en konstig känsla iallafall. Idag pratade jag med läkaren och hon sa att tumörerna krymper och att de ser bra ut, men dom vill ändå att jag ska få åtta behandlingar eftersom tumörerna sitter så nära tunntarmen och dom vill inte riskera något. De är jättetråkigt att de blir den långa behandlingen och jag blev besviken när hon sa de, men jag va ändå inställd på att de kunde bli åtta behandlingar så de kom ju inte som nån jättechock. Men fy va tråkigt de är, jag som verkligen ville att de bara skulle behövas sex behandlingar så jag är tillbaka i Vetlanda snart. Men nu vet jag att jag kommer klara de här och även om de blir vissa dagar som känns hemska och omöjliga så vet jag att dom går över och jag får bara stå ut den här tiden för snart är de över.
Men så fick jag reda på att jag fick den där lägenheten jag va och kollade på i lördags, jag måste bara gå in och fylla i ett formulär om mina kontaktuppgifter och sen ska de va klart. Så även fast jag fick veta att de blir åtta behandlingar så är jag glad, glad för att jag får den lägenheten jag ville ha och som jag gillade så mycket. Jag är verkligen hur glad som helst och är så tacksam för att de finns så underbara människor som tänker på mej, tack<3 Så nu har jag bestämt att när jag mår bra så ska jag åka ner till Vetlanda och bo där och sen när jag mår dåligt så bor jag i Södertälje, så de blir ungefär två veckor i Södertälje och två i Vetlanda. På så sätt kommer jag orka med behandlingen på ett bättre sätt också tror jag, jag kommer tillbaka till de vanliga livet och kan umgås med mina vänner och så får jag bo lite själv också, just nu känns de bara underbart och jag längtar massor :)
Nu mår jag illa också och känner mej lite konstig... Tycker inte om att må illa så de känns sådär just nu.. Till lunch blev de nån konstig mat, paella med skaldjur.. så de smakade jag bara på men de va inte gott så jag åt vindruvor istället. Jag fick pannkaka till middag för de va fisk och jag gillar inte fisk så sjuksköterskan (som va en ung snygg kille) fixade lite pannkakor till mej och de va knappt så jag fick i mej dom ens, de smakade liksom inget och jag kände hur de bara växte i munnen och jag fick nästan tvinga i mej de. Så jag är glad att jag åt upp de för jag behöver all näring jag kan få nu dom här dagarna, jag vet ju att jag alltid har svårt att få i mej mat när jag får tredagars och sen några dagar efter. Men jag har lite smörgåsar med mej som jag kan äta för de har jag lättare att få i mej, sen har jag mineralvatten också som är lättare än vanligt vatten så de ordnar sej nog.
Nu ska jag vila lite och så blir de bara massa tvtittande hela kvällen, idag är de ju Sveriges mästerkock och säkert nåt annat bra att kolla på också! :)
Usch vilken skit dag de har varit idag, jag känner bara för att gå och lägga mej och sova. Jag vet inte om jag är lättirriterad men just nu tycker jag bara att de är så jobbigt att höra pappa hela tiden när han går runt på kryckorna och låter, varför man måste typ stöna när man går på kryckor förstår jag inte... sen hostar han hela tiden och gör alltid de, förstår inte varför de aldrig går över.. och de gör mej så irriterad.
Jag vet verkligen inte varför jag stör mej så mycket på de men de blir väl så, nu har jag inte varit ledsen på ett tag så då blir jag väl lättirriterad istället.. medicinerna kunde ju göra en ledsen, irriterad, arg, deprimerad.. ja de va ju så olika från person till person och från dag till dag.
Så jag har väl en sån dag helt enkelt och sen tror jag att de är lite för att jag är nervös inför imorgon ockå, jag vet ju inte vad läkaren kommer säga och eftersom jag vill såå himla mycket att de ska räcka med sex behandlingar så kommer jag bli så ledsen och besviken om hon säger att jag måste få åtta behandlingar så de tänker jag ju på hela tiden.
Jag har ju alltid tyckt att de varit jobbigt att pappa låter och hostar men idag har de varit extremt så de är nog för att de är så mycket i mitt huvud just nu.
På förmiddagen idag satt jag och kollade på tv ett tag och sen har jag skrivit på min bok fram till tre halv fyra och då gick jag ut på en promenad, jag gick själv idag för brorsan hade ont i magen. Jag va nog ute och gick en halvtimme och de va hur skönt som helst, jag hade varit väldigt trött hela dagen men efter den där promenaden så blev jag väldigt pigg.
Så när jag kom hem från promenaden så skurade jag toaletterna och packade väskan som jag ska ha med mej till sjukhuset och sen satt jag hos brorsan ett tag och pratade.
Vi pratade lite om att ha "godislöfte" för att de inte är så bra med allt socker, så vi ska inte äta godis och inte dricka läsk och så får vi se hur de går.
Jag äter alldeles för mycket godis och sånt nu och även om jag inte är tjock så är de inte bra med sånt och man måste tänka lite längre fram, vad de gör mot kroppen nu och vad som händer i framtiden. Och eftersom jag är så dålig på att hålla sånt och inte har nån pli på mej själv så frågade jag brorsan om han ville va me på de och de ville han.
Nu ska vi bara köra nån månad för att se hur vi klarar de och sen ska vi köra tills jag är frisk och sen till juni. För under sommarlovet kan han inte ha godisförbud, de tycker jag är taskigt. Vi får äta popcorn när vi vill och chips en dag i veckan så vi lär ju klara oss utan godiset utan problem, jag kommer ha jättesvårt med läsken bara eftersom jag älskar läsk.. men de måste gå :)
Efter maten så spelade jag och brorsan lite FIFA och pratade och skrattade och hade jättekul, och sen vid halv sju skulle vi åka för han skulle ha innebandyträning så jag skjutsade dit honom och nu sitter jag här vid datorn lite, ska åka och hämta honom vid kvart i nio så jag ska bara sitta här och skriva lite nu och försöka gå och lägga mej lite tidigare idag så jag inte är alltför trött imorgon, de blir ju ingen sovmorgon eftersom vi ska åka härifrån redan strax innan halv nio.
Jag ser både fram emot morgondagen samtidigt som jag inte gör de för att jag inte vet vad de blir för besked, men på något sätt känns de som att jag kommer få ett bra besked.
Jag vet inte varför men magkänslan säger mej att de ser bra ut, att tumörerna har krympt så pass mycket att de bara behövs två till behandlingar och jag hoppas verkligen att de och man ska ju lita på magkänslan och de gör jag just nu. Men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte va nervös, för jag är riktigt nervös och jag vill bara veta nu.
Så nu blir de nog att kolla på lite serier och sen åka och hämta brorsan :) Försöker att inte tänka så mycket på imorgon även fast de är svårt eftersom de känns som de är så mycket som står på spel beroende på vad de blir för besked, de går verkligen inte att förklara hur jag känner när jag tänker på att läkaren kan säga att de räcker med sex behandlingar... Jag blir bara så överlycklig och de känns såå underbart, då börjar jag på min femte behandling imorgon och sen i slutet av februari gör jag min sjätte... och sista!!
De är bara så underbart om de kan bli så, och jag har ändå en känsla av att de kan hända för den tumören som sitter nere vid byxkanten som va 13centimeter lång och 8centimeter bred känner jag knappt längre. Den syns iallafall inte när jag står upp längre och innan såg man den väldigt tydligt.
Jag känner den när jag ligger ner men inte alls mycket, så den har ju krymt en hel del och jag hoppas att dom inne i magen också har gjort de.
Men jag ska försöka att inte hoppas allt för mycket för jag kommer bli så besviken om de blir fler behandlingar, och jag vet ju att de ordnar sej även fast de blir mer behandlingar än jag har hoppats på.
Men de är ju bara de att nu vill jag bara flytta tillbaka till Vetlanda och börja om och då orkar man inte vänta, allt ska gå fort och helst hända på en gång. Men nu är de bara hålla tummarna, så håll era tummar för att jag får ett bra besked imorgon :)
Hahaha jag bara måste visa brorsans rum, eller ljuset på hans lampa.. de syns inte så jättebra på bilden men de är rött iallafall.. haha jag har inte tänkt på de innan eller den har inte varit tänd innan så jag har inte sett de.. hehe.. tyckte de va lite roligt :)
Jag blir fortfarande glad när jag tänker på dagarna i Vetlanda för jag hade de verkligen hur bra som helst och de kändes som vanligt, som om jag va hemma igen och inte va sjuk längre. Jag längtar ännu mer nu tills allt är över och jag uppskattar allt mer och jag känner sån tacksamhet och glädje till alla som är så snälla och bryr sej och som skriver så fina meddelanden till mej.
Innan jag åkte hem från Vetlanda igår åkte jag till Jessica och så samlades vi några från Maxi och fikade, jag tror vi va tio stycken och vi hade jättetrevligt.
Jag hade köpt massa olika frukter och så gjorde vi fruktsallad med grädde blandad med turkisk yoghurt och de va jättegott och kändes så nyttigt och fräscht.
Vi satt där i några timmar och fikade och pratade och sen började alla åka hem så jag sa hejdå till alla och sen när alla hade gått så började jag me klä på mej och så frågar Jessica om vi ska åka och äta innan jag kör till Södertälje, och eftersom jag skulle köra över tre timmar hem och va tvungen att äta så tyckte jag att de lät som en bra ide så vi åkte till Arena.
Jag tog en pizza och Jessica tog kycklingsallad och de va bara hur gott som helst och vi hade de verkligen jättemysigt och satt där och pratade i två timmar. Jessica är så lätt att prata med och väldigt omtänksam och snäll så de va kul att sitta där och prata med henne och umgås lite.
När vi såg att klockan va halv sju så tänkte vi att de va bäst att jag började åka eftersom de är en rätt lång bit att köra. Jag körde hem Jessica och sen började jag köra, men stannade efter en liten stund för de kändes verkligen jobbigt att åka ifrån Vetlanda när jag hade haft de så bra och va så glad över att träffa alla och jag va ju "hemma" och där ville jag vara, borta bra men hemma bäst stämmer verkligen.
Men jag är iallafall glad över att jag träffade så många och gjorde så mycket roligt för jag kommer leva på dom här dagarna länge.
Idag har jag varit inne i stan och tagit prover inför cellgiftsbehandlingen på onsdag och sen åkte jag till maxi och handlade lite, jag brukar ha med mej mineralvatten till sjukhuset när jag åker in på tredagars eftersom de är viktigt att dricka mycket och jag tycker inte de är gott att dricka massa vanligt kranvatten och speciellt inte sjukhusets vatten som smakar illa.så därför tar jag med mej mineralvatten så jag får i mej vätskan jag behöver på ett lätt sätt.
Sen handlade jag lite frukt och så hittade jag jättefina ljuslyktor som jag köpte och som nu står i vardagsrummet här hemma hos pappa och Lillis, jag tyckte att dom passade bra där.
När jag kom hem från stan åt jag lite lunch och sen satte jag mej vid datorn och kollade lite och pratade med brorsan och gav honom en tröja som jag hade i lägenheten. Han har fått ett par Göteborgs mjukisbyxor av mej eftersom han är Göteborgare i fotboll och jag är inte de så jag tyckte att de va bättre att han fick dom, för alltid när jag hade dom på mej så sa han alltid hur snygga dom va och att han ville ha dom.
Så jag gav dom till honom men tjocktröjan hade jag kvar i Vetlanda så nu när jag va hemma tog jag med den hit och gav den till honom så nu har han hela dressen liksom :)
Sen vid femtiden gick jag och brorsan ut på en promenad och vi gick nog i 35 minuter, vi pratade mest om vad vi ska hitta på att göra, vi har planerat att göra något roligt han och jag.. men vi har inte kommit på vad ännu :) Sen pratade vi en hel del om lägenheten som jag va och kollade på och jag förklarade för brorsan hur den såg ut och hur fin och mysig den va och hur gärna jag vill ha den.
Han tyckte att jag skulle ta den även fast de blir fyra behandlingar till och de tyckte faktiskt pappa också. Men de är frågan om jag har råd med de...
Men jag ska fundera lite till och sen när jag kommer till sjukhuset på onsdag så får vi se vad läkaren säger, och förhoppningsvis så säger hon att de bara behövs sex behandlingar så då är jag tillbaka i Vetlanda i mars när den blir ledig och de vore ju perfekt. Jag vill verkligen ha den! Håll tummarna :)
Åh vilken underbar kväll de här har varit, jag sitter bara och ler just nu.. De började med att Alexandra kom hit och vi satt och pratade och lyssnade på musik och efter en stund åkte vi till Johanna och satt där och pratade en stund. Vid halv åtta hade vi bokat bord på Chili Thai så när vi kom dit va de jättemycket folk där så de va tur att vi hade bokat bord :) vi satt där och åt och pratade och hade så trevligt. Vi va kvar till tio och då skjutsade vi hem Johanna och jag och Alexandra åkte vidare till Richard för han hade fest.
När vi kom hem till Richard så va dom som vi brukar festa med där så de kändes verkligen som vanligt och de va så kul, och även fast jag inte drack något så va de kul att träffa alla igen. De va som en vanlig festkväll och jag skrattade och bara kände att jag hörde hemma där bland mina vänner.. Jag är så glad och de här kommer jag leva länge på, jag känner mej så stark och att jag fått ny energi nu. När vi va där på festen så pratade jag och Philip lite om mitt hår och att de har börjat växa ut igen och då frågade han om han fick se mej utan peruk och de sa jag att han fick, så vi gick in på toan och så tog jag av mej peruken. Philip tyckte att jag va fin och att de inte alls såg konstigt ut och att jag skulle passa jättebra i kort hår, och de gjorde mej glad. Även fast jag kommer skaffa löshår direkt när de går att göra de så va de ändå kul att höra att han tyckte att jag skulle passa i kort hår :)
Alla skulle ut på hotellet och jag va så sugen på att följa me, jag ville verkligen de men de går ju inte eftersom jag inte får vara i stora folksamlingar och på hotellet är de ju mycket folk så de blev att gå hem för mej, sååå tråkigt men jag vet att de va bäst. Så nu ska jag sova så jag är pigg imorgon när jag ska fika med mina arbetskompisar och sen köra hem imorgon eftermiddag. Godnatt!
Hej! Idag tog jag en riktig sovmorgon och de kändes så skönt att få sova ut. Jag behövde verkligen de här, få vara i Vetlanda några dagar och få känna mej som vanligt. Få leva mitt vanliga liv för en stund och inte tänka på allt som har med behandlingen att göra, bara göra dom normala sakerna som jag brukar göra. De har varit så kul och nu när jag är här så känns de inte som att jag har varit borta, allt känns som vanligt och de är jag så glad över. Och jag kommer aldrig glömma känslan igår när jag va på maxi och alla kom fram och kramade mej och sa att de va kul å se mej och att dom tyckte att jag va en riktigt kämpe. Vissa sa tillome att de strålade om mej och att jag såg så pigg och fräsch ut, och de gjorde mej så glad :)
Idag efter jag hade ätit frukost fixade jag iordning mej och sen gick jag ner på stan och kollade lite, träffade söta Jonna i gallerian och de va så kul att prata lite med henne. Sen blev de lite shopping, de va en kjol jag bara inte kunde motstå som dessutom va på rean och kostade så gott som ingenting :) Efter jag hade gått på stan en stund gick jag och kollade på en lägenhet mitt i centrum, den va verkligen jättefin och jag gillade den direkt. Den va så fräsch och ljus och fin och där skulle jag trivas jättebra. Så nu hoppas jag att de bara blir två till behandlingar så jag blir klar i slutet av februari för lägenheten blir ledig den 1 mars. För behöver jag fyra till behandlingar så är jag inte i Vetlanda förrens i maj och då blir de lite många hyror att betala när jag inte bor där och de har jag inte råd med. Måste ju köpa en del nya möbler oxå eftersom jag knappt har nånting alls nu, så jag vill spara så mycket jag kan nu så jag kan shoppa möbler sen :)
Nu har jag precis varit nere och fixat i förrådet och i garderoben och rensat bland massa kläder, jag har ju så mycket kläder och saker som jag inte använder så de va skönt att rensa bort lite. Jag har gjort en påse till Johanna med lite kläder och så får Alexandra kolla om de är nåt hon vill ha och så tar jag med resten hem till syrran. Nu sitter jag i soffan och vilar lite, blev helt slut av att bära upp och ner och hålla på där nere.. Men nu kommer snart Alexandra och de ska bli så kul att träffa henne :) jag ska träffa hennes kille Emil och säga hej också eftersom de va länge sen jag träffade honom så de ska bli kul. Sen ikväll ska jag, Alexandra och Johanna till Chili Thai och äta, ska bli så gott..
Här är kjolen jag köpte och lite annat som fick följa med hem :)
Idag är de fredag och jag har varit i Vetlanda i tre dagar, när jag kom i onsdags åkte jag direkt och kollade på lägenheten. Den va jättefin och självklart va de fler som hade kollat på den och alla ville ha den, så dom gick efter vem som stått längst i kö så jag fick den inte.. De va rätt tråkigt eftersom jag gillade den så mycket, men så dök de upp en till lägenhet som jag ska kolla på imorgon så de ska bli jättekul :) När jag hade kollat på lägenheten som jag inte fick så åkte jag till maxi och hälsade på alla där och de va så himla kul att träffa alla och jag kände mej verkligen så omtyckt. Alla kom fram och kramade mej och sa att jag såg så fin och pigg ut och de gjorde mej så glad. De betyder så mycket att få höra att jag ser fin ut eftersom jag inte känner mej fin just nu, och när jag gick runt där och pratade med alla så kände jag hur mycket jag saknar dom. Jag vill verkligen bara tillbaka till mitt underbara jobb och fina arbetskamrater nu, när jag är här så känner jag hur mycket jag saknar allt och hur mycket jag har att kämpa för. Jag mår så bra här nere och känner mej riktigt glad nu när jag är här.
Efter jag hade varit på maxi ett tag åkte jag hem till Johanna, hon erbjöd mej sovplats där onsdag till fredag och de va verkligen jättegulligt av henne och jag är så glad över att ha henne som vän :) När jag kom dit så va maten precis klar så vi satte oss och åt och sen på kvällen satte vi oss i soffan och pratade och åt massa gott och kollade på tv, vi hade verkligen jättemysigt och de va så kul att vara där. De va så roligt att se Johanna och Thomas för dom är såå söta ihop och så glada och man blir så glad när man är med dom. På kvällen när jag kom ner i rummet jag skulle sova i så hade Johanna ställt en skål med vindruvor och en chokladbit på nattduksbordet till mej och de va bara sååå gulligt och jag blev så glad.. Hon är en fin människa :) På torsdagen åt vi rosa pannkakor till lunch och de va underbart gott! Jag är ju en pannkaka fantast och de verkade barnen också vara för dom åt massor :)
Sen på eftermiddagen hade jag bestämt med två kompisar, Philip och Richard att vi skulle åka till Nässjö och äta middag så jag hämtade upp dom och så åkte vi. Vi hade bestämt att äta på olearys men när vi kom fram så hade olearys tydligen lagt ner så vi fick tänka om.. Först såg vi en skylt om ett ställe som hette Fenix steakhouse så de tyckte vi lät jättebra så dit åkte vi. När vi kommer in på restaurangen så va de inte en enda människa där och så kollade vi på menyn och de va bara typ kebab.. Och de ville vi ju inte ha så vi gick vidare. Vi hamnade tillslut på Akropolis och där va de jättefint och god mat. Jag beställde kycklingspett med tzatziki och klyftpotatis och killarna tog planka. Jag tyckte att de va jättekul att träffa dom igen och de va jättemysigt att sitta där på restaurangen med dom. De va mycket skratt och de gillar jag, och maten va jättegod. De som gjorde mej överlycklig va att jag åt upp all mat som va på tallriken och de är första gången de händer att jag äter upp allt när jag är ute och äter på restaurang på flera år. Jag blev så glad när jag orkade allt och inte fick ont i magen, de bevisar ju att de har hänt grejer i magen med tumörerna :) så de går faktiskt framåt och jag hoppas att de har gått tillräckligt mycket framåt så de räcker med den korta behandlingen så de bara är två till behandlingar.
Idag har jag varit på maxi nästan hela dagen, jag åkte från Johanna vid tolvtiden och åkte hem till lägenheten och bar ner lite saker i förrådet och sen åkte jag till maxi och åt lunch. Jag va på maxi till halv fem så de va verkligen en lång lunch.. Men de va så kul att vara där och prata med alla så jag ville ju inte gå därifrån, jag är så glad över att alla är så snälla och bryr sej och stöttar mej och jag känner mej så lyckligt lottad som har så underbara människor runt mej. När jag kom hem började jag rensa bland mina kläder och i garderoben med saker så de inte blir lika mycket sen när jag kommer hem, och de har jag roat mej med nästan hela kvällen. Jag har legat i soffan och kollat på tv nu en stund och de har varit rätt skönt att bara ligga här och kolla på tv och få njuta lite av att vara här i Vetlanda och få känna att allt är som vanligt för några dagar. Men nu ska jag gå och lägga mej och sova och så ska jag träffa Alexandra imorgon och de ska bli jättekul. Godnatt på er! :)
Jaha.. de har ju inte kommit lite snö utan hur mycket som helst verkligen, och de snöar fortfarande riktigt mycket. Jag blir lite arg och tycker att de är typiskt att de ska komma så mycket snö just nu när jag ska åka imorgon, och fortsätter de att snöa såhär så kommer jag inte kunna åka imorgon och då kommer jag bli jättebesviken.
Jag vet inte om jag skulle kunna skjuta upp lägenhetsvisningen en dag om de är så att jag verkligen inte kan åka ner imorgon, för vaknar jag imorgon bitti och ser att jag inte kan köra så får jag ju ringa hyresvärden och förklara att jag ska åka från Södertälje och att de är jättemycket snö och halt och så.. och fråga om vi skulle kunna ta lägenhetsvisningen på torsdagen eller fredagen.
Jag hoppas att de går att göra så men jag vet inte, jag vill ju inte gå miste om en kanske jättebra lägenhet men fortsätter de snöa såhär så kommer jag inte kunna köra med min bil för den kommer bara slira runt och spinna i snön.. jag vet hur de är att köra min bil när de är snö och halt på vägarna och de är inte kul.
De är riktigt läskigt och sist när jag gjorde de när jag och brorsan åkte hem från hans innebandymatch och vi höll på att köra ner i diket flera gånger så sa jag till mej själv att jag inte skulle utsätta mej för de fler gånger, och då körde vi bara kanske 2 mil och nu ska jag köra 30 mil.
Och hur gärna jag än vill kolla på lägenheten och träffa alla så är de inte värt de om jag skulle råka ut för en olycka på vägen dit.
Så nu får jag hålla tummarna för att de slutar snöa snart och att dom hinner fixa vägarna till imorgon bitti så jag kan åka, för nu vill jag bara kolla på lägenheten och att den ska vara bra så jag kan börja planera och köpa grejer för då kommer mina sista månader av behandlingen bli mycket lättare.
Även fast de kommer kännas skit om läkaren säger att de blir åtta behandlingar och jag vet att jag kommer bli ledsen och besviken så har jag iallafall något att se fram emot när dom åtta behandlingarna är över, för då har jag en ny lägenhet att flytta in i.
Jag hoppas och tror att de kommer räcka med sex behandlingar och de är de jag håller tummarna för men jag vet att de finns en risk att de blir åtta och blir de de så blir de, men de hoppas jag verkligen inte att de blir utan jag hoppas på att de räcker me sex..
Skulle bli överlycklig om de bara blir sex behandlingar, jag kan inte ens beskriva känslan jag har när jag tänker på att jag kanske bara har två behandlingar kvar.. de känns bara så overkligt just nu men säger läkaren att de blir de nästa vecka så vet jag en som kommer bli riktigt glad iallafall. Då är jag snart klar med de här och tillbaka i Vetlanda, och jag kan börja leva mitt vanliga liv igen och hur underbart är inte de...åååh va jag längtar!
Om en vecka vet jag hur det blir så nu är de bara vänta och hoppas på de bästa.
Jag har bestämt mej för att jag ska börja skriva på en bok, jag har tänkt i flera år att jag vill skriva en bok om allt som har hänt i mitt liv och vad jag har gått igenom och så men jag har aldrig riktigt tagit tag i de. Men nu är de faktiskt några stycken som har sagt att dom tycker att jag borde skriva en bok och att de nog är många som skulle vilja läsa den.
Så nu har jag tänkt efter lite och jag vill faktiskt dela med mej av mitt liv, även fast de inte är så roliga saker som har hänt i mitt liv så är de ändå dom händelserna och upplevelserna som har format mej och gjort mej till den jag är idag.
Och även fast jag har haft ett jobbigt liv emellanåt så ser jag inte mej själv som en deppig och negativ person, för jag är oftast glad och försöker se allt så positivt som möjligt.
Jag är inte heller sån som gnäller och klagar om jag mår dåligt eller har ont nånstans, sån har jag aldrig varit för de finns alltid dom som har de värre än en själv.
Bättre att tänka positivt och njuta av livet för man lever bara en gång och skulle man ligga i sängen hela dagarna och tycka synd om sej själv så tror jag att man skulle ångra sej, och så jag vill inte ha de för inget blir bättre av att man tycker synd om sej själv .
Ikväll ska jag iallafall sätta mej och börja skriva lite, kommer nog bli svårt att veta hur man ska börja och hur man ska komma igång, jag är ju ingen författare och jag läser inte böcker så jag har ingen koll på hur man kan börja en bok.. Men de löser sej säkert och jag kommer nog in i de ganska fort och sen om de blir som en bok ska vara eller inte spelar nog egentligen inte så stor roll, jag vill mest att folk ska lära känna mej och förstå varför jag är den jag är och varför jag reagerar som jag gör i vissa situationer m.m.
Sen tycker jag verkligen om att skriva och jag har massa tid till att skriva nu också så de är perfekt tid att börja :)
Nu ska jag gå ut på en liten promenad och få lite frisk luft, och så ska jag packa ut allt i bilen som jag ska ha med mej till Vetlanda och ställa i mitt förråd, sen blir de soffläge hela kvällen.
Idag har jag hunnit med mycket och de började med att jag ringde och bokade tid med hyresvärden för när jag skulle kolla på den nya lägenheten, och vi bestämde 13.45 på onsdag. Rätt skönt att de inte blev jätte tidigt eftersom jag ska köra långt, och så är de säkert dåligt väder me så då måste jag köra ganska lugnt och försiktigt så de kommer nog ta lite tid att åka ner.. Efter jag hade pratat med henne så kollade jag lite på tv och sen fixade jag med lite papper som skulle fyllas i, jag är ibland lite seg när de gäller saker som ska göras så allt tar sån tid.. Jag skjuter gärna upp saker och de är inte för att jag inte vill göra de utan de är för att jag är sån bara.
Efter lunchen åkte jag in till Södertälje och handlade lite, jag köpte lite som jag kan äta på i bilen påväg ner på onsdag och så köpte jag ett par nya mjukisbyxor. Jag va borta i några timmar och när jag kommer hem säger pappa: "tappade du bort bilen på vägen eller?!?" Haha han tyckte att jag hade varit borta för länge och förstod inte att man kunde va borta så länge när man bara ska handla lite.. Men jag förklarade för han att jag tycker om att köra runt på olika ställen och kolla lite. Men han är ju kille så han förstår inte :) Han hoppar ju runt på sina kryckor här hemma och låter väldigt irriterande.. Lite stönliknande typ och varför han gör de förstår jag inte för de är ju inte så att han måste göra de.. Men men, de är bara att stå ut i några veckor till!
När jag kom hem från stan så fixade vi middagen och efter vi hade ätit så gick jag och brorsan ut på en rask promenad. De va verkligen jätteskönt ute och promenaden va så uppiggande och härlig och vi gick faktiskt ganska fort idag och jag klarade av de så de kändes väldigt skönt. De är så skönt att brorsan och jag tar promenader nästan varje kväll för jag behöver verkligen de, jag vet att kroppen mår mycket bättre av de. Nu på kvällen har han och jag suttit i vardagsrummet och spelat spel och kollat på tv, vi kollade på outsiders och skrattade lite och sen kollade vi på CSI NY och så har vi ätit lite glass också :) Och nu ligger jag i sängen och ska snart sova, imorgon blir de lite packning och de ska bli kul för nu är de nära.. Snart kommer jag Vetlanda!! :) Godnatt!
Nu är de ju så att jag kommer till Vetlanda på onsdag för att kolla på en lägenhet, och jag är hur glad som helst. Jag har tänkt på de här med ny större lägenhet jättemycket om dagarna nu när jag har gått hemma och jag vill ju ha den här "nystarten" och med en ny lägenhet så blir det ju verkligen en nystart.
Om lägenheten är fin och jag bestämmer mej för att ta den och jag får den så är det ordnat och då behöver jag inte oroa mej för de längre utan kan bara känna mej lugn om de. och va glad för att jag vet att jag har en större lägenhet att komma hem till och få köpa massa fint till den.
Så de känns bara så bra och kul att jag ska kolla på en lägenhet snart, de känns som att jag får så mycket mer glad och positiv energi.
Jag ska stanna i Vetlanda till söndag och då skulle jag tycka att de vore kul att träffa så många som möjligt och hitta på något roligt.. Vi kan göra vad som helst, fika, äta på chili thai, gå en promenad, eller bara sitta hemma hos nån och prata massa skit och skratta.
Så om de är nån som har lite tid över någon av dom dagarna och har lust att träffa mej så får ni gärna höra av er till mej så kan vi bestämma en dag och tid :)
Ica Maxi, here i come :)
Idag har vi varit iväg hela familjen och shoppat lite, presenter till brorsan och jag köpte lite till nya lägenheten. Sen blev de lunch på burger king och jag åt en extra lunch när jag kom hem, jag hade ju lite fläskpannkaka kvar. Jag tycker de är de godaste man kan äta just nu, fläskpannkaka med äppelmos... oj oj oj.. blir sugen bara jag tänker på de. Men nu har jag precis tryckt i mej en halv semla så nu blir de inget mer i matväg :)
Jag har varit lite irriterad idag för jag såg att de ska snöa på tisdag och onsdag, och jag har världens sämsta bil att köra med när de är snöigt och halt så snöar de och är halt så blir de väldigt jobbigt att köra hela vägen. Sen håller jag på att få en vagel i ögat, och de är ju bara så typiskt nu när jag snart ska åka till Vetlanda. Jag hoppas verkligen inte att den ploppar upp, men de känns som att den kommer göra de tyvärr. Så de känns lite tråkigt just nu när jag har sett fram emot de här så länge, men jag håller tummarna för att de inte blir nån vagel och att de inte blir snö och halt på vägarna där jag ska köra..
Någon som har några bra tips på hur man kan förhindra att den "bryter ut"?
Idag har jag varit och shoppat lite, blev två tröjor och sen en ny mössa så jag har fler att välja bland och slipper ha samma så ofta och sen är de ju kul att variera lite..
Jag har ju mössa på mej så gott som hela tiden för att spara på peruken så jag inte sliter ut den nu innan jag ska börja jobba, jag vill ju verkligen inte lägga 5000kr på en ny peruk.. Dom pengarna kan jag köpa något fint till nya lägenheten istället, för de känns som att jag kan behöva en hel del eftersom jag knappt har nånting i min lilla lägenhet nu. Men de ska bli jättekul att köpa saker till lägenheten och sen få inreda den riktigt fin.
,
På onsdag ska jag faktiskt kolla på en lägenhet i Vetlanda. och jag längtar hur mycket som helst. hoppas verkligen att den är fin och att jag får den om jag vill ha den. Det är en 2a och ligger ganska centralt och vad jag har hört så är de ett lungt och bra område.
Jag har varit helt till mej hela dagen idag och tänkt att snart kanske jag har en större längenhet och de skulle vara så kul om jag får lägenheten om den är fin. Jag har ju tänkt mycket på att jag vill ha en större lägenhet nu under dom här månaderna jag har bott i Södertälje och att jag vill ha en nystart när jag kommer tillbaka till Vetlanda och en ny lägenhet är ju verkligen början på en nystart.
Jag har tänkt så mycket på hur jag skulle vilja inreda och hur jag vill att de ska se ut och de har fått mina dagar att bli mycket bättre och roligare eftersom jag har sysselsatt mej med sånt som jag tycker är kul och sen har jag fått längta lite och haft nåt att se fram emot.
Skulle jag gilla den här lägenheten och sen få den så skulle jag bli jätteglad för då tror jag att resten av tiden som jag är sjuk kommer bli mycket lättare och jag tror inte att jag kommer tycka att de är lika jobbigt för då har jag något att se fram emot och jag vet att när jag är frisk så har jag en ny lägenhet som väntar på mej.
Så nu längtar jag till onsdag och håller tummarna för att lägenheten ska vara bra, och att jag får den.
Jag och brorsan tog en jätteskön promenad nu ikväll, 45 minuter va vi ute och gick och de är länge för att vara jag just nu eftersom jag inte har nån kondition alls. Men rikigt skönt va de och jag blev inte ens trött när vi gick så alla mina promenader den här veckam börjar ge resultat och kanske har jag jobbat upp musklerna lite.
Nu ska jag gå och lägga mej för vi ska iväg tidigt imorgon och åka till Ikea och shoppa lite, jag hoppas jag hittar lite fint som jag kan ta med mej till Vetlanda när jag åker ner och lägga i förrådet så länge tills jag flyttar, så kul att börja köpa lite och få känna att de inte är så långt borta ändå.
Godnatt och sov så gott!! :)
De är så gott med godis just nu och dessa påsar kan jag rekommendera! :)
Idag har jag gjort massor känns de som och på nåt sätt känns de väldigt skönt. Jag gick upp vid halv nio och så satt jag vid datorn hela förmiddagen och sen vid tolv tiden kom min kusins hund hit, sååå söt hund. Hon skulle vara hos oss ett tag och jag tänkte att hon skulle få lite att äta så att hon förstod att vi va snälla och för att hon skulle se att hon inte behövde va orolig, så hon fick lite falukorv av mej och blev helt till sej..Hon tyckte om de kan jag säga :)
Till lunch idag gjorde jag fläskpannkaka och de va verkligen hur gott som helst, jag åt nog för iallafall 2 personer och jag blir hungrig nu bara jag tänker på hur gott de va. Fläskpannkaka med äppelmos.... mmm :) jag gjorde så de finns kvar så jag kan äta de till lunch imorgon också så de ska bli underbart gott. Jag älskar verkligen pannkaka och fläskpannkaka och jag skulle kunna äta de flera dagar i veckan, de är gott, smidigt, enkelt och billigt :)
Efter lunchen åkte jag in till Södertälje och kollade lite i affärer och sen bytte jag brorsans mössa som hade gått sönder och sen åkte jag till äffären och handlade.
De va så skönt att åka runt lite och göra nåt istället för att bara sitta här hemma hela tiden, men jag blev rätt så slut när jag kom hem och va tvungen att lägga mej och vila lite i soffan. Men de blir ju så när kroppen inte är van vid att anstränga sej, okej att jag inte gjorde så jättemycket men jag gick ganska mycket och kassarna jag bar från affären va rätt så tunga, och de lilla räckte eftersom min kropp är så gott som helt utslagen av all medicin.
Jag vilade bara en liten stund och sen va de mat och de blev supergoda lövbiffsrullar med ris, jag åt mer ris och sås än va jag åt kött.. haha :)
Efter middagen har jag inte gjort så mycket mer än att spela lite spel och kollat på tv, jag och brorsan skulle ha tagit en promenad egentligen men så blev vi så mätta efter maten så vi tar de imorgon istället.
Så nu blir de lite mer spelande ett tag tills jag somnar och sen imorgon hoppas jag att solen lyser när jag vaknar, jag skulle tycka att de vore jätteskönt med en morgonpromenad men då vill jag ha sol och sen att de inte blåser storm som de har gjort idag.
Jag tycker att några saker är lite jobbiga just nu och då är de skönt att komma ut och ta en promenad och få frisk luft och rensa tankarna lite, plus att de är bra för mej att röra på mej nu så musklerna får arbeta lite och så jag får upp konditionen lite. Jag har ju lovat mej själv att göra allt för att behandlingen ska ta så bra som möjligt och de tänker jag hålla :)
Jag mår faktiskt ganska bra trots omständigheterna, och även fast jag har jobbiga dagar och är ledsen ibland och tycker allt är orättvist och tråkigt så är de faktiskt helt okej vissa dagar. Jag har några dagar varje månad när allt verkligen är i botten och jag känner att jag aldrig kommer orka med de här, men sen efter några dagar så känns de bättre och jag är som vanligt igen förutom att jag är lite trött.
Så jag kan absolut inte säga att de är en dans på rosor bara för att jag inte mår så dåligt fysiskt som jag trodde att jag skulle göra, för dom andra biverkningarna som kanske inte märks så mycket är minst lika jobbiga. Sen att jag inte är så illamående av behandlingen som jag trodde att jag skulle vara känns faktiskt jätteskönt och lättare på något sätt.
När jag läste om behandlingen så stod de väldigt mycket om illamående och kräkningar och jag tyckte att de skulle bli hemskt och därför målade jag upp en bild i huvudet på hur jag trodde att de skulle vara. Jag trodde verkligen att jag skulle ligga på toalettgolvet och spy hela dagarna och att att de skulle bli 8 hemska månader.
Jag mår illa efter tre dagars behandlingen och har svårt att äta i några dagar och maten smakar inte som den brukar göra så jag har svårt att äta vissa grejer, men jag kan äta de mesta och mår bara illa då runt behandlingarna. Och dom dagarna kan jag faktiskt stå ut med om de bara är dom dagarna och om jag får må bra resten av dagarna..
De som nästan har varit värst är att man är så annorlunda vissa dagar och inte känner igen sej själv, att man kan bli så nere och deprimerad och tro att alla ska glömma bort en och att man ska bli helt ensam.
Jag har känt så flera gånger att jag tror att mina vänner och arbetskamrater ska glömma bort mej och när jag kommer tillbaka till Vetlanda så är jag helt ensam. Att mitt liv har stått still men alla andras liv har gått vidare och eftersom jag har varit borta så har deras gått vidare utan mej..
Jag vet att de är jättekonstigt att tänka så och jag vet inte varför jag gör de eller varför jag är orolig för de, men ska jag vara ärlig så har jag varit orolig för att folk ska glömma bort mej under den här tiden.
Jag har även tänkt mycket på att man blir så trött och orkeslös, och de är en biverkning som är rätt utmattande och jobbig också eftersom man vill så mycket men såfort man gör lite för mycket än vad man egentligen orkar så blir man helt slut..
Och då när man blir sådär jättetrött så blir man ju arg och ledsen på sej själv och tänker "va är de för fel på mej" och så eftersom man vill orka göra vanliga saker och såna saker som man orkar i vanliga fall. Man vill så mycket mer än vad man klarar av vissa dagar och de är svårt att förstå att man kanske inte kan allt just nu som man brukar kunna göra, och att man kanske får låta de vara så nu under dom här månaderna och så är de som vanligt sen igen.
Jag trodde även att jag skulle ha jätteproblem med skakningar och sånt men de har jag inte haft, de enda jag hade som va jobbigt va domningar och stickningar i benen, fötterna och händerna men de har försvunnit de mesta av de, jag känner bara av lite i fingrarna fortfarande men förhoppningsvis så ska de försvinna.
Sen är jag torr i munnen och ögonen, har blåsor i munnen, är ljuskänslig och har ont i muskler och kärl men de är biverkningar som jag tycker är milda och som man kan stå ut med även fast de är jobbigt ibland.
Illamåendet tycker jag är mycket värre isåfall och hade jag haft de varje dag och spytt så hade de nog varit värre, så jag är glad över att läkaren fixade så bra illamående tabletter åt mej.
Efter behandlingarna så äter jag 4 olika tabletter mot illamående och får jag inte i mej alla dom tabletterna så mår jag verkligen jätteilla och de visar ju bara hur bra tabletterna och "skyddet" mot illamåendet är och att dom verkligen hjälper. Så dom tabletterna är jag glad över att jag får, och jag blir alltid jättenojjig om jag glömmer bort tiden och tar tabletterna en halvtimme senare än jag ska för då tror jag att jag kommer må jätteilla.
Dom här känslorna som jag har ibland när jag tycker att allt är så svart och jag känner att jag inte orkar gå igenom de här, tror jag att mycket har att göra med att jag känner mej så ensam och att ingen riktigt ser mej och förstår mej och hur jag har det.
När jag pratade med kuratorn förra veckan så sa hon att de är viktigt att bli sedd när man går igenom något sånt här och att man oftast behöver mycket mer bekräftelse under den här tiden också.
Jag har tänkt lite på de och jag tror nog att de kan ligga något i de hon säger för jag känner mej ju verkligen jätteensam ibland, även fast jag vet att jag inte är de så känner jag mej de.
Alla dom här konstiga tankarna och känslorna hoppas jag försvinner snart för de är riktigt påfrestande att känna att allt är i botten när de egentligen inte är de och när jag egentligen inte tycker de, jag kommer ju faktiskt bli frisk snart och så länge till behöver jag ju inte stå ut. Även fast de är tufft ibland så går de åt ljusare tider och jag har gjort de värsta så de kan ju bara bli bättre :)
Nu ska jag sova så jag orkar åka iväg en stund imorgon om vädret tillåter. Jag ska åka in till Södertälje och kolla om Make Up Store har några bra tips och ideer på hur man kan sminka sej nu under den här tiden så man kan känna sej lite som vanligt eller iallafall få känna sej lite fin. De är lite svårt utan ögonfransar för dom gör så mycket med själva utseendet och sminkningen, så får se om dom har några bra förslag.
Godnatt!
Haha katten har tagit min plats i sängen, verkligen mitt i också.. och jag har inte mage att flytta på henne heller för hon ligger ju där så söt.. får se om jag får plats i hörnet på något sätt :)
Jag måste bara dela med mej av ett så gott recept som jag tycker alla borde testa att göra, de är både superenkelt och hur gott som helst.
Tortillabröd
1 kg kycklingfile
5dl creme fraiche
ca: 1/3 purjolök
2 tsk sambal olek
Riven ost
Grillkrydda
Först steker man kycklingfileerna och har på grillgrydda och när dom fått färg runt om lägger man dom i en ungsform med mycket smör och sen in i ugnen tills dom är klara.
Låt dom svalna tillsammans med smöret och när dom är kalla så skivar man dom i tärningar och sen i en gryta tillsammans med creme fraiche, purjolök, och sambal olek och låter det bli varmt. När de är klart så rullar man in lite av röran i tortillabrödet och gör så tills röran är slut. (Jag tror att vi brukar få ihop 8 rullar.)
Lägg rullarna i en ungsform och strö över riven ost och sen in i ugnen på 175 grader i ungefär 10 minuter.
Servera med en sallad och de blir verkligen jättegott.
Fy va tråkigt de va att vakna imorse och se att de är fullt med snö ute igen.. de som nästan hade försvunnit och jag som va så glad för de. Och nu så är de jättemycket igen och de bara vräker ner snö utanför fönstret och de känns så deprimrande när man så gärna vill ha vår som jag vill ha, igår kändes allt mycket närmre men nu känns allt så långt borta igen.
Åååhh va jag inte ville ha mer snö även fast jag vet att de bara är januari och att de är långt kvar till våren, men är de massa snö så känns de längre bort och är snön borta och man ser lite grönt på gräset så känns de inte lika långt borta och då behöver man inte tänka på att de bara är januari.
Men jag vet att de bara är snö så jag ska inte gnälla och tänka för mycket på de nu, den försvinner förhoppningsvis snart igen. Och när jag va ute och gick promenad igår så märkte jag faktiskt att de inte blir mörkt lika fort på eftermiddagen längre utan de är ljusare lite längre och de är jätteskönt för då vet man att de går åt ljusare och varmare tider.
Min lillebror åker buss till skolan för att vi bor på landet och imorse så ringer han och frågar om jag kan köra han till skolan för att bussen inte har kommit, och jag bara kollar ut och säger "nej helst inte".. de va ju helt galet med snö och helt vitt och moddigt på vägen och min bil är verkligen ingen bil att köra med när de är så.
När vi åkte hem från hans bandymatch för några veckor sen och de va sånt väder va de värsta jag gjort, hade ingen kontroll över bilen överhuvudtaget och den bara gled.
Skulle jag då köra han och dom andra barnen till skolan när jag visste hur de skulle bli... nä jag ville verkligen inte de. Så jag sa att dom skulle vänta ett tag till för bussen kunde bara vara försenad eftersom de va så mycket snö och annars kunde han ringa Lillis och kolla om hon kunde komma istället.
Jag kände mej lite taskig och jag ville ju säga ja, men de är inte värt att de händer något, då är de bättre att dom kanske får vänta tio minuter extra istället.
Inatt kunde jag sova lite bättre och de kändes så skönt att vakna och vara lite utvilad, sen jag gjorde venportssoperationen så har jag varit tvungen att ligga på rygg när jag sovit för de gick inte att ligga på sidan och de gick inte ens att knappt röra sej. Så som jag hade lagt mej ner i sängen, så fick jag ligga. Minsta lilla rörelse gjorde ont så därför har jag legat väldigt obekvämt i flera nätter och inte sovit så bra, men inatt kunde jag ligga på sidan igen utan att de gjorde ont så de va helt underbart att få ligga som vanligt och sova.
Jag hade även katten bredvid mej i sängen hela natten och bara höra henne ligga och kurra är helt underbart, jag blir lugn på något sätt och sen är hon så otroligt söt och mysig på kvällarna.
Nu ska jag gå upp och fixa iordning i mitt rum och fixa lite i skåpet så jag får lite ordning och plats med mer för de är inte så stort i mitt rum så därför är de så viktigt att rensa och städa så de inte blir rörigt. Jag började lite med de igår men efter jag hade hållt på en stund så blev jag jättetrött och va tvungen att lägga mej och vila så de blev inte av att jag gjorde klart de. Så de ska jag roa mej med nu ett tag och sen i eftermiddag ska vi åka till sjukhuset och hälsa på pappa och se hur han mår efter operationen.
Nu har jag precis kommit in efter en liten promenad, och de va verkligen hur skönt som helst och även fast jag inte gick speciellt fort eller länge så va de precis lagom för mej till att börja med.
Cellgifterna gör ju så att allt i min kropp slås ut, även bra celler som muskler, kondition och allt sånt så därför blir jag trött väldigt fort när jag gör något ansträngande och därför har jag bestämt nu att jag ska gå minst en promenad varje dag för att börja bygga upp flåset och konditionen igen så jag tar lite i taget redan nu och inte får massa att bygga upp sen när jag är frisk.
Sen är de aldrig fel med motion och speciellt inte nu under behandlingarna, så därför ska jag försöka komma ut varje dag även fast jag kanske inte orkar så mycket alla dagar så är 15 minuter bättre än ingenting. Man orkar inte alltid så mycket för vissa dagar är man väldigt trött, men jag ska ändå göra mitt bästa för att komma tillbaka så fort som möjligt sen när allt är över.
Jag har varit ute och gått en promenad både igår och idag så jag tycker iallafall att jag är lite duktig som går ut även fast jag är trött, men jag vill verkligen bli frisk och komma tillbaka till de normala så fort som möjligt så därför ska jag göra mitt bästa för att "bättra på" att de händer fort också.
Idag åt jag min första semla för de här året och de va bara såå gott, jag älskar verkligen semlor så när jag såg att de fanns i affären kunde jag inte så emot utan köpte ett tvåpack, och nu när jag har börjat gå promenader så gör de ju inget om jag äter såna saker ibland. De som jag tycker är tråkigt är att lussekatterna har slutat säljas i affärerna och att de gick fort, jag trodde iallafall att dom skulle finnas kvar hela januari också men inte..
Nu har pappa opererat sej och ligger nog fortfarande på uppvaket och jag väntar bara på att han ska höra av sej och säga hur de har gått, även fast jag känner på mej och är säker på att de har gått bra så vill man ju ändå höra de också. De ska bli så skönt sen när han inte har ont längre och kan börja vara som en vanlig 53 åring igen och jag längtar efter den dagen, jag längtar efter dagen då man slipper se han ha ont hela tiden för nu har han ont jämt och de är så jobbigt att se.
Så nu hoppas jag på att få hem en pigg och smärtfri pappa från sjukhuset på torsdag.
Nu blir det snart middag, kycklingrullar som är så gott och jag känner mej riktigt hungrig och de är en sån härlig känsla. Innan jag började med cellgifterna så hade jag alltid så ont i magen eftersom tumörerna tryckte på och jag kunde inte äta och kände mej aldrig hungrig, men sen tumörerna har börjat krympa så har de ändrat sej jättemycket, nu känner jag mej faktiskt hungrig och jag kan äta mer än jag kunde förut och jag får inte ont i magen.
Så de känns helt underbart, och de är nästan som att jag vill äta något hela tiden bara för att jag kan liksom.. att på nåt sätt bevisa för mej själv att jag inte får ont och att jag faktiskt kan äta.
Jättesvårt att förklara hur jag menar men jag har ju haft ont så länge att jag nästan hade glömt hur de va att kunna äta och njuta av att äta, så därför blir de att jag vill äta ofta för att intyga mej själv om att de faktiskt går och att jag är påväg att bli frisk. En härlig känsla är det iallafall! :)
Innan jag åkte hem från sjukhuset i fredags så kom kuratorn in och pratade lite med mej, och när jag va inne på min första 3 dagars behandling i oktober så träffade jag henne en stund också så de va kul att träffa henne igen.
När jag träffade henne i oktober så såg jag ju fortfarande ut som vanligt så de är stor skillnad från då och hur jag ser ut nu, men de första hon säger när hon kommer in i rummet är "åh va kul att se dej Malin, va fin du är".
Jag som tycker att jag är så långt ifrån fin just nu sa att jag inte kände mej fin och att jag tyckte att jag såg så sjuk ut när jag tittade mej i spegeln och att de va väldigt jobbigt för mej men då sa hon att hon aldrig skulle säga att hon tyckte att jag va fin om hon inte tyckte de.
De är vanligt att cancersjuka inte känner igen de dom ser i spegeln och att dom tycker att dom ser så annorlunda ut, men att de oftast bara är ens egen känsla och en själv som ser de. Jag vet inte varför jag tycker de är så jobbigt nu när jag ser så annorlunda ut och vad jag har förstått och vad jag hört att kuratorn har sagt så är de mest i mina ögon de är så för ingen annan säger eller tycker att jag ser annorlunda ut.
Kuratorn undrade om jag träffade mina vänner ofta och vad dom säger och så och eftersom jag fortfarande bodde kvar i Vetlanda när jag träffade henne sist så va jag tvungen att berätta lite hur de såg ut nu, och att jag bor i Södertälje och inte träffar mina vänner och så sa jag också att jag egentligen inte vill att dom ska se mej såhär.
Och de kunde hon inte förstå men jag vill ju inte att dom ska se mej sjuk och ful, jag vill att dom ska se mej när jag ser frisk ut och är den där glada människan som jag brukar vara.
Hon sa att de kommer dom se nu me eftersom jag fortfarande är de och att dom inte kommer se "Malin har inga ögonfransar och hon har inget hår" utan dom kommer se sin vän och hon sa att de nog va viktigt för mej att åka ner och träffa dom och se de me egna ögon, att dom kommer se den vanliga Malin även om jag har peruken på mej eller bara har mössan.
Jag har tyckt att de har varit lite jobbigt att visa mej såhär och när jag va i Vetlanda förra gången så mådde jag så bra och hade fortfarande ögonfransarna så jag kunde sminka mej som vanligt och jag tyckte om peruken och kände mej fin, nu är de inte riktigt så längre och hur jag än gör så tycker jag inte att de blir bra och jag känner mej bara ful.
Men då föreslog hon att jag skulle gå till Make Up Store och prata med dom och be dom sminka mej och ge mej tips på hur man kunde sminka sej och hjälp med att sätta på lösögonfransar smidigt och såna saker för hon sa att även fast jag är jätteduktig på att sminka mej och så så är de lite annorlunda nu och då kan man behöva lite nya ideer och tips.
Sen sa hon också att de va viktigt att unna sej saker, och att låta sej själv få känna sej fin och därför hade många som hon träffat som går igenom en cellgiftsbehandling gått iväg och blivit sminkade. De hade stärkt dom jättemycket och även som att till exempel gå och köpa den där klänningen eller tröjan som man så gärna vill ha skulle jag också göra istället för att skjuta upp det.
Jag har alltid sagt att när jag är frisk så ska jag unna mej massa fina saker och shoppa nya kläder och massa sånt och att jag skulle vara värd de men då sa hon att jag va lika värd att unna mej fina saker redan nu, man behöver få känna sej fin och låta sej själv köpa saker som får en att känna lite glädje.
Och att man kanske kunde klä på sej lite finare kläder när man hade en bra dag och sminka sej lite så man fick känna att de faktiskt finns bra dagar också och att jag gjorde lite skillnad på dom så jag inte bara hade mjukisbyxor utan att jag kanske kunde ta på mej jeans dom bra dagarna.
Jag kan förstå hur hon menar med de, men jag vill liksom inte koppla ihop mina nya kläder med den här jobbiga tiden. Och jag vill inte se fin ut klädesmässigt när jag inte känner mej fin nån annanstans, de känns inte som att jag kan se fin ut just nu även om jag har fina kläder. Därför har jag mest mjukisbyxor och såna kläder som jag ska elda upp sen när allt de här är över, jag vill inte veta av dom kläderna alls efter de här.. Då ska de verkligen bli en nystart och inte massa som påminner mej om den här tiden, speciellt inte kläderna.
Jag vet att jag aldrig kommer glömma den här resan och att den alltid kommer vara en del av mej men jag vill inte bli påmind om den varje dag sen när jag är frisk, då vill jag bara gå vidare och leva ett vanligt roligt händelserikt liv med mycket glädje :)
Jag frågade kuratorn lite om varför jag ibland är så ledsen och nedstämd och då sa hon att de är många som känner sej så med allt som händer i kroppen när man går igenom de jag gör, vissa blir lättirriterade och arga och andra blir ledsna. Hur man än reagerar så är de inget som är konstigt utan helt normalt och att de oftast brukar försvinna sen när behandlingen är över, men vissa kan fortfarande känna av att dom är lite extra känsliga än va dom va innan behandlingen började.
Jag tyckte de va skönt att höra att de inte va nåt fel på mej, för ibland kan jag bara ligga i sängen en hel dag och gråta och tycka att allt är förjävligt och jag vill ingenting och allt känns bara som att de är slut och de finns ingen mening med nånting. Men sån är inte jag egentligen för jag är väldigt positiv och glad i vanliga fall och brukar inte vara deppig och negativ, men nu under dom här månaderna har jag varit lite väl negativ vissa dagar och ibland har de skrämt mej för jag vill inte vara sån.
Men nu vet jag iallafall att de inte är nåt fel på mej utan att de är medicinerna som gör mej ledsen och att jag ibland har dagar då allt känns förfärligt. Så de ska jag försöka att inte tänka på så mycket utan tänka mer att -nu är de en sån här dag och de är okej, imorgon kanske blir en bättre dag. För jag vet ju att dom dagarna när jag är så ledsen är dagarna efter jag har fått cellgifterna, sen den perioden när jag har uppehåll från cellgifterna som jag har nu så är jag inte ledsen.
Nej nu måste jag gå och fixa lite för nu har resten av familjen vaknat också så nu kan jag inte sitta här och lata mej längre, dags att göra nån nytta.
Jag måste bara säga att de är skönt att slippa se ut såhär på varje cellgiftsbehandling.
Nu har det varit några hemska dagar och jag har mått för dåligt för att skriva och jag har haft för ont i armen för att kunna skriva också så därför har de varit tyst ett tag och eftersom de är många som har skrivit till mej och undrat hur de har gått så tänkte jag att jag skulle skriva av mej lite om dom här dagarna.
Jag åkte till Linköping i torsdags morse runt tio och innan jag satte mej i bilen så hade jag de verkligen hur jobbigt som helst eftersom jag visste att de snart skulle vara dags för operaionen. Jag gick upp en halvtimme senare än jag brukar göra, åt frukost väldigt länge och satt kvar vid köksbordet så länge jag bara kunde och sen satte jag mej i soffan och myste med katten en bra stund och bara grät.. Jag kollade på klockan hela tiden och den gick så fort och jag ville bara stanna upp tiden så jag inte behövde åka till sjukhuset, men när klockan va halv tio så visste jag att jag va tvungen att gå och duscha och göra mej iordning.
Jag gick in i badrummet och satte mej på toalettlocket och bara grät och jag visste att när jag hade börjat tvätta mej med den där svampen som man alltd gör inför en operation så är de verkligt, då kommer de verkligen att hända..
När jag stod i duschen och tvättade mej med svampen så grät jag, jag hade så mycket tankar och jag va så nervös och rädd, jag ville verkligen inte göra den här operationen. Och när man står där och tvättar sej med en operationssvamp som man aldrig gör annars när man duschar så är de inte som en vanlig dag när man duschar utan man vet att man ska operera sej och de är de som är så jobbigt, speciellt när jag kände sån rädsla och oro inför de också.
När jag va klar i duschen och hade packat allting så gick jag ut och startade bilen och sen satte jag mej i soffan en stund och tänkte "några minuter till" och försökte verkligen skjuta upp de så länge jag bara kunde, men till slut gick jag ut till bilen och började köra.
De va en hemsk två timmars resa och jag har nog aldrig bitit så mycket på naglarna som jag gjorde då, jag både grät och bet på naglarna och va så rädd. Jag vet inte varför jag va rädd men jag vet att jag inte va rädd för själva operationen för jag har opererat mej förut, men jag tror att jag va rädd för hur de skulle kännas efter operationen.
Jag har känt att de måste kännas så konstigt och obehagligt att ha något inopererat under huden och som dom ska sticka in en nål i och ge cellgifterna i, och bara tanken på att den ligger där och att man kan känna den och att den sticker upp lite gör de bara så läskigt på något sätt.
Jag blev så ledsen när läkaren sa att mina kärl inte ville längre och att dom hade tagit för mycket stryk av alla cellgifter och stick och innerst inne så visste jag ju de, jag hade ju haft jätteont i mina armar och de har inte varit lätt att sova eller nånting eftersom de har strålat ut igenom armarna så mycket. Så på så sätt är de ju bra med venporten för då slipper jag den smärtan och slipper få mer ont av resten av behandlingarna, men samtidigt så känner jag att jag hade kanske kunnat stå ut med smärtan om jag hade sluppit venporten, jag har ju ändå gått halva tiden nu och borde klarat resten av tiden också.
Men nu är den där och jag kan inte göra något åt den så nu är de som de är.
När jag kom fram till Linköping och hade parkerat bilen så gick jag upp till okologavdelningen och hämtade ett tillstånd att få ha bilen över natten, för jag tror att om man bara lägger i pengar och får ut en biljett så får man bara ha bilen i högst 12 timmar och jag skulle stå i över ett dygn.
Så när jag hade fixat allt med parkeringen så va de tydligen jättebråttom med att jag bytte om för transporten till operationssalen va redan på avdelningen och väntade på mej, så jag fick mitt fina blåa nattlinne och ett par låååånga strumpor och ett identitetsarmband runt armen och sen la jag mej i sängen och transportkillen körde iväg mej.
Tårarna rann ner för kinderna när vi gick igenom alla långa korridorer fram till operationssalen och jag började skaka och få panik och kunde inte sluta gråta, de kändes så obehagligt allting.
När transportkillen hade släppt av mej i rummet precis utanför operationssalen så fick jag lite lugnande för att jag va så ledsen, och sen satte sköterskan en nål i handen på mej och sen fick jag lägga mej på operationssängen. Där satte dom fast elektroder och några såna grejer på överkroppen och sen kom läkaren och skulle kolla hur de såg ut med kärlen så han kollade med ultraljud på halsen och eftersom jag har så ont i högerarmen och har en tumör där så kollade han mest hur de såg ut på vänstersidan.
Jag vet att han sa att de inte va så många bra kärl där men att han såg några tunna och när han kollade på högersidan så såg de ju mycket bättre ut men eftersom de inte gick att sätta in den där så va han tvungen att ta på vänster.
Sen började dom plasta om mej med såna där operationsdukar och fixa allt, och efter de vet jag att jag fick en tuss i näsan med syrgas eftersom jag va så ledsen och sen kommer jag inte ihåg något förrens i slutet av operationen. Jag fick något som gjorde att jag sov så länge som dom gav mej de och så fort dom slutade att ge de så vaknade jag till men jag kände ändå ingenting, jag vaknade nog när dom va som hårdast också för de kändes nästan som att dom slog mej på halsen.
När allt va klart så tyckte jag att de kändes så himla konstigt i halsen, jag hade jätteont och de stramade och kändes jättekonstigt så jag frågade om jag hade nåt på halsen och då sa en sköterska att jag hade ett litet förband där och då trodde jag att de va att förbandet från där venporten va hade tejpats fast och kommit upp lite på halsen bara.
Sen märkte jag att de gjorde ont när jag rörde på huvudet och halsen så jag frågade igen om de va nåt där och då svarade hon samma sak och sen när jag kom upp på rummet så va jag så trött och låg bara i sängen och halvsov ett tag tills min läkare kom in i rummet och pratade med mej.
Hon ville lyssna på hjärta och lungor och känna lite på tumörerna och dom hade krymt ytterligare lite sen sist jag va inne så de kändes jättebra.
Sen frågade jag henne också om jag hade något på halsen och då sa hon att jag hade ett ltet förband, och då frågade jag varför jag hade de på halsen och då sa hon att dom hade varit tvungna att göra ett snitt i halsen och sen ett snitt lite neranför nyckelbenet för att föra in venporten från snittet i halsen och ner på plats vid nyckelbenet och sen tagit slangen upp genom halsen och in i kärlen som sen virat den runt nyckelbenet.
Varför dom va tvungna att göra snittet i halsen va för att de va lättare att hitta kärlen och få till venporten så bra som möjligt, men bara de att dom inte berättade något om de gjorde mej lite ledsen för jag fick en liten chock när jag vaknade och hade så ont i halsen och inte visste varför jag hade de eftersom jag inte trodde att dom skulle vara där och skära, jag hade ju bara hört att den skulle läggas in vid nyckelbenet.
Jag tror jag frågade varför dom hade varit tvungna att lägga in den via ett snitt i halsen minst 5 gånger och en sjuksköterska fick tillomed rita upp de för mej för jag kunde bara inte ta till mej de och jag glömde bort vad dom sa.. men nu förstår jag på ett ungefär iallafall men de hade ju varit bättre att dom sagt de till mej när operationen va klar så hade jag sluppit undrat vad de va som gjorde så ont.
Sen vid halv sex tiden på torsdagskvällen så kom en sköterska in med cellgifterna och den sköterskan gillar jag så de kändes bra att de va hon som skulle ge mej cellgifterna i venporten första gången, och faktiskt så kände jag ingenting när hon sprutade in de och allt gick väldigt smidigt. Sen satt ju redan nålen där efter operationen så jag vet ju inte hur de kommer kännas när dom trycker in nålen nästa gång men de fanns bedövningssalva som man kunde ta på innan så de inte kändes nåt så de ska jag göra nästa gång jag kommer in för behandling, vill ju inte ha ont när jag inte behöver ha de.
Jag hade väldigt svårt att vrida på huvudet eftersom jag inte gillade hur de kändes där vid stygnen på halsen när de va så stramt och när jag skulle sova så fick jag typ ha sängen i sittande läge för att de skulle gå.
De va verkligen inte skönt när halsen och huvudet va bakåt för då stramade de ännu mer så därför kändes de bäst när jag satt upp, och även fast jag inte kunde sova så mycket den natten så tror jag att de hade med så mycket annat att göra också. Visst att de va obekvämt och jag hade ont, men de hade varit så mycket i flera dagar och alla spänningar som jag haft. Så tvn fick va på och när jag vaknade till så kollade jag lite på tv och sen somnade jag till en stund och så höll de på så hela natten, och två gånger på natten kom sköterskan in och väckte mej för att jag skulle ta medicinen.
På morgonen när jag vaknade på fredagen skulle jag göra röntgen så jag fick inte äta nån frukost så jag låg i sängen och bara väntade, och eftersom sjukhuset är så stort så hade en sköterska beställt "rullstolstransport" till mej och först skrattade jag lite och tänkte va är de här nu då men de va rätt skönt faktiskt. De va en bra bit och många korridorer så jag hade aldrig hittat dit om jag hade gått så de va skönt att slippa tänka på de och när vi kom fram till röntgen och killen säger hejdå och att han kommer och hämtar mej när de är över så kände jag att de är nu de gäller. Och de fick mej att bli ledsen igen, jag visste att de va den här röntgen som visar hur behandlingen har gått, hur mycket dom har krympt inne i magen och hur många behandlingar jag kommer behöva göra.
Och eftersom de enda jag tänker på och vill just nu är att de ska vara över och att alla behandlingar ska vara klara så hoppas jag och önskar såå mycket att röntgenbilderna ska vara positiva. Så nu blir de några jobbiga veckors väntan innan jag får svaren och känner jag mej själv rätt så kommer jag tänka en del på de som jag alltid gör när de är nåt. Men jag ska verkligen försöka att släppa de nu tills jag kommer till sjukhuset för jag kan ändå inte göra något eller påverka svaren på något sätt.
Efter röntgen åt jag lunch och sen kollade jag på nån dokumentär om Michael Jackson som gick på ettan, och jag som varit Michael Jackson fan sen jag va barn va ju de perfekt att den va just då när jag ändå bara satt och väntade på att få åka hem.
Jag pratade lite med min läkare innan jag åkte hem också och sen kom en sköterska in och skulle ta bort nålen ur venporten och ge mej lite papper och mediciner och sånt som jag behövde tills jag kom nästa gång och efter de så kunde jag åka hem.
När jag kom ut till bilen så tänkte jag bara "hur ska de här gå??" jag kunde ju inte vrida på huvudet så hur skulle jag kunna köra hem från Linköping vid fyra en fredagseftermiddag med massa rondeller och korsningar överallt. Haha jag va lite nervös när jag satte mej i bilen och började köra och jag kände att jag inte körde så säkert eftersom jag inte kunde göra vissa rörelser med huvudet och även fast de va lite läskigt så va jag ju tvungen att komma hem och när jag kom ut på motorvägen så va de ingen fara för där gick de jättebra. Så jag kom hem hel och oskadd men samtidigt kom de en massa tårar i bilen hem och jag kunde verkligen inte stoppa de, och de är nästan alltid som att jag blir extra känslig när jag precis fått cellgifterna.
När jag kom hem började jag gråta på en gång så Lillis och jag satte oss i soffan och pratade för pappa och Edwin va på hockey, och efter ett tag när jag lugnat ner mej och fått släppa ur mej allt jag ville så kändes de lite bättre även fast de onda gjorde ont och jag tyckte de va jobbigt, men nu va jag iallafall hemma och slapp sjukhuset. De är något med att ligga på sjukhus och jag tycker verkligen inte om att vara där så jag blir nästan alltid deppig dagarna innan jag vet att jag ska dit och när jag är där för de känns som att varje sjukhusbesök har något dåligt med sej och att jag mår dåligt. Och lite så är de ju eftersom jag får cellgifterna där som jag mår dåligt av.
Men nu har jag ingen behandling förrens den 23 januari så nu får jag njuta lite dom här veckorna och försöka ta lite fler promenader så jag rör på mej mer för jag är lite dålig på de, och de är bra med motion under behandlingen så jag ska skärpa mej nu.
Nu åkte pappa precis till sjukhuset för han ska operera sej imorgon bitti så just nu är de bara Edwin och jag hemma för Lillis skjutsar in pappa och sen skulle hon storhandla efteråt, jag tror pappa va riktigt nervös för han har knappt sagt något på hela dagen och när vi åt mat så åt han knappt nånting även fast de va mat som han älskar. Han sa att de bara växte i munnen och han tyckte de va så jobbigt med den här väntan innan operationen och lite sånr, och jag förstår honom. De är jättejobbigt när man vet att man ska gå igenom något som man är nervös över och som man tycker är jobbigt och man bara väntar på och egentligen bara vill få de gjort. Jag förstår exakt hur han har de men så vet jag ju också hur de känns sen när de faktiskt är över och att de är som värst innan så imorgon vid den här tiden så kommer han säkert känna att de inte va så farligt.
Jag vet att de pappa tyckte va värst va att han skulle behöva sova på sjukhuset i fyra dagar efter operationen för de gillar han verkligen inte och känner jag pappa så bra som jag tror att jag gör så kommer han inte sova mycket inatt, men sen efter operationen så kommer alla smärtor försvinna och han kommer kunna sova och må så mycket bättre och de är ju de vi vill så han får stå ut i några dagar nu..
Nu tänkte jag gå ner till brorsan för han och jag ska ta en liten kvällspromenad så de ska bli jätteskönt.
Såhär ser jag ut efter operationen och jag har inte känt på de eller nånting, knappt kollat på bilden ens för jag tycker inte om att se de, men så ser de iallafall ut.
Nu sitter jag här med min nya dator och de är sån stor skillnad på min gamla och den här så de känns jätttebra att sitta vid den nya nu. Den här startar upp på bara 10-15 sekunder, den är knäpptyst och den är lätt och smidig. Min gamla är jättetung, klumpig, låter som ett åskmoln och tar typ 10 minuter att starta upp, så stor skillnad och de är väldigt skönt faktiskt.
Jag va inne och tog prover imorse också inför behandlingen imorgon och de gick bra men jag va svårstucken sa hon och hon sa att de såg ut som att jag hade blivit stucken väldigt mycket, och de har jag ju så de sa jag och att jag gick på behandling. Och då va hon så gullig mot mej och hon förstod att jag gick igenom cellgifter när jag lämnade fram pappret med vilka prover sjukhuset ville ha och de kändes bra att dom bryr sej lite och inte bara tar provet och "hejdå nästa"..
Efter jag hade tagit proverna och hämtat datorn så åkte jag hem till brorsan och så fixade jag lite lunch till oss för både pappa och Lillis jobbade idag så de va bara han och jag hemma, och jag älskar ju pannkaka så de blev de.
Sen har det mest varit tv-tittande idag, jag har mått rätt bra förutom lite trött och nervös inför imorgon men jag har inte mått så dåligt efter behandlingen längre.
Sen jag kom hem från sjukhuset i lördags så har jag mått väldigt dåligt men idag är första dagen som jag har känt mej lite bätttre och piggare, även fast jag mår dåligt för att jag är så nervös och orolig inför ingreppet imorgon så mår jag inte illa eller nåt sånt längre.
Jag har varit och är väldigt nere just nu, ingenting känns bra och de har kanske gjort att jag har mått ännu värre denna gången. Jag vet ju att medicinerna gör en deppig och nere men varför de är så starkt och mycket vissa dagar och andra dagar knappt nånting förstår jag inte.
Nu ska jag snart gå och lägga mej och försöka att inte tänka så mycket på vad som händer imorgon så jag får sova gott inatt, jag känner att de behövs och ska jag orka me morgondagen så behöver jag nog absolut de.
Imorgon har jag bestämt att jag ska köra till sjukhuset i Linköping själv eftersom annars måste dom åka fram och tillbaka både torsdag och fredag och de känns så onödigt, jag hoppas bara inte att jag blir jättetrött efter behandlingen eller får svårt att köra efter venportsoperationen.
Jag låter bilen stå kvar över natten och så kör jag hem på fredagen och då ska man få köra efter man har satt in en venport för man måste vänta 24 timmar, men hur de blir med röntgen på fredagen vet jag inte än så de får jag nog reda på imorgon.
Jag känner ju att jag vill göra den nu så de blir gjort och så jag får några svar på ifall behandlingen gjort verkan eller inte, de känns som att de har gett resultat eftersom jag inte har ont i magen längre men man vet ju inte och det skrämmer mej lite. Jag vill ju inte gå igenom nån annan jobbig behandling sen ifall läkarna säger att de inte blev de resultat som dom hade hoppats på, så därför är jag lite nervös för dom provsvaren också men jag ska försöka tänka positivt och ta de sen när svaren på röntgen kommer och inte tänka så mycket på de nu.. även fast de är svårt och jag är en liten grubblare :)
Åh, hon är så söt lilla katten som alltid lägger sej bredvid mej i sängen :)
Det är många som undrar och vill se hur jag bor här uppe i Södertälje nu under behandlingen så jag har tagit lite bilder för att visa lite hur det ser ut, inte jättebra bilder men man ser ju någorlunda hur det ser ut iallafall. Jag har inte några bilder på själva huset utifrån nu kom jag på så de får jag ta nån annan dag och lägga upp, just nu orkar jag inte gå ut och så är de så mörkt ute så de blir nog inga bra bilder iallafall.
Mitt rum
Hallen
Badrummet
Lilla katten som följer efter mej när jag går nånstans :)
Idag har jag tänkt väldigt mycket och jag har väl haft en sån dag när jag är lite mer känslig än vanligt. Jag är känslig i vanliga fall, men jag är inte känslig på samma sätt som jag är nu, som jag har blivit sen jag började med behandlingen. Nu kan jag bli rörd och gråta för nästan vad som helst och så är det verkligen inte annars.
Och eftersom jag är så överkänslig så kommer det massa andra känslor och tankar också, sånt som jag inte är van vid och som jag heller inte bara kan vifta bort.
Jag har en väldig deppperiod just nu när allt bara känns skit och jag mår verkligen inte bra, jag är så trött på de här nu och jag vet att jag tänkte helt annorlunda i början och att jag va väldigt positiv och tänkte att de snart är klart. Men just nu kan jag inte göra de för ingenting känns positivt och ingenting känns roligt, jag vet inte om jag kanske vaknar imorgon och tänker helt annorlunda eftersom alla dagar är så olika men nu känns det bara som att ingenting kommer bli bra..
.
Idag vill jag bara ligga och gråta och jag har ingen lust med nånting, ingenting jag äter smakar och jag får en äcklig och jobbig smak i munnen av medicinerna som jag måste ta varje dag och jag har jätteont i armarna och benen, varför vet jag inte.
Men i armarna känns de sådär som när jag hade fått en inflammation i kärlen efter alla stick och de är jättejobbigt så de är väl de igen nu eftersom dom va tvungna att sticka i andra armen när jag va inne sist, så nu har jag de i båda armarna och förut hade de gått bort lite i den första men nu har jag tillbaka de igen. Benen vet jag inte varför jag har ont i, men de gör ont när jag står upp och de är som att de drar i smalbenen på något konstigt sätt som är obehagligt.. Jag har knappt gjort nånting sen jag kom hem i lördags mer än att sitta framför tvn och sovit, jag har verkligen inte haft några bra dagar sen jag kom hem från sjukhuset utan jag har mest gråtit och försökt få i mej vätska och mat så gott de går..
Jag vet inte varför jag är så ledsen och så nu och de är därför jag oftast är här uppe på mitt rum för jag vill inte att resten av familjen ska se att jag är nere och dras ned av mitt "dåliga humör", jag vill inte vara till besvär och jag tycker inte att de är rätt att andra ska må dåligt bara för att jag gör de även fast jag självklart behöver nån som kommer och kramar om mej när jag är ledsen eller säger att jag är en kämpe och att de kommer bli bra.
Men jag vill att dom ska välja de själva, inte för att jag sitter där nere och ser helt bedrövad ut för de gör ju att jag förstör deras dag också.
Usch va jag bara vill få bort de här onda och hemska och bli av med allting som har med cellgifter att göra och aldrig få tillbaka det igen, jag har fyra gånger kvar och de är lika långt kvar som jag redan har gjort och de känns inte alls bra eftersom jag tycker att de har varit en hemsk och lång period, förutom den andra behandlingen som jag hade i november när jag mådde väldigt bra. .
Det känns lite som att jag har nått botten och att jag är där just nu, för så psykiskt och fysiskt dåligt som jag mår nu har jag aldrig varit med om och de är hemskt att må såhär och inte kunna styra över de. Jag kan inte rå för hur jag känner eller tänker för de bara kommer och bara finns där, jag vill så gärna bli av med de och få va sådär glad och pigg igen som jag va innan allt de här började.
Nu känner jag bara att jag ser hemsk och jätteful ut och vill knappt visa mej för nån förutom familjen, de är därför de inte kommer upp några bilder på mej själv just nu, jag skäms för mycket för hur jag ser ut och jag vill inte visa mej sån.
Jag vill ju se ut som jag gjorde innan och ha sådär roligt som jag hade då med alla underbara människor, jag vet att de inte hinner hända så mycket på dom här månaderna som jag är sjuk men de känns som att jag missar så himla mycket nu och jag vill inte att de ska vara så.
Jag vill också jobba med alla härliga jobbarkompisar, ta en lång fika med vänner och shoppa en hel dag och göra alla såna vanliga saker som alla gör medans jag sitter här och mår dåligt och går igenom ett helvete som de faktiskt är.
Ibland kan jag känna att jag tycker att de är jobbigt att ingen förstår hur dåligt jag faktiskt mår eller hur jobbigt de här verkligen är, att de är orättvist att just jag skulle behöva gå igenom de här och inte kunna få folk att förstå hur de verkligen känns att gå igenom den här behandlingen eller varför man mår som man gör vissa dagar eller varför man tänker, reagerar eller gör på vissa sätt..sen tycker jag att de är så orättvist att de blev som de blev med behandlingen, varför nu och inte för flera år sen. Varför nu när jag hade de så bra och va så glad och allt va så underbart? Jag vill bara att det ska ta slut och vara över nu och att de underbara ska komma tillbaka!
Jag tror att de som nog gör att jag mår och känner som jag gör just nu också är för att jag ska operera in den där venporten på torsdag och jag är jättenervös och rädd för de, jag vet verkligen inte varför jag är de eftersom jag har gjort mycket större ingrepp tidigare. Men jag mår så dåligt och börjar gråta bara jag tänker på att jag ska göra de snart och jag vill inte göra de för de känns som att de kommer vara jätteobehagligt och kännas äckligt och jobbigt.
Varför känner jag så som jag gör för ett sånt "litet ingrepp" som de nog egentligen är, varför är jag så rädd och orolig... De är jättekonstigt och jag kan inte förklara de så fram till torsdag kommer jag väl bara må såhär dåligt och jag kan förstå att de inte kan verka som nån stor grej och att de inte är nåt att oroa sej för och vara nervös över, och de tycker väl inte jag heller egentligen och de är därför är de så svårt att förstå hur jag kan vara så rädd och må så dåligt,
Även fast jag inte ska tänka på sånt som kan hända så gör jag ju de iallafall eftersom de är så hemskt och jag har sån ångest över att de är nåt som jag inte kan kontrollera och som tar upp så mycket av min tid och mina tankar. Jag oroar mej för mycket och sån har jag alltid varit så de är svårt att ändra sej nu när allt blir så mycket annorlunda och starkare på nåt sätt.
Jag reagerar inte riktigt som jag brukar och jag kan verkligen inte rå för hur jag känner och tänker just nu för allt är så konstigt och inte alls som vanligt..
Ibland känner jag att allt blir för mycket och jag önskar att allt bara kunde försvinna och att jag sen vaknar upp ur en konstig dröm och allt är som vanligt. Jag vet att de inte kommer hända och jag vet att jag kommer få stå ut i några månader till, och att det bara är några månader kvar.. men dom månaderna är ändå månader och dom går inte hur fort som helst och de är ju de jag vill, att det ska gå fort.
Jag vill vara klar med de här nu och kunna gå vidare i livet och få de liv jag drömmer om, och få göra alla dom normala sakerna igen och få leva de roliga och härliga liv som jag gjorde innan.. För även fast jag hade dåliga dagar innan som alla har ibland så hade jag ett väldigt bra liv och jag va så glad och pigg och jag njöt verkligen av livet och de vill jag ha tillbaka.
Nu ska jag bara lägga mej i sängen och och vila lite innan jag måste upp och få i mej nåt att äta igen, jag skulle behöva packa upp lite av de jag hade när jag va hos min morbror och så också men jag orkar verkligen inte, är så orkeslös och hängig och vill bara ligga i sängen och tänka på saker som får mej glad eller saker som jag längtar till. Lyssna på bra låtar och drömma mej bort till sommaren och få tänka att jag är nån annanstans för en stund, de känns som att jag skulle behöva de, tänka på något annat och få slippa gråta för en stund och kanske få ett härligt leende på läpparna istället.
De här smset fick jag av en underbar människa för ett tag sen och de har jag läst hur många gånger som helst för de får mej verkligen att bli glad och tänka att jag ska bli frisk och att de är de viktigaste, de ger sån styrka på något sätt när jag läser dom här raderna som hon har skrivit. Tack<3
"Det viktigaste är att du blir frisk, kämpa på! Försök att inte tänka för mycket på när du blir frisk, utan att du ska bli frisk så snart som det är möjligt. Du är så stark vännen. Och oavsett när du är tillbaka så ska vi ha superskoj."
