Imorse när jag vaknade efter att ha stängt av klockan igen så hade pappa bett mej slå in lite julklappar när jag va ensam hemma, så de gjorde jag efter frukosten. Sen när alla paket va inslagna så satte jag mej i soffan och kollade på tv.

Efter bara några minuter kom Edwin hem, dom hade bara haft abslutning och fått sina betyg och lite sånt idag så han slutade redan vid tio. Och han frågade på en gång när vi skulle göra pepparkakshuset, jag hade lovat honom att jag skulle göra de me honom idag.. och har man lovat så måste man hålla de oxå.

Så jag åt bara några mackor och sen började jag smälta smöret. Jag har aldrig gjort de förut så jag visste inte hur lång tid de tog, så jag står där och rör om och de händer inget på en bra stund.

Efter en halvtimme börjar de hända lite, de blir så där klumpigt och konstigt och hårt. Men eftersom jag aldrig har gjort de så trodde jag att de blev så först innan de smälte så jag fortsatte röra. efter en halvtimme gav jag upp och slängde de.

 

Jag va jättevarm eftersom jag hade mössa på mej och de va varmt att stå vid spisen, jag va jättetrött och kände bara för att gå och lägga mej. Jag va inte alls sugen på att göra pepparkakshus utan jag ville bara gå och lägga mej för jag va helt slut..

Men jag hade ju lovat och jag vet hur besviken han hade blivit om jag hade sagt att jag inte orkade, så jag häller i en ny sats med socker och börjar röra igen.

Men nu hade jag hämtat en stol som jag satt på medans jag rörde, de va lite bättre och nästan precis efter jag hade börjat röra, bara fem minuter efter kanske så kommer Lillis hem.

Och jag sa "Nä nu får du ta över, de går ju inte att smälta de här förbaskade sockret" och hon bara skrattade och sa att hon skulle hjälpa till och när vi hade smällt sockret så såg vi att stekpannan som vi använde va jättekonstig under så de va därför de hade varit så konstigt, så den gick vi ut och kastade. Så så dålig va jag då inte egentligen, de va stekpannan som va "trasig".

Men sen när vi fått ihop de så började vi dekorera och de va rätt kul, jag va lite trött bara så jag kände inte att jag hade samma energi och fantasi som jag brukar ha. Men brorsan tyckte att de va kul iallafall, tills han tröttnade och gick och spelade tvspel istället så jag fick göra hans ena sida också :)

 

När pepparkakshuset va klart så började jag göra smeten till pannkakorna som vi åt till middag, och efter de gick jag upp och la mej i sängen en stund. Sen gick jag ner och började grädda pannkakorna och efter en stund tog Lillis över medans jag gick upp och bytte om och gjorde iordning mej.

Efter middagen åkte jag in till stan och hämtade upp Robban och Cicci och så åkte vi till Ikea i Stockholm för Cicci skulle handla lite och hon hade ingen bil ikväll så då fårgade hon mej om jag kunde köra och de gjorde jag ju såklart. Och Robban följde med för han ville umgås med oss lite, så de va trevligt.

Efter Ikea så åkte vi vidare till Skärholmen för Cicci skulle leta lite julklappar och så kollade även jag på lite kläder och de fanns ju hur mycket som helst som jag vill ha. Så nu längtar jag till i vår när jag ska åka in och shoppa lite nya kläder och börja mitt nya härliga liv.

Då när alla behandlingarna är klara så ska jag ta alla kläder som jag har haft på mej på sjukhuset och hemma under den här perioden och elda upp dom, och de ska bli så skönt att bli av med dom och känna att de är över. Kommer bli en underbar dag då när jag är inne för sista behandlingen och veta att de är sista och att jag inte ska åka in nån mer gång.  Vilken känsla de måste vara! Jag har nåt att se fram emot :)

När jag kom hem från Stockholm så ligger det ett paket, ett julkort och ett brev på soffan och jag ser att allt är till mej så jag blev jätteglad, Att de finns så underbara människor som tänker på mej.. Bettan på Maxi skickade en julklapp och Marta som också jobbar på Maxi skickade ett fint julkort. Tack så jättemycket snälla underbara ni!! :)

 

Idag hade jag tänkt gå upp prick klockan åtta för att hinna fixa lite grejer på förmiddagen.. men när klockan ringde så hade jag tydligen bara stängt av den och fortsatt sova.

Jag ska ju egentligen ta mina tabletter vid åtta varje morgon men eftersom de är så länge sen jag fick behandling så mår jag ju inte så illa längre utan må-illa tabletterna är mest i förebyggande syfte och dom andra tabletterna är ingen fara ifall jag tar lite senare,

Det är mer viktigt att jag tar tabletterna vid klockan åtta sen när jag har haft behandling och 14 dagar efter för att jag inte ska må illa och så. 

Så idag vaknade jag vid nio och kände bara panik för att hinna allt, men jag gjorde de jag skulle göra i eftermiddags istället så de funka de me.

Så jag åt frukost och sen duschade jag och fixade iordning mej och sen hade Lillis bett mej dammsuga så de gjorde jag och sen satte jag mej och slog in lite julklappar som jag ska skicka iväg.

När jag hade gjort klart de så satte jag mej i soffan och kollade på tv en liten stund och när jag kollade ut genom fönstret så hängde världens istapp där.. den va verkligen jättelång :)

Vid halv tolv tiden kom Linda och hennes son Loke och hälsade på, och de va såå länge sen jag träffade henne så de va jättekul att sitta och prata gamla minnen och grejer. Vi umgicks mycket när vi va 20-22 typ och vi festade en hel del och konstigt nog så hände de alltid en massa saker, både bra och dåliga där vi va och de är sånt som man kan skratta åt nu och tycka är jättekul, men då va inte allt så roligt.

Jag vet en natt, på midsommarafton så va vi så rädda.. vi hade låst in oss i Lindas badrum för utanför ytterdörren stod en galen kille och försökte bryta sej in.. Vi ringde polisen och pratade med dom några gånger och dom ringde även upp oss några gånger för att kolla så de va okej med oss, och när dom väl kom sen så va den galna killen borta.. Vi hade lagt in en madrass på golvet i badrummet som vi skulle sova på och vi tog de som fanns för att skydda oss med men de va bara nån borste eller nåt sånt.. vi hade inte så mycket att använda.

Men som tur va så behövde vi inte använda nåt sånt :)

Men den natten kommer jag iallafall ihåg och kommer nog aldrig glömma för shit va rädda vi va, och de hände så mycket mer den natten men de skriver jag inte för de skulle ta alldeles för lång tid :)

De är skönt att man kan skratta åt de idag och även fast de va en galen kväll/natt så är de inget jag tänker på idag och mår dåligt över utan de va länge sen och jag har kommit över de.

 

Vi satt en stund i soffan och pratade och sen blev Loke trött och ville inte riktigt somna så vi klädde på oss och gick en promenad, och när vi nästan är hemma så somnar han och när vi kommer fram till huset så ser jag att de är nån som har skrivit på min bil.. haha.. har ingen aning om vem de är.. de stod "Go morron MALIN" tror jag.. ser ut som att de står så men svårt att se.. vet fortfarande inte vem som skrivit de :)

 

 

Den här låten har jag lyssnat på många gånger och jag tycker om den lika mycket varje gång. De är något speciellt med den och jag tycker att det är en av dom finaste låtarna som finns, den berör på något sätt.

När jag hör den här låten så önskar jag att jag sitter väldigt nära en viss kille, och att vi bara är sådär förbaskat kära och lyckliga som man ibland ser i filmer.

Jag och en viss kille hade några härliga månader ihop som jag aldrig kommer glömma och jag bara ler när jag tänker på allt roligt som vi har gjort, och på allt roligt som jag gjorde dom sista månaderna innan jag började med behandlingen och alla fina människor som jag lärde känna. 

De va bara en helt underbar sommar och jag saknar den tiden hur mycket som helst, så jag hoppas att den kommer tillbaka när jag blir frisk igen. Men de vet jag att den gör, och de kommer bli en superskojig sommar :)

 

När man tänker på allt roligt som man ska göra så känns inte behandlingen lika jobbig, man vet att när de här är över så har man så mycket att se fram emot och de gör de värt de.

Jag ska snart in till sjukhuset igen och när den behandlingen är över så har jag kommit halvvägs, och den halvan av behandlingen som jag har kvar vet jag kommer gå bättre och fortare än den som varit. För nu vet jag hur det är och jag har lärt mej hantera allt mycket bättre än jag gjorde i början när jag inte visste så mycket.
Nu vet jag att jag mår dåligt några dagar efter jag fått behandlingen men att jag sen mår rätt så bra, men jag kan vara trött och orkeslös nån vecka efter. Sen när jag gör något, som att gå på stan och gå runt i affärer en hel dag så blir jag väldigt trött dagen efter. Just nu är jag jättetrött eftersom jag va inne och julklappshoppade hela dagen igår. Men de vet jag ju om att jag blir nu så därför tar jag det lugnt och vilar dagen efter, förut visste jag inte varför jag va så trött när de hade gått så många dagar sen jag fick behandling. Men de spelar ingen roll hur länge sen de va jag fick behandling, jag blir jättetrött iallafall.

 

Och nu kommer ju ljusare och varmare tider snart och bara de gör ju allt mycket lättare, så jag vet att de snart kommer vara maj och jag är redo att åka tillbaka till Vetlanda. Sen har jag ett underbart liv att se fram emot och njuta av, och de gör mej så fruktansvärt glad :)

Även fast de är några månader kvar så tror jag att dom kommer gå rätt fort, för jag tänker på ett helt annat sätt nu än vad jag gjorde i början. Även fast jag fortfarande har mina deppdagar ibland så vet jag nu att de är medicinerna som gör att jag får dom och att de faktiskt är okej att vara lite ledsen och tycka att allt är skit ibland för sen kommer det bra dagar när jag är glad, och dom dagarna är många fler än dom dåliga dagarna.

 

Nu ska jag äta lite lunch och ta en lussekatt till efterrätt och sen ska jag lägga mej i soffan och vila lite så jag är pigg ikväll när vi ska åka till Ikea, ska bli så kul att åka dit och få kolla lite på vad jag ska köpa till min nya lägenhet, även fast vi egentligen ska dit för att handla julklappar :)

 

 

Idag har jag varit i stan och shoppat julklappar, så nu är jag helt klar och de känns jättebra och skönt. Jag tycker att de är så svårt med julklappar och så tycker jag att de är tråkigt att ge bort ett presentkort bara.. Även fast jag tycker om att få presentkort så är de inte kul att ge bort de i julklapp, det känns lite för enkelt och tråkigt.  Så inga presentkort från mej i år, jag har köpt massa annat skoj, så jag hoppas att dom som får julklappar av mej blir glada. 

Jag va på stan i nästan 4 timmar idag och sen va jag på maxi i en halvtimme, så jag har varit riktigt trött nu sen jag kom hem så nu blir det snart sängen för mej, orkar verkligen inte vara vaken och sen kanske jag får besök imorgon och då vill jag vara pigg :)

Jag har varit så glad i några dagar nu, och de är för att jag har gått upp i vikt och det känns underbart. Sist jag va på sjukhuset och dom vägde mej va den 3e december och då vägde jag 48 kg, och de va alldeles för lite men nu väger jag 52kg och jag är sååå himla glad. Jag har några kilo kvar att gå upp men de är ändå en bra början med tanke på att jag går igenom en tuff behandling och då är de inte så lätt alltid. Men jag kämpar på med maten och med det mesta, för jag ska klara de här så bra som möjligt och gå stark ur de här.

 

Jag fick order av min läkare sist att jag skulle äta allt som jag va sugen på, oavsett va de va för något, bara jag åt massor så jag gick upp i vikt. Och de har jag gjort, jag har nästan ätit hela tiden, och jag har ätit de jag har varit sugen på..

Sen att de kanske inte har varit jättenyttiga saker alla gånger spelar ju ingen roll nu, de viktigaste just nu är att jag går upp i vikt och lägger på mej lite så jag inte är sådär smal som jag va innan. Det bästa för att behandlingen ska ta så bra som möjligt är ju att jag går upp i vikt. Så de ska jag göra.

Innan har de varit så svårt för mej att gå upp i vikt eftersom tumörerna tryckte på så mycket och när jag åt så fick jag jätteont i magen och kunde inte äta.

Tumörerna satt så pass nära tunntarmen och då när jag åt så blev de för trångt för maten att passera eftersom tumörerna "hindrade" maten lite att åka igenom tunntarmen som den skulle  och de gjorde att jag fick väldigt ont. Allså va de inte så lätt för mej att gå upp i vikt så länge jag hade tumörerna i magen, men nu när dom har börjat krympa och inte tar lika stor plats och inte trycker på så mycket längre så¨kan jag ju äta mycket mer nu utan att få ont.

 

Det är en helt obeskrivlig känsla att kunna äta mat utan att få ont i magen, och jag är så glad över att slippa de och kunna äta som vanligt igen. Jag har inte kunnat äta normalt på över ett år och att kunna göra de igen är helt underbart, jag kan äta som alla andra och jag får inte ont.

De är bara så svårt att beskriva känslan att kunna äta normalt när man har haft jättejobbigt med maten så länge, men jag är mycket gladare och rundare i ansiktet nu iallafall :)

Förut fick jag ofta höra: "de skulle inte skada om du gick upp lite" och jag blev så ledsen när jag hörde de eftersom jag så gärna ville gå upp i vikt, men jag kunde inte när jag inte kunde äta knappt nånting.

 

Innan jag började med behandlingen och jag hade ätit, fick jag så ont i magen att jag va tvungen att sätta mej ner och nästan va dubbelvikt för jag kunde verkligen inte stå upp när jag fick sådär ont.

De va som att jag bara ville krypa ihop på golvet.. det verkligen högg och "drog" i magen när jag fick så ont.

Det är svårt att förklara känslan och hur det kändes, men de va riktigt obehadligt och smärtsamt iallafall.

Jag pratade med min läkare om att jag brukade få sådär super ont i magen när jag åt och då sa hon att de inte va så konstigt att jag fick de för tumörerna va så pass stora (7-8cm) och satt precis på varsin sida av tunntarmen och då när maten skulle passera så blev det stopp och allting trycktes åt... tumörerna gjorde också att blodet inte kunde åka som det skulle och dom va även påväg mot lungan, så hon sa att de inte va så konstigt att jag hade så ont som jag hade och hon undrade också hur jag hade stått ut så länge.

Och de vet jag faktiskt inte själv, jag tänkte varje gång när jag hade ont att jag skulle åka in till sjukhuset men varje gång tänkte jag också "nej men de kanske inte är så farligt, de här kan jag nog stå ut med och de går nog över snart" och så va de varje gång i över ett år. Jag kan inte förstå hur jag har kunnat haft de så när jag känner nu hur skönt de är att inte ha ont och att faktiskt kunna njuta av maten.

Nu hoppas jag bara att tumörerna fortsätter att krympa som dom ska så jag kan bli helt frisk och komma tillbaka till mitt vanliga liv snart. I januari när jag får min endagars behandling så ska jag göra röntgen för att se hur mycket som har hänt med tumörerna på dom här månaderna, och jag hoppas verkligen att de har hänt mycket för jag har verkligen försökt göra mitt bästa för att behandlingen ska ta så bra som möjligt. Så jag ska hålla tummarna för att de ser positivt ut :)

 

I fredags på begravningen så tog jag lite bilder, det va verkligen jättefint väder med klarblå himmel och sol. Det va kallt men de gjorde inget eftersom solen va framme och inte ett enda moln på himlen, och när solen är framme så blir man på mycket bättre humör så de va fint att den va framme på farfars begravning.

Jag vet att jag redan har lagt upp vissa av dom här bilderna men jag ville lägga upp alla bilder jag tog i fredags för dom va så fina :)

 

Fy va läskigt de va att köra hem från brorsans innebandymatch innan idag... När matchen va slut och han hade duschat och bytt om så gick vi ut till bilen, och då blåste de en del men de hade de ju gjort hela dagen så de va inget vi tänkte på så mycket.

Vi hade bestämt att vi skulle åka till Nyköping och köpa godis och äta lunch efter hans match, och när vi svänger upp på motorvägen så känner jag på en gång att de här går inte... världens snökaos kom då och de började snöa och blåsa nåt galet mycket.

Vägen va helt snötäckt och de va riktigt moddigt så de gick inte att köra fortare än 40-50km/h, så jag säger till brorsan att vi inte kan åka till Nyköping och då säger han att vi kan svänga av i nästa avfart som är Trosa och de gjorde jag också. 

När vi kommer av motorvägen i Trosa så är vägen lika dålig som på motorvägen, och det fortsätter att snöa och när vi har kört ett tag så ser vi polisen stå med blåljus vid vägkanten. Då är det två bilar som har totalkrockat, dom har kört rakt in i varandra så bilarna va helt kvaddade och polisen stod där och varnade och gjorde så vi på den sidan där olyckan va kunde köra förbi och så.. jag körde 40-50km/h hela vägen hem och jag satt på helspänn hela tiden och va riktigt rädd.

Jag har "all-around" däck så alltså har inte mina däck dubbar så när de är sånt här väder så får inte däcken något vidare bra fäste så de är riktigt läskigt, men eftersom jag körde så pass sakta så hade jag bra kontroll över bilen och de gick bra, även fast de va halt och moddigt och fruktansvärt läskigt att köra när de är så mycket snö på vägen.

 

När vi parkerar bilen här hemma på parkeringen så andas jag ut och ler lite och säger, "vi är hemma" och de kändes så skönt att vara hemma.

Jag hade spänt mej väldigt mycket hela vägen och jag ville bara komma hem, så när vi kom in i huset så gick jag och la mej i soffan och kollade lite på datorn.

Men efter bara några minuter så kände jag att mina ögon knappt orkade vara öppna, så jag la mej ner och tänkte att jag skulle vila en stund men jag somnade och sov nog i två timmar.

När jag vaknade så började jag med maten och sen när den va klar så åt Edwin och jag och han tyckte att de va jättegott och tog två omgångar och de är inte så ofta han gör de så de va kul, och när han sa att de va gott så blev jag glad :)

 

Nu på kvällen har vi varit ute i snön, de har kommit riktigt mycket snö idag så vi klädde på oss termobyxor, dunjacka, mössa och vantar och så gick vi ut och brorsan både kastade sej i stora snövallar och kastade massa snöbollar på mej.. haha jag kände mej nästan som ett barn på nytt.

Det blåste riktigt mycket så vi va sådär rödrosiga och söta om kinderna när vi kom in :)

Nu har vi precis kollat klart på sista avsnittet av "så mycket bättre" och jag tycker att de har varit bra i år, men de kanske är för att de är första året som jag kollat på de och sett nästan alla avsnitt, annars brukar jag inte vara hemma så ofta på helgerna och nu när jag bor här och får cellgifterna så är jag hemma i stort sett hela tiden och då har de blivit att jag har kollat på de och faktiskt gillat de:)

 

I torsdags gjorde ju Lillis och jag smörgåstårta till farfars begravning, och efter de åt vi ost och kex bricka för att pappa och Lillis firade 26 år som gifta i torsdags och vi hade de riktigt mysigt faktiskt och vi va glada och skrattade.

 

Imorgon är farfars begravning och jag har tänkt på den dagen så länge, hur det kommer bli, hur det kommer kännas, hur det kommer va att se alla ledsna, hur jag kommer reagera och hur jag kommer ta allting... jag vet hur jag tyckte de va och hur jag reagerade på mammas begravning, jag va så ledsen och bara grät.. Innan begravningen så trodde jag inte riktigt på att hon va död, jag trodde hela tiden att hon skulle komma tillbaka, att hon bara hade rest bort ett tag. Jag hörde tillomed henne ropa på mej några gånger och ibland tyckte jag att jag såg henne och när jag gick fram och sa "hej" så va de inte hon, de va bara nån som va väldigt lik henne.

Jag valde att se mamma när hon låg i kistan på begravningen och de kommer jag inte göra imorgon när farfars begravning är, jag vill inte se honom som han ser ut nu utan jag vill ha kvar den bilden av honom från när han va frisk och hade de bra istället. Jag vill ha kvar bilden av farfar som, den glada, pigga, snälla, roliga, omtänksamma, starka, skämtsamma underbara människan som han va.

 

Jag ångrar ibland att jag såg mamma när hon låg där i kistan eftersom hon såg ut att ha haft så ont.. jag ville inte att mamma skulle lida så mycket som hon gjorde den sista tiden hon levde, och den sista gången jag träffade henne var på juldagen 1999 och hon kom och skulle fira jul med mej och mina syskon. Hon hade köpt julklappar till oss även fast hon hade blivit så misshandlad att hon hade blåmärken överallt, hon kunde inte ens äta för att han hade slagit henne så hårt.

Hon visade mej sina armar, rygg och mage och de va blåmärken överallt, verkligen överallt.. Jag hade aldrig sett nåt liknande och jag kunde inte tro att man kunde ha så mycket blåmärken som hon faktiskt hade. 

Att hon kom och firade jul med oss trotts allt som hade hänt och hur dåligt hon måste ha mått visar vilken stark och underbar människa mamma verkligen va, hon satte alltid alla andra före sej själv och hjälpte alltid till, även om hon mådde dåligt. 

När jag tänker på allt hemskt som hon gick igenom så blir jag jätteledsen, jag önskar verkligen att jag hade kunnat hjälpa henne, att jag fanns där för henne som hon fanns där för mej.. Jag vet att jag va ung då och inte visste hur jag kunde hjälpa henne, men nu vet jag och de gör mej så arg att jag inte visste de då när jag hade behövt veta de.

Hade jag bara kunnat stoppa Lasse från att slå henne så hade hon funnits idag.. han hade ingen rätt att ta henne ifrån mej så som han gjorde.

 

Jag vet att jag sommarjobbade på ett cafe i Södertälje när jag va 15. och de cafet låg precis vid en sjö och en dag när jag jobbade så såg jag mamma vid den sjön och då skulle jag gå dit och säga hej. När jag kommer några meter ifrån henne så ser jag att mamma och Lasse pratar och sen från ingenstans så slår han henne med knytnäve på ögat..

Jag blir jätterädd och börjar gråta och springer därifrån och då ser mamma mej så hon springer efter och ropar på mej att jag ska stanna, så jag stannar och så kramar hon om mej och säger "de va mitt fel, jag sa något dumt.. du får inte va arg på Lasse för att han gjorde så för de va mitt fel."

Jag hade alltid tyckt om Lasse jättemycket och han har alltid varit snäll mot mej och jag hade aldrig kunnat tro de där om honom, att han kunde slå mamma.. så efter den dagen hade jag lite svårt för honom men jag trodde också att det inte skulle hända igen och därför så försökte jag umgås med han som vanligt när jag va hos mamma och honom. 

 

Och jag såg honom aldrig slå henne igen men jag vet att han gjorde de väldigt ofta, och när mamma kom på juldagen så såg jag ju att han hade gjort de och då va de värre än någonsin.
Jag vet att mamma sa hela tiden att de va hennes fel och att hon hade sagt nåt som "retat" upp honom och att de va därför han slog henne. När hon pratade om det, att han slog henne så va de som att hon trodde eller tyckte att hon förtjänade det, hon sa alltid att hon sagt nåt dumt eller att hon hade provocerat honom och att de va därför han slog henne. Hela tiden sa hon att de va hennes fel.. och att de inte va någon fara.. 
Men jag tyckte så synd om henne och ville inte att hon skulle behöva stå ut med att han slog henne när hon sa något fel, så jag sa att hon inte kunde stanna hos honom, att hon va tvungen att flytta därifrån. Men mamma sa att hon inte hade nånstans att ta vägen och frågade om hon kunde få bo hos oss ett tag, och jag frågade pappa och Lillis ifall hon fick de men de fick hon inte eftersom vi redan va sju stycken och att de inte fick plats.

Så mamma flyttade till någon kompis i Nykvarn efter nyår nångång, och sen den 1 februari 2000 så hittades hon död, 34 år gammal...

 

Jag tänker fortfarande på när jag såg henne ligga där i kistan, på hennes händer.. dom va fulla med blåmärken och hon va så smal.. Jag valde att inte se ansiktet utan bara kroppen och hon hade ett vitt nattlinne på sej så de va bara händerna som syntes, och jag ville inte se ansiktet utan jag ville ha kvar bilden av mamma som hon såg ut innan hon blev misshandlad och fick massa blåmärken. Hon va så fin och så snäll och de gör ont i mej att veta att hon blev behandlad så illa som hon blev.

Min lilla mamma :( jag får så dåligt samvete för att jag inte kunde hjälpa henne, att jag inte kunde göra så Lasse slutade slå henne... för hade han aldrig slagit henne så hade hon levt idag, då hade jag haft henne här hos mej.

Jag har alltid tänkt på mamma och pratat om henne som om hon ska komma tillbaka, att hon bara är iväg ett tag.

Jag vet inte varför men nånstans inom mej så tror jag att hon ska göra de, jag tror inte att hon är borta för alltid, och att jag aldrig kommer få se henne igen.. även fast jag vet att hon är de så kan jag ändå inte ta till mej de. Jag vet att de låter konstigt och de tycker nog jag me att de är men jag vill ju så gärna träffa henne igen och jag tänker på henne varje dag så därför är de svårt att intala sej själv att jag aldrig kommer få träffa henne igen.

 

Dagen så jag fick veta att mamma hade dött, så satt jag på övervåningen och kollade på "Ally Mccbeal" och de ringde på dörren och klockan va runt halv tio på kvällen så jag vet att jag tyckte att de va konstigt att de kom folk så sent en vardag.. När jag hörde vilka de va och dom frågade Lillis om hon kunde komma ut en stund så förstod jag direkt att de va nåt som hänt.

Och efter ett tag så kom pappa upp för trappan och satte sej bredvid mej i soffan och säger "Malin, de har hänt en sak.. " då förstår jag att mamma va död och att de är de han ska säga, och de gjorde han också.. jag vet att jag började gråta på en gång och när pappa skulle krama om mej så försökte jag få bort honom så jag kunde gå in i mitt rum, så jag sparkade och skrek, jag va så arg och ville bara vara ifred.. 
De va verkligen en hemsk sak att uppleva, att få höra någon säga "din mamma är död".. De är något som man aldrig kan föreställa sej hur de kan vara eller hur man kommer reagera när man får ett sånt besked, eller hur man kommer hantera de och gå vidare.. 

 

Nu är det snart 13 år sen mamma dog och de låter jättelänge, men för mej är de inte de. 13 år skulle lika gärna kunna vara en månad för jag kommer ihåg dagen då pappa berättade att mamma va död så väl, så de känns inte som att hon har varit borta så länge. Jag saknar henne så det gör ont och jag tänker på henne varje dag, och jag önskar så mycket att hon aldrig dog..

Jag kan känna en sån ilska till Lasse och varje gång jag ser honom nere på stan när jag är inne i Södertälje så blir jag så arg.. de är så orättvist att han ska få gå runt där och leva som vanligt när mamma inte får göra de. Jag mår alltid lika dåligt när jag ser honom, han påminner mej om allt hemskt som han gjorde mot mamma och de är därför jag aldrig kommer flytta tillbaka hit igen, jag vill inte bli påmind om alla dåliga minnen som jag har här. Jag har det så otroligt bra i Vetlanda och jag är så glad över att jag flyttade dit, de va de bästa jag har gjort, alla människor och allting... UNDERBART!! :)

 

Näst sista gången jag träffade mamma så va jag hemma hos henne och vi skulle baka bullar, sen när dom va klara så la vi en kökshandduk över dom, som man brukar göra.. men jag vet inte hur det kom sej att när vi skulle ta bort handduken så följde bullarna me.. dom satt fast på handduken.. haha.. va vi skrattade när mamma höll upp handduken och bullarna hängde där, de kommer jag aldrig glömma :)

 

Mamma va så himla underbar, hon har alltid varit och kommer alltid vara min idol. Hon va väldigt stark och gick igenom väldigt mycket jobbigt i sitt liv men ändå så tog hon sej alltid igenom de och hon visade aldrig oss barn att hon mådde dåligt. Även fast vi ibland förstod att hon mådde dåligt eftersom hon kom med blåmärken så visade hon aldrig något, och jag kommer alltid minnas henne som en fantastiskt stark och underbar mamma och människa.

 

Idag är det lucia och jag har redan tryckt i mej 3 lussekatter, känns så skönt att ha nåt att skylla på för att få äta mer lussekatter än vad jag brukar göra.

Jag va ute och körde en sväng imorse för Lillis hade glömt att köpa skinka till smörgåstårtan som vi ska göra till farfars begravning imorgon, så jag va på affären och skulle handla de och då såg jag en påse med 6pack lussekatter för 19.90 :- och kunde inte låta bli att köpa. Så nu sitter jag här och njuter av dom goda lussekatterna, jag har verkligen inget stopp när de gäller lussekatter utan jag kan äta hur många som helst. Känns som att de kanske finns en risk att jag blir tjock om jag fortsätter äta så många lussekatter, men jag får helt enkelt röra lite extra på mej istället och träna lite sen när lussekatts perioden är över :)

Fast egentligen så behöver jag ju gå upp några kilo och dagarna efter jag fått behandling så äter jag ju inte så bra så de jag går upp nu kommer jag gå ner sen efter nästa behandling så de är inte så farligt att jag äter några extra lussekatter nu.

Jag har alltid varit en gottegris och jag kommer nog alltid vara de också, svårt att ändra på sej bara sådär men jag ska försöka att inte äta lika mycket onyttigt sen när behandlingen är över.

Nu under tiden jag får behandling så ska jag unna mej allt jag vill eftersom min läkare har sagt att jag ska göra de och för att jag känner att jag vill de också. Jag vill inte bara tänka att jag ska äta nyttigt och inte unna mej nånting, för då blir den här tiden ännu tråkigare än vad den redan är..

 

På förmiddagen har jag kollat lite på tv och pratat med Lillis, hon kom hem från jobbet strax efter nio och då började hon med smörgåstårtan och jag åkte till affären. Hon gjorde bara bottnarna idag och sen ska hon och jag dekorera dom imorgon bitti innan vi åker till Gnesta på begravningen.

Till lunch blev det bara en toast, men de va riktigt gott så de va helt okej. Sen känns de som att jag kommer bli hungrig snart igen eftersom de va så lite och de håller man sej ju inte mätt på till middagen ikväll, men jag har ju nudlar som jag kan äta då. Och sen ikväll blir de pannkakor till middag och de är en av mina favoriträtter så jag längtar massor till middagen. Jag åt pannkaka till lunch för några dagar sen och de va de godaste på länge.. jag hade glass och annanasbitar på och så skar jag pannkakan i småbitar och sen rörde jag runt allting och de blev bara såå gott. Lite som barnmat kanske men de blir så mycket godare när man gör så.

Efter frukosten tittade jag på "Vakna med the voice" och när de va slut så gick jag ut och gick en promenad. De va riktigt skönt ute, bara -2 grader och nästan vindstilla. Så när jag kom in igen tog jag en smörgås och lite varm oboy och sen efter de satte jag mej i soffan en stund. Det är 2012-12-12 idag och det är lite häftigt faktiskt, inte alla som får vara med om att uppleva de datumet.

Efter ett tag så gick jag upp till mitt rum och fixade lite med några papper och med medicinerna och så.

Sen sminkade jag mej lite och åkte in till Södertälje, jag kände att jag ville komma ut lite och göra något istället för att bara sitta hemma. Sen går ju dagarna fortare om man åker iväg sådär, och de är ju inte fel att dom gör de.

 

Jag åkte upp till Ica Maxi, Media Markt och Skopunkten och dom affärerna så där gick jag runt och kollade ett tag. Sen gick jag in på Maxi och handlade lite, billiga lussekatter där nu :) efter jag hade hadlat så åkte jag bara runt lite med bilen.. de va så skönt att sitta där i bilen och lyssna på musik och inte ha några tider att passa och bara kunna köra runt.

När jag kom hem så kom brorsan hem samtidigt så då pratade jag lite med honom och sen gick jag och hämtade posten.Och när jag står vid brevlådan så ringer min mobil, och jag blir lite överraskad eftersom jag inte har nån mottagning annars, men där vid brevlådan hade jag mottagning konstigt nog.

När jag svarar så är de min handläggare på försäkringskassan som vill prata lite med mej och höra hur jag mår och hur länge jag kommer vara sjukskriven och besluta ifall jag ska få sjukersättning eller inte. Först blev jag nervös eftersom jag trodde de va helt klart att jag skulle få ersättning, men sen när hon sa att jag skulle säga hur jag mådde så gjorde jag de och sen frågade hon lite om varför jag får cellgifter m.m så då kändes de rätt bra.

Och när jag hade sagt allt som jag hade att säga om hur jag mådde och behandlingen så sa hon bara "Jag behöver inte ens tänka på de här, de finns inga tvivel på att du ska få ersättning" och de va så skönt att höra och hon verkade väldigt bra.

 

När jag kom in igen så satt jag i köket och pratade med pappa en bra stund och de va faktiskt rätt skönt att få lite "pappatid". De är inte ofta han och jag sitter själva och pratar så i över en timme, utan de brukar alltid vara nån annan i närheten eller nån annan som  också pratar eller så är de något som måste göras och så vidare.. men idag satt vi där och pratade rätt mycket om pappas operation. Han ska operera in en ny höftkula den 7 januari och jag tror att han är rätt nervös över operationen eftersom han aldrig har opererat sej innan.  De märks lite på honom när han pratar även fast han inte säger att han är de så tror jag de, men den kommer ju gå bra och efteråt kommer han må mycket bättre och kommer kunna gå utan att få ont och han kommer vakna på morgonen och slippa ha den där fruktansvärda smärtan som han har nu hela dagarna.. Så allt kommer bli så mycket bättre efter operationen, även fast han säkert kommer ha de rätt tufft i början men sen till våren så kommer han må mycket bättre.

Sen kommer han behöva gå promenader rätt ofta när snön har försvunnit så då får han och jag gå promenader ihop eftersom jag också ska vara ute och röra på mej och få frisk luft. Han och jag kommer båda vara hemma och sjukskrivna till maj-juni så de kommer ju inte bli så ensamt om dagarna sen, då har man nån att prata med och de kommer bli bra, även fast de är rätt skönt att vara ensam också.

 

Idag har jag varit så positiv till allting, nu helt plötsligt så känns inte behandlingen som en evighet utan nu känns de inte alls som att de är så lång tid kvar och att de kommer gå fort. Jag har ju snart gjort halvvägs och sen kommer de gå fort när de blir ljusare och varmare ute och eftersom de börjar bli ljusare i januari så tror jag att man kan se allt på ett annat sätt. Jag har ju längtat väldigt mycket efter våren och för mej så börjar den komma runt mars, de är iallafall offast då som snön försvinner och de blir varmare och träden blir gröna.. De känns inte som att mars är långt borta för december går fort och januari brukar oxå gå fort och sen är de nära.. Så jag tror och känner att de kommer gå fort, jag hoppas bara att de dyker upp en mysig lägenhet som blir ledig till den 1 maj. Jag har fått några erbjudanden på lediga lägenheter, men dom är inflyttning redan den 1 mars på och så tidigt kan jag inte ta en lägenhet. Men de dyker nog upp fler nu efter nyår tror jag, så jag får hålla utkik i januari/februari för jag tror de är då dom lägenheterna som har inflyttningsdatum i maj ligger ute :)

 

Nej nu ska jag gå ner och ta lite glass, jag är så himla sugen på sån bigpack glass med chokladsås och lakritsströssel :) Så de får de bli nu.. mums!

 

Idag har jag haft ännu en rätt lugn dag och bara tagit de lugnt. Min syrra kom hit och gjorde mej sällskap en stund och så åt vi lunch ihop och när hon hade åkt hem så gick jag ut på en liten promenad.

Men de blåster riktigt mycket ute så jag va inte ute länge, de blev så himla kallt när de blåste så mycket så de va inte kul att vara ute.

Resten av dagen har jag vilat lite, jag har varit lite trött idag me och varit lite varm till och från, och så har jag haft riktigt ont i armen där jag har tumören. Jag vet inte vad som har hänt men de gör fruktansvärt ont och de gör ondare när jag gäspar eller andas in djupt. De gör ont hela tiden, ondare än jag har haft innan och när jag andas djupt eller gäspar så gör de ännu ondare.. nästan som att de hugger till precis där tumören är. De är som att de hugger till men på ett mycket ondare sätt än jag kan förklara, sjukt ont gör de.

Så jag ska gå och lägga mej snart så jag inte blir jättetrött, så jag måste gäspa, jag försöker hålla mej borta från att göra de eftersom de gör för ont. De är nästan som att jag bara vill gråta när de hugger till sådär, så ont gör de och då har jag väldigt hög smärtgräns.

Men förhoppningsvis är de bättre imorgon, jag tog en värktablett som läkaren har skrivit ut innan ikväll så den borde börja verka snart och imorgon bitti ska jag ta en till så då borde de bli bättre. Jag hoppas iallafall att de blir bättre eftersom jag inte orkar ha såhär ont hur länge till som helst.

Godnatt! :)

 

Jag vaknade av att katten förde en massa liv och kraffsade på min dörr vid halv sju, och när jag går upp för att kolla vad hon vill så vill hon att jag ska kolla på när hon äter.. och då blev jag lite irriterad och slängde ut henne och så tog jag mina tabletter och gick och la mej igen. Jag tänkte att eftersom jag redan va uppe då så kunde jag ta dom då och så kunde jag sova lite längre istället för att behöva gå upp vid åtta igen för att ta dom då.

Så när jag vaknade sen andra gången så åt jag frukost och gjorde iordning mej och sen vid tio tiden så åkte jag, Lillis och Edwin in till Södertälje.

Först åkte vi ut till Elgiganten för att jag skulle kolla på en ny dator, jag ska köpa en i mellandagarna men jag ville kolla runt lite redan nu för att se vad de är för typ jag vill ha och vad dom ligger på för pris så jag vet om den verkligen har blivit billigare sen på mellandagsrean :)

Jag hittade några som jag gillade så nu sitter jag bara och vill att det ska vara mellandagsrea så jag kan köpa mej en ny fin dator.

Sen åkte vi vidare ner på stan för jag och Edwin skulle köpa julklappar och Lillis skulle hälsa på sin moster, så hon släppte bara av oss och så åkte hon vidare. När vi kom ner på stan va de 20 minuter kvar tills affärerna öppnade så då gick vi och satte oss och fikade.

Sen gick vi runt på stan och kollade i affärerna och brorsan hittade de han skulle ha, och jag kollade inte så jättemycket på julklappar idag. Jag tänkte, är man 13år och kille så är de inte sådär jättekul att springa runt i tjejaffärer.

Så jag tänkte att jag kunde gå runt med honom idag och ha lite syskontid och låta han hitta de han skulle ha och sen kan jag åka in en annan dag och köpa julklappar, jag har ju lite mer tid att röra mej med. Så även om jag inte hittade några julklappar idag så hittade jag lite annat till mej själv :) En väska, en tröja och så köpte jag den där tavlan som jag har velat ha ett tag nu, så de blev min julklapp till mej själv.. Och när jag va inne på den affären där jag skulle köpa tavlan så har dom ju såklart fått in nya tavlor som också är hur fina som helst och som jag vill ha.. ha ha.. så typiskt!!

 

Åh, jag har hittat en söt liten glassmaskin som jag vill ha, jag har alltid velat ha en glassmaskin så jag kan göra min egen glass med massa olika smaker men jag har aldrig köpt mej nån.. och varför vet jag inte för dom är ju inte dyra. Men de har väl blivit som med allt annat när de gäller mej, jag skjuter upp allting och tänker "jag gör de imorgon". Men jag ska nog köpa mej en glassmaskin nu tror jag. :) Finns så mycket som jag både vill ha och som jag behöver sen när jag flyttar till större och de ska bli jättekul att köpa allt.

Ja igår hade jag en "dator-fri" dag och det händer ju inte så ofta att jag har de, jag vet egentligen inte varför jag inte satt vid datorn igår men de blev bara inte av att jag startade den helt enkelt, sen är den inne på sina sista veckor nu så den är lite jobbig att ha att göra med.. Men på mellandagsrean ska jag köpa mej en ny så jag får väl stå ut tills dess.

Igår va jag inne i stan och kollade lite i affärer med syrran, jag hittade ett par varma vantar (hade bara fingervantar eftersom allt annat är i förrådet i Vetlanda) och sen hittade jag ett par vinterskor. Jag ska väl inte säga vad för skor eftersom dom verkligen inte va snygga, men dom är varma och bra och så gjorde jag värsta klippet för jag fick dom jättebilligt. Så jag är nöjd med dom, sen om jag kommer ha dom mer än den här vintern de tror jag inte :)

 

Klockan ringde vid åtta imorse som vanligt och idag va jag riktigt trött och ville inte gå upp, jag ville bara ligga kvar och sova vidare.

De va mycket skönare än va de brukar vara och mycket svårare att gå upp än va de brukar vara också.. men jag va ju tvungen att ta mina tabletter så därför gick jag upp. Längtar tills när allt det här är över och jag slipper ställa klockan på åtta varje morgon, speciellt på helgerna :)

Efter frukosten satte jag mej i soffan och kollade på "Vakna med the voice" på 5an som jag gör varje morgon, jag tycker dom är roliga och sköna och de är underhållande.

Sen när de va slut gick jag ut på en promenad och de va riktigt skönt ute, +0,5 och riktig frisk och skön luft.. så när jag ändå va ute och hade gått klart promenaden så ställde jag mej och skottade bort lite snö runt min bil och även på bilen.. de va en del snö men de gick rätt fort ändå, jag fick min lilla träning för dagen iallafall :)

 

Sen efter de har jag faktiskt inte gjort så mycket mer idag, jo jag lagade middagen till familjen och städade upp lite i köket men annars har jag inte gjort så mycket mer än bara varit.

Jag har inte riktigt känt nån inspiration eller glädje till något alls idag, jag vet inte hur jag ska förklara de men på något sätt så har allt bara känts tråkigt och meningslöst idag..

Men såna dagar har väl alla nångång ibland så de är väl inget konstigt egentligen, de är bara de att dagen har varit så tråkig och de har gått så långsamt.

 

Så nu sitter jag här och tänker på vad jag ska hitta på imorgon, jag funderar på att åka in till stan och se om jag hittar mej ett par vinterskor, mina blev ju tyvärr kvar i förrådet hemma i Vetlanda.. och det börjar bli lite kallt om fötterna att gå i gympaskor. Så de skulle jag ju kunna göra imorgon för att få tiden att gå och för att göra något roligt, jag älskar att shoppa och jag längtar väldigt mycket till mellandagsrean nu kan jag lova.

Jag har bestämt att jag ska köpa lite saker som jag behöver i nya lägenheten, först för att de blir lite billigare att köpa på rean, men också för att de får mej att känna att de faktiskt kommer hända. Att jag faktiskt kommer bli frisk snart och flytta tillbaka till Vetlanda och in i en större lägenhet och få tillbaka mitt gamla liv igen.

Köper jag lite saker då och då så får jag ju längta lite och då känns de inte så långt borta, jag har nåt att se fram emot och kan börja planera och tänka lite framåt och då känns de inte som att de är en evighet kvar.

 

Visst vet jag att de är långt kvar till maj men nu är dom värsta "gråa" månaderna över, och nu är det snart jul och nyår och sen börjar det bli ljusare ute och man blir piggare och gladare. Sen försvinner snön och det börjar bli varmare och man känner att våren börjar komma, bara februari är över och man går in i mars så känns det som att allt kommer gå fort.

Jag hoppas att man får sitta ute i solen och sola när man går igenom cellgifter så de inte är nåt medel i som gör att man ska hålla sej undan från solljus, för då kan jag sitta ute på altanen i mars-april där när den första härliga vårsolen kommer och njuta lite. Det kan jag se fram emot lite faktiskt för de är verkligen underbart, sitta på en solstol och känna solen i ansiktet och glömma allt annat runt omkring och bara njuta... Hur underbart låter inte de :)

 

Åhh.. jag fick precis ett meddelande som fick mej såå glad och som gav mej styrka, att jag faktiskt ska ta mej igenom de här och kämpa vidare.

Att jag inte ska låta dåliga dagar eller småsaker trycka ner mej utan jag ska försöka göra de bästa av allting och ta dagen som den kommer på ett starkt sätt och bara ta mej igenom de här så bra som möjligt. Jag fick en sån "ja nu jävlar" känsla, och det kändes så bra :)

 

Jag opererade bort min tjocktarm i mars 2010, och nån månad efter den operationen så kände jag som en knöl vid ärret. När jag då gick till vårdcentralen och sa de så kände dom bara lite och sen sa dom bara att det var brosk efter ärret och att de inte var något konstigt utan att det kunde bli så och att det skulle försvinna av sej själv, det kan ta lite tid men det försvinner.. 

Jag kände att det hade blivit större och inte försvunnit efter några månader så jag gick dit igen och sa att den hade blivit större men dom sa samma sak som första gången och att det kommer försvinna av sej själv.

Jag är ingen läkare så när jag får höra från två olika att det är brosk och att det inte är något som jag behöver oroa mej för och att det försvinner av sej själv så är det ju klart att jag litar på det.

Så efter de så tänkte jag inte så mycket mer på de utan lät det vara, det skulle ju "självläka".

Ibland när jag kände att det gjorde lite ont så tänkte jag på de, och jag vet att jag ibland tänkte att den hade blivit ännu större, och att de va konstigt att den inte hade försvunnit men eftersom dom sa att de kunde ta tid och jag inte visste hur lång tid så blev de att jag bara slutade tänka på de. Eller jag tänkte på den så för att den gjorde ont och så, men jag oroade mej inte för den längre för att jag hade hört att jag inte behövde göra de.

 

När jag sen va i Linköping i Juni 2012 för att göra biopsi på en tumör som jag hade fått i magen, så skulle den läkaren först göra ultraljud på tumören innan han gjorde biopsin och då går han ner med ultraljuds grejen till "brosket" och då säger jag "nej nej, där är inte tumören, den är här uppe.." men han säger att de är en tumör och då säger jag att de inte är de för att de bara är brosk. Men han gör ultraljud på båda två och visar mej och säger att dom ser likadana ut på skärmen och att båda två är tumörer.. Jag blir helt chockad när han säger det och när han sen säger att den tumören som jag har fått höra är brosk är 13cm stor..

När jag sen tänkte efter så borde jag ha förstått att de inte bara kunde vara brosk, jag har haft såna problem och haft så ont i den eftersom den har suttit precis vid byxkanten och de har gjort att jag knappt har kunnat ha på mej byxor. Jag har fått ha tights på mej nästan jämt och ibland har jag haft jeans men då har jag fått ont så då har det varit "ska du vara fin,får du lida pin" och de har ju inte alltid varit så kul.

 

Så varför jag ska anmäla de här är för att: Brosket som dom kallade de va inget brosk utan en tumör som kom för över två år sen, hade dom kollat upp det på en gång och kanske gjort en röntgen eller vad som helst istället för att bara känna lite så hade dom upptäckt den tumören väldigt fort och då hade de kunnat förhindra att det hann gå såhär långt.

Alla dom andra tumörerna i magen kom efter den tumören ("brosket") och eftersom de är dom tumörerna som har varit så farliga och vuxit så himla fort och trycker på organen som gjorde att dom va tvungna att utesluta all annan medicin och behandlingar, och att en cellgiftsbehandling va den enda utvägen.

Men hade dom istället kollat upp allt för flera år sen så hade dom sett att det var en tumör, dom hade kunnat gjort något åt den redan då och då hade det kanske hjälpt med en mildare behandling i tablettform eller vad som helst..

Då hade jag inte suttit här där jag sitter just nu, jag hade inte behövt gå igenom en cellgiftsbehandling och mått dåligt, jag hade inte behövt tappat allt mitt hår och jag hade inte behövt FÖRLORA ett år av mitt liv!

För de är lite så jag känner det faktiskt, att dom har förstört och tagit ett år av mitt liv i onödan.

Att läkarna inte tog mej på allvar har gjort att jag har fått lida väldigt mycket, och jag hade kanske inte behövt gå igenom den här skiten om dom bara hade kollat upp det när jag ändå va där för att jag kände nåt konstigt i magen för över två år sen. Så jag tycker att dom har gjort fel och det vill jag ska komma fram också!

 

 

Idag kan jag faktiskt vara ärlig och säga att jag är väldigt glad över att vara ledig, och kan krypa ner i soffan under en varm filt och en kopp varm choklad och bara mysa inne hela dagen. Att jag slipper gå ut i de här vädret, slipper skotta fram bilen, skrapa rutor, och gå ute och frysa som dom flesta andra måste göra idag..  Jag riktigt ser och hör hur mycket det verkligen blåser och snön bara flyger omkring, det är helt galet!

Jag tycker synd om alla som måste ta sej ut i de här vädret och speciellt alla som jobbar ute.. de kan ju inte vara nån höjdare :)

Imorse vaknade jag och mådde bra och åt frukost som vanligt, och jag kände inget illamående eller nånting. Sen va jag tvungen att åka in till Södertälje för att hämta ut ett recept som jag va tvungen att ha som jag inte visste om när jag åkte från sjukhuset i måndags.. Och eftersom jag inte har använt min bil sen snön kom så va de ju jätte jätte mycket snö på den och då tänkte jag att de kan ju va bra att gå ut och värma upp bilen och sopa bort snön innan jag ska åka. Så redan vid kvart över nio så gick jag ut för att starta bilen och sopa bort snön.

När jag kommer ut så får jag upp låset som vanligt, men jag får INTE upp dörren.. den sitter fast.. den hade frusit till rätt ordentligt och jag står där och drar och drar men de händer knappt nånting och eftersom jag va på behandling igår så va jag väl inte riktigt "fit for fight" för såna aktiviteter imorse heller så jag ger upp efter en stund och går in och frågar Lillis ifall hon har lust att hjälpa mej. Hon kommer ut och försöker hon med men hon får inte upp den så tillslut går vi och hämtar en skruvmejsel och får upp dörren.

Jag kan säga att de va rätt jobbigt att ta bort all snö och skrapa, jag är så otränad som man bara kan vara just nu så jag blev helt slut och fick ta pauser.. och sen när jag kom in i värmen igen åt jag en macka och oboy och sen åkte jag in till Södertälje.

Såklart när jag kommer till apoteket så har dom inte fått in något recept på dom två medicinerna som jag ska ha så då va jag tvungen att ringa till Sjukhuset i Linköping och be dom fixa de.. och då efter jag pratat med dom i Linköping så tog det ett ett tag innan receptet va skickat så jag fick vänta och sen fick jag ta en ny nummerlapp och sitta där snällt att vänta på min tur bredvid alla sjuka och snoriga människor. Det är inte det optimala för mej att göra de just nu så tiden kändes som en evighet och jag försökte trycka in mej i ett hörn för att stå lite "själv" och slippa alla baciller :) När de va min tur och jag kommer fram så säger hon "ja nu har recepten kommit in, men du har recept på Emend ser jag, det har vi inte hemma så de måste jag beställa så de kan du hämta imorgon eftermiddag efter kl:15.."
Och jag som va tvungen att äta Emend igår, idag och imorgon (för att den är de bästa hjälpen mot illamående för mej) tänkte att jag inte kunde vänta till imorgon eftermiddag eftersom jag skulle ta den sista tabletten imorgon på morgonen egentligen och sen ska jag inte äta något mer sen så de sa jag till tanten på apoteket. Så hon börjar kolla runt om de finns nåt annat apotek som har den tabletten i närheten.. men såklart va de ju inte de.

Så jag fick snällt gå därifrån utan den och fick bara ut Betapred som också är mot illamående och det kändes lite sådär att jag inte fick ut den andra också, för jag kände på en gång att "skit också, nu kommer jag väl må sådär dåligt igen". Och jag började må lite dåligt efter ett tag när den Emendtabletten jag fick på behandlingen igår slutade verka, men det var mest som att de satte sej i halsen, kändes som en stor klump och som att jag skulle spy.. Men de va inte så som jag hade förra veckan och de va inte alls så jättefarligt utan bara lite jobbigt och obehagligt.

När jag åkte från stan så åkte jag förbi ica maxi och handlade lite, jag hade varit så sugen på vindruvor och skogaholms lussekatter sen igår kväll så jag kände att jag va tvungen att åka dit och köpa de även fast jag egentligen va lite för trött och borde åkt hem och lagt mej och vilat.
Men eftersom de ska bli storm och klass 1 varning här inatt/imorgon och komma sjukt mycket snö så visste jag att jag inte kunde åka iväg nåt imorgon så då ville jag ha de hemma, så jobbigt att vara sugen på något och inte ha det hemma och inte kunna åka och köpa det...

När jag kom hem så la jag mej bara i soffan och kollade på tv och kände att jag va mycket mer illamående då, än va jag va på maxi så jag va nästan påväg upp till toan för att spy och jag gick dit 2 gånger också för att jag trodde att de skulle komma upp, men de gjorde de inte som tur va. Och sen gick illamåendet lite upp och ner resten av dagen och eftermiddagen, och tröttheten kom mer och mer, men efter att jag hade legat och vilat en stund så kändes de bättre och jag kände mej rätt okej.

Jag och Lillis har slagit in julklappar nu på kvällen och sen har jag kollat i lite tidningar på möbler m.m och drömt mej bort litegrann, flytten i vår är de som är i mina tankar mest just nu förut va de en viss person som va de, men nu är de bara flytt flytt flytt som gäller i mitt huvud :) Men de är jättekul och jag längtar såå mycket, och peronen dyker nog upp igen sen i vår, så de ordnar sej nog!

 

 

Hejsan hoppsan! Jag är fortfarande vaken även fast jag fick behandling idag, annars brukar jag alltid bli så trött när jag har fått behandling.
Jag pratade väldigt mycket med min läkare idag när jag va på sjukhuset, både om de som hände förra veckan och massa annat också. Hon sa att sjuksköterskan som gav mej cellgifterna förra måndagen när jag låg inne 3 dagar tyvärr eller troligen hade glömt att ge mej ALLA tabletter och sånt som jag ska ha innan behandlingen och att de va därför jag hade mått så himla dåligt förra veckan.

Hon bad så mycket om ursäkt och sa att sånt absolut inte får hända och att de är jättetråkigt att de hände men att de inte ska hända igen. Jag försökte förklara för henne hur dåligt jag verkligen hade mått och att de va så illa att jag inte ens fick i mej vatten, och då sa hon att får man inte tabletter mot illamåendet m.m så mår man väldigt väldigt dåligt eftersom cellgifterna är så starka.

Så även fast hon inte kunde förstå hur dåligt jag hade mått så vet hon ju hur stark medicinen är och vad den gör med kroppen, så därför kunde hon tänka sej att jag hade mått väldigt dåligt.
Idag när jag va inne så va dom extra noga med att jag fick alla tabletter och det kändes bra att veta att jag fick allt jag skulle ha och att jag förhoppningsvis inte skulle må så dåligt den här gången.

Jag pratade även med läkaren om mina domningar/stickningar/krypningar som jag har i händerna, hon har sagt att jag ska vara uppmärksam på ifall jag får de och säga till. Jag fick domningarna för knappt två veckor sen och sa till dom förra veckan när jag kom in på måndagen. Så då tog dom bort de cellgiftet som man kan få de av, för hon sa att får man de och inte gör något så kan man få ha det hela livet och de kan bli värre och man kan få jätteproblem av de och de ville hon verkligen inte att jag skulle behöva få.

Sen fick jag även veta idag att efter förra behandlingen med alla fel och missar så har jag fått inflammation i kärlen i vänsterarmen så den är bara aj aj aj just nu.. det känns som att nånting är kläm i armen hela tiden och så är det den där känslan som man får direkt efter man har slagit i "cp-knölen".. och de gör ju så fasansfullt ont och de är obehagligt på något sätt. Så när jag kommer på behandling fyra i slutet av december så ska dom operera in en sån där "ven-port" uppe vid nyckelbenet som jag ska ha resten av tiden och som dom ger cellgifterna igenom den istället. Läkaren tyckte att mina kärl tog för mycket skada och jag kan känna att de kanske kan bli skönt med en sån på ett sätt, för de är ju verkligen inte kul att bli stucken så mycket som jag faktiskt blir. Men samtidigt så känns de obehagligt och äckligt att ha en sån också.. så lite blandade känslor men nu är det som de är och de är ju bara för några månader så de kan jag nog stå ut, men de blir ju ännu ett ärr på min lilla kropp..

 

Sen jag kom hem från sjukhuset så har jag mått bra och jag har ätit och druckit som vanligt och nu sitter jag i sängen och fixar med lite bilder på datorn. Har hittat en rolig grej här på bloggen där man kan göra olika "kollage" typ med bilder och sånt och de är hur kul som helst och jag som har så mycket "ledig" tid är det ju perfekt att hålla på med sånt på. Jag har inte lärt mej helt än och jag får göra om en massa gånger eftersom jag gör fel och råkar ta bort hela alltihopa istället för att jag kanske bara ska ta bort en liten grej, så många fel blir det men jag hoppas jag kommer in i de snart. Jag blir bara så irriterad på att jag inte förstår hur jag ska få in det jag gör på bloggen och varför dom ibland försvinner.. varför är inte jag bra på sånt här för.. :)
Har gjort en enkel för att testa lite hur det funkar, så de blev med lite bilder på mej bara och imorgon ska jag försöka mej på lite svårare grejer :)

 

 

 

Jag vet knappt inte vad jag ska skriva.. Jag har varit både ledsen, deppig, besviken, trött, orkeslös, illamående, och negativ den senaste veckan.. Allt är bara mörkt just nu, det finns inget ljus, inget "det blir bättre snart" eller nånting sånt.. Jag brukar inte vara sån som deppar ihop och ser allt svart och negativt utan jag brukar vara positiv och tänka att det såhär är det nu och det blir bättre sen, men just nu gör jag inte de och jag vill inte ha det så..

I onsdags sa läkaren till mej att det kommer bli åtta behandlingar, och inte sex som jag hoppades på och som jag trodde skulle räcka. Jag vet att hon sa från första början att det kunde bli mellan 6-8 behandlingar, men jag vet ju att tumörerna har blivit mindre och läkaren sa också att dom hade blivit de i onsdags när hon kände på magen och jag hoppades på att det skulle räcka med sex stycken.

 

Innan har jag tänkt, "ställer jag in mej på sex behandlingar så är det lättare och det känns inte så länge och blir det sen kanske sju behandlingar så är det bara en till och då kan jag ta de" men nu när jag knappt har gjort klart tredje behandlingen så säger hon att det blir åtta behandlingar och då känns det bara så himla tråkigt.

De blev helt plötsligt jättelänge och jag blev så ledsen och de känns verkligen som en evighet.

På måndag får jag mina sista cellgifter för behandling tre och då är det alltså fem behandlingar kvar, nästan dubbelt så lång tid kvar och jag som hade tänkt att jag skulle ha gått halvvägs på måndag..

Jag vet att de kanske är många som tycker att de är en liten sak och att huvudsaken är att jag blir frisk och de är de ju såklart, men de här är så pass jobbigt och jag kan verkligen inte förklara vad jag går igenom och varför jag känner och tycker som jag gör.

Att jag ena dagen är på topp och nästa dag sängliggande eller en dag bara gråter åt allting och är jättedeppig. Jag vet inte varför jag mår såhär och att en sak som att det blir två mer behandlingar än vad jag hade hoppats på, inte är något att gråta och bryta ihop över..

Två extra månader att må dåligt är väl ingenting när du sen är frisk och får hur många år som helst att må bra och leva livet, de vet jag att det är många som säkert tänker.

Jag hade nog också tänkt så och sagt så om det var någon som jag kände som gick igenom en cellgiftsbehandling, men när man själv är i det så är det inte så man tänker. Varje dag är jättejobbig och känns hur lång som helst, man ser hur roligt alla andra har och vad dom hittar på och de enda man vill är ju att också få vara med och göra sånt som dom gör. Man vill inte vara den som ligger inne och mår dåligt och inte orkar göra något, eller inte får göra vissa saker just då för att man precis har fått en behandling eller ska ta det lugnt och återhämta sej.

Så dom här två extra behandlingarna känns så mycket värre och jobbigare än jag kunde föreställa mej och det är nog för att det kom nu, när jag har så långt kvar.

Man blir eller känner sej väldigt liten under en sån här tid och de är vad jag känner mej väldigt många dagar just nu, liten.. Själva behandlingens biverkningar är att man blir deprimerad och det vet jag att jag har varit nu dom senaste dagarna. De med allt annat blir väldigt jobbigt, de är inte bara själva behandlingen, de är så mycket runt omkring också som både är jobbigt och gör att man mår som man mår, som många kanske inte tänker på.

 

Ibland kan jag få dåligt samvete över att alla är så snälla mot mej och skriver att dom tänker på mej, skickar blommor, presenter, fina meddelanden. Jag känner ibland att jag inte förtjänar att ha så fina människor runt mej och när jag tänker på allt dom gör för mej och hur dom ställer upp och bryr sej så blir jag så rörd. Jag vill ju kunna vara lika snäll och underbar tillbaka och få dom att känna som jag känner när jag får ett fint meddelande, eller när det kommer ett paket på posten..

Jag blir så glad och tacksam och jag vet inte hur jag ska kunna få dom att förstå att jag inget hellre vill än att vara lika snäll tillbaka så dom också får känna att jag bryr mej om dom och att jag faktiskt blir glad och uppskattar allt, även fast jag kanske inte alltid orkar svara just då. Jag vill också kunna ge lika mycket som jag får, 

 

 

När jag fick mina cellgifter i måndags så pratade jag lite med sjuksköterskan som gav dom, som jag alltid brukar göra och då tyckte jag att hon verkade lite virrig och säger att hon inte har hunnit äta lunch och så.. men visst, de kan ju hända vem som helst att man kanske inte alltid hinner äta lunch, så jag tänkte inte så mycket på de då.

När jag ligger i sängen på eftermiddagen så kommer en annan sjuksköterska in och säger "det var visst en tablett som vi missade att ge dej vid behandlingen så du kan ta den nu" och de gjorde jag och sen låg jag bara och kollade på tv.

 

Efter en stund börjar jag känna mej konstig, börjar må illa och på ett sätt som jag inte gjort innan..  Så när dom kommer in och säger att det är middag så säger jag bara att jag inte kan äta för att jag mår så dåligt.

Jag fortsätter må dåligt hela eftermiddagen och kvällen och på natten sov jag knappt nånting, och när dom kommer in på morgonen och säger att de är frukost så säger jag bara att jag mår illa och inte kan äta.

Sen när en sjuksköterska kommer på förmiddagen för att ge mej tisdagens behandling så är jag bara ledsen och säger hur illa jag mår, jag gråter och kan inte sluta.. Jag mådde så dåligt och visste inte vart jag skulle ta vägen, så hon försökte prata med mej och trösta mej och så men det gick inte. Och när dom kommer in och säger att det är lunch så säger jag nej, jag mår illa, jag kan inte äta.

Så där låg jag, hade inte ätit eller druckit på ett dygn, mådde illa och grät..Hade massa olika känslor och tankar som jag inte kunde förklara eller förstå och som jag bara ville bli av med..

 

På onsdagen mådde jag fortfarande illa och kunde inte äta frukosten. Jag visste att jag skulle få åka hem efter behandlingen va klar så när sjuksköterskan kom in på morgonen så frågade jag ungefär när jag skulle va klar eftersom pappa hade tagit ledigt för att hämta mej och de tar nästan 2 timmar att åka så va jag tvungen att ringa lite i förväg. Och då säger hon vid ett-tiden. Så jag ringer till pappa och säger att jag är klar vid ett och sen strax efter de så kommer de in en tjej som har med sej lite papper om hur man gör för att "anmäla felaktig sjukvård". Men jag orkade inte kolla på dom så jag la dom bara bredvid sängen.

 

När pappa och jag satt i bilen påväg hem så sa jag inte mycket, jag ville inte visa att jag mådde så dåligt så jag va tyst och pappa pratade lite och försökte verkligen. Han märkte och såg nog att jag mådde dåligt...

När vi kom hem så gick jag upp och la mej, sen låg jag i sängen hela dagen, kvällen, och natten. Jag va bara uppe på toaletten och tog mina tabletter vid åtta på kvällen, sen på torsdagen skulle jag in till Södertälje sjukhus och ta prover för behandlingen på måndag och då va jag fortfarande illamående.

Min syster ringde och sa att hon skulle köra in mej till sjukhuset och att hon skulle komma alldeles strax och när hon kom så grät jag bara, jag va så trött på att må dåligt och på allt..

Det gick rätt fort att ta proverna och när jag kom hem så la jag mej i soffan och kollade på tv, jag tog lite yoghurt och saft och även fast det inte smakade och nästan kom upp igen så åt jag det iallafall eftersom jag visste att jag inte hade ätit eller druckit sen i måndags och verkligen behövde de.

 

Lillis kom hem några timmar efter att jag hade kommit hem från sjukhuset och då frågade hon om jag fått i mej något att äta och dricka, och då sa jag vad jag hade fått i mej och sen satt jag nere hos henne och pratade ett tag och sen gick jag och la mej. 

När det va middag och dom andra åt vanlig mat så åt jag yoghurt och smörgåsrån för att de skulle vara lätt för magen, men jag åt inte så mycket och sen försökte pappa och Lillis tänka ut vad som kunde vara bra.. Så pappa hämtade ramlösa som jag fick i mej ett glas av och sen när dom tänkte efter hur många dagar det hade gått och jag inte fått i mej vätska så sa Lillis att hon ville köra in mej till sjukhuset så jag får dropp eftersom de är farligt att gå så många dagar utan.

Men jag började bara gråta och sa att jag inte ville in till sjukhuset och nu försökte jag ju få i mej vätska och mat och då sa hon att vi skulle vänta till imorgon och se, men att jag va tvungen att dricka mycket och jag gjorde de, inte mycket kanske men jag drack.

 

Jag kände mej lite bättre på fredagen när jag vaknade och då åt jag yoghurt och en knäckemacka och de gick faktiskt bra, även fast de inte va mycket och de va svårt så va de iallafall nånting och det kändes som att magen började komma igång lite lätt igen.

Jag drack ganska mycket på fredagen och åt en pannkaka till middag.

Min lillebror fyllde 13 igår så då kom släkten och jag är ju så infektionskänslig så jag höll mej uppe på rummet och sov mestadels av tiden när alla va här.

Sen vid elva när alla hade gått så gick jag ner och borstade tänderna och sen gick jag och la mej, jag vaknade några gånger inatt och kände att de va nåt som inte kändes bra. Jag kan inte förklara riktigt hur de kändes eller va de va men de kändes jobbigt och konstigt på nåt sätt.

Vid åtta imorse gick jag upp som jag alltid gör eftersom jag måste ta mina tabletter då och redan när jag vaknade så kände jag mej gråtfärdig och började gråta. Jag vet att jag tänkte att jag inte orkade me de här längre, alla jobbiga nätter, alla mediciner, känslorna som man inte kan beskriva, kroppens sätt att visa att den inte mår bra, och alla jobbiga dagar.. så jag satt där en stund och grät och sen klädde jag på mej och gick ner. Jag kände i trappen ner att jag höll på att börja gråta igen men jag försökte hålla de tillbaka och när jag hade tagit tabletterna så tog jag en liten skål med yoghurt och satt där vid bordet och tårarna kom flera gånger under den korta tiden. Så när jag hade ätit upp så gick jag upp till rummet igen.

 

Efter en timme så tänkte jag att jag skulle gå ner och ta en macka, och när jag går ner så är jag inte ledsen för då har jag gråtit så mycket men såfort jag kommer in i köket och ska ta fram mackorna så bara rinner tårarna och jag försöker torka bort dom lite diskret men de går inte. De va ingenting nån sa eller gjorde och jag vet inte varför det kom, jag skulle ju bara ta fram en macka.. men de gjorde de och jag kan inte förklara de.

Lillis satt vid köksbordet och pratade med pappa i telefonen och Edwin satt i vardagsrummet och spelade tvspel och när hon hade slutat prata med honom så pratar Edwin och Lillis lite med varandra och så säger Edwin till mej "Malin?" och jag som nästan gråter och har svårt att få fram nåt, och jag ville ju inte att de skulle höras att jag va ledsen sa lite tyst "mm" och då frågar han om han ska säga vem som åkte ut ur xfactor och då säger jag nej.. och då hör Lillis att jag är ledsen.

 

Jag säger att jag är arg på att just jag ska behöva må såhär dåligt och vad jag har gjort för att förtjäna att gå igenom den här skiten och varför inte jag bara kan få må bra, och vara mitt vanliga jag igen..  VARFÖR JAG!?!

Jag vill inte må såhär längre nu, jag vill inte vara ledsen och deprimerad när jag inte vet varför jag är det. Okej att jag vet att medicinen gör mej sån men när man är ledsen och är deppig och inte kan förstå varför eller vad det är som man är ledsen för/på så är det jobbigt. Är du deprimerad eller ledsen för att de precis har tagit slut med pojkvännen tillexempel så vet du ju varför du är ledsen, jag har inget sånt som jag är ledsen över mer än att jag tycker att allt är orättvist och för att jag sitter där jag sitter och får stå ut med den här behandlingen, men de är inte samma sak.

 

Alla andra julpysslar och går på julbord och har det bra och jag sitter här och orkar nästan inte ens vara vaken en hel dag.. Jag vill bara tillbaka till mitt vanliga liv och till alla "tråkiga vardagssysslor" som jag inte orkar göra nu men som jag skulle göra allt för att få göra nu, bara jag slapp må som jag gör nu..

Jag vet att jag kanske har en nerperiod just nu och att alla behandlingar är olika och att jag mådde mycket bättre efter förra behandlingen men de hjälper inte mej just nu, jag mår lika dåligt nu iallafall och det tar inte bort det jobbiga och det jag går igenom och känner nu.

Så förlåt för att jag är väldigt tråkig och gnäller och är så negativ, men nu har de varit ganska många jobbiga och tuffa dagar och jag har inte mått så bra och de kände jag att jag va tvungen att få ur mej.

 

Syskonen har varit här och vi har bakat lussekatter idag så nu är jag rätt trött, men de va kul att baka lite även fast jag kände att jag mest satt och dämpade stämningen lite när jag va så trött och orkeslös och inte tjoade och tjimade som dom andra gjorde. Men jag vet att dom förstår, även fast de är jobbigt för mej.

 

 

Åh vilken härlig dag det har varit idag, känns som alla som jag har träffat har varit glada och på bra humör. Jag har också varit på bra humör såklart, jag kände redan imorse att det skulle bli en bra dag.

Jag måste ta vara på dom här dagarna som är innan nästa behandling för sen ligger jag ju trött i soffan i 14 dagar, och de är rätt tråkigt och segt.

Därför får man göra lite roliga saker nu så man kan stå ut med att inte göra något på några veckor sen..

Jag har shoppat idag, och shopping blir man ju alltid glad av, iallafall jag!

 

 

Innan jag skulle åka hem från stan så gick jag in på centralgrillen och tog en korv med bröd och en liten pommes, men det jag fick va inte en liten pommes utan jag fick en väldigt stor.. jag åt bara upp hälften och sen åkte jag hem.

Jag förstår inte att de kan vara så kul att köra bil, jag är alltid lika glad när jag sitter bakom ratten och lyssnar på musik så därför kör jag mer än gärna om det behövs nåt från affären eller om brorsan vill att vi ska åka nånstans. Kanske är för att jag inte har nåt liv just nu och bara ligger hemma och är trött.. haha :) 

Idag åt vi tacos till middag och nu sitter lillebrorsan och jag i hans rum och kollar på xfactor och äter popcorn och dricker pepsi. Jag tycker om dom här fredagarna som vi har ihop, det blir lite syskontid och vi får skratta och prata och ha kul.. Det är härligt! :)