Just nu vet jag inte vad jag tycker längre, jag vet inte vad jag tänker eller vad jag vill.. jag känner mej bara tom.

Jag är så ledsen och kan inte sluta gråta för varje gång jag tänker på farfar eller på de pappa har berättat idag, så blir jag bara ledsen..

Även fast vi på något sätt visste om de så hade vi ändå lite hopp och vi hoppades på att det skulle finnas en möjlighet. Nu vet vi att de inte finns något hopp kvar, vi vet att det inte finns något att göra.. mer än att vänta. Och det gör mej väldigt ledsen och arg.

Varför min farfar?? Han har aldrig gjort någon något ont, han är världens snällaste och godaste människa. Varför ska han råka ut för allt de här och behöva ligga där på sjukhuset och veta att de inte finns något att göra, att han bara får ligga där och vänta på att de blir hans tur...

Hur tar man att läkaren säger: Du är väldigt sjuk och din kropp och hjärta är för svagt. du kommer aldrig bli bra igen.. det finns inget vi kan göra. Hur hanterar man ett sånt besked? Det går ju inte.. jag kan inte föreställa mej vad farfar går igenom just nu och hur han mår, jag vet ju bara hur jag mår och jag mår skit så jag kan ju tänka mej hur han har de..

Det är bara så orättvist allting och jag är inte redo för de här, inte min farfar som är så snäll och alltid glad och positiv och som får oss att skratta varje gång han drar ett roligt skämt.

 

Det började i förmiddags då pappa och hans syskon och farmor åkte till sjukhuset Eskilstuna där farfar ligger, det var bestämt att läkaren skulle berätta för farfar vad dom hade fått fram på provsvaren idag vid ett tiden. Farmor hade sagt till läkaren att dom inte fick säga någnting till farfar sålänge han var ensam på sjukhuset utan vänta tills dom va där.

Så vid ett tiden kom dom in till farfar och läkaren kom då och berättade för farfar att dom hade hittat cancer i halsen, i båda lungorna, och på flera ställen i magen. Och att det inte fanns något att göra, han kommer aldrig bli frisk igen. Pappa sa att blicken i farfars ögon när läkaren sa de va nåt fruktansvärt.. de va dödsångest i blicken..

Jag kan inte förstå hur jobbigt det måste ha varit för dom när dom va där på sjukhuset, och såg hur ledsen och förtvivlad farfar blev när han förstod att han inte skulle bli bra igen. usch... det är bara så hemskt allting och jag förstår inte varför de här skulle hända honom.

 

När vi sitter vid köksbordet och ska äta middag så har de bara gått kanske 20 minuter sen pappa kom hem och berättat för oss hur de såg ut och vad läkaren sagt, och jag hade tagit min mat och precis satt mej. Då blir min lillebror jätteledsen och går iväg till vardagsrummet med Lillis och pappa och jag sitter kvar vid köksbordet och äter.

Jag känner att jag blir helt tårögd och försöker göra allt för att stoppa de och lyckas också göra de, och sen efter en liten stund kommer dom och sätter sej vid bordet och äter. Och då ska min bror berätta att pappa och han hade pratat om farfar i bilen igår när dom åkte till innebandy träningen, och då blir han jätteledsen och börjar gråta igen.. Då när han sitter bredvid mej och är så ledsen så klarade jag inte av att hålla tillbaka de längre, så jag går iväg från bordet på en gång och går upp till mitt rum och lägger mej i sängen och bara gråter.

Jag tycker att de är så jobbigt att se människor vara ledsna, och när jag såg både min lillebror, Lillis och att pappa va ledsen så blev de bara för mycket

Efter en halvtimme så kommer Lillis och pappa upp till mej och vi pratar lite och så berättar dom att farfar inte vill att vi barnbarn ska komma till sjukhuset och se honom, han vill att vi ska ha kvar den bilden vi har av honom och inte minnas honom som han är nu 

Och på ett sätt så förstår jag honom och tycker att det är bra för jag vill minnas farfar som den starka, pigga, glada härliga människa han är, och inte minnas honom ligga döende i en sjukhussäng.

Sen tror jag inte att jag hade klarat av att hälsa på honom, se honom så dålig och veta att det inte finns något jag kan göra för att få honom att må bra.

Men samtidigt vill jag träffa honom också, jag vill säga att jag älskar honom och att han har varit en jättebra farfar och att han betyder jättemycket för mej. Jag vill få de där avskedet som jag aldrig fick när mamma dog..

 

 

Farfar har rökt väldigt mycket, men han slutade för 21 år sen. Men det är därför han har lungcancer nu och cancern har spridit sej väldigt mycket och säkert väldigt fort nu i slutet.

Cancer är inte att leka med och de är inte värt att få de bara för att, du behöver dom där blossen, den där kicken, känslan du får när du tar morgonciggen, du kan inte sluta.. och allt va de nu kan vara.

Jag har aldrig rökt själv mer än att jag har testat några bloss när jag varit ung, så därför vet jag inte hur det är och hur svårt de är att sluta.

Men jag vet hur det är att gå igenom en cellgiftsbehandling, och det är verkligen inget man vill göra eller något man vill att ens vänner eller familjemedlemmar ska göra.. Så därför förstår jag inte hur man kan utsätta sej för något frivilligt som kan göra att man får cancer, och som kan göra att man behöver gå igenom en cellgiftsbehandling och som även kan göra att man dör. Jag förstår inte...

 

Jag hittade lite bilder på farfar som jag tänkte lägga upp.