Fuck cancer!!

2012-11-24 | 04:33:00 | Kategori: | 2 kommentarer

Jävla skit cancer.. Jag hatar verkligen cancer och vad den gör mot folk.
Varför ska de drabba dom som minst förtjänar det.
Hur kan en människa som är den mest godhjärtade, snällaste, omtänksammaste, finaste, gladaste, och underbaraste få cancer?! Han som aldrig har gjort nån något ont, alltid ställt upp för alla och hjälp till med allt.
Det är inte rättvist!! Det är inte rätt att han ska få cancer och få veta det när han ligger inne på sjukhuset och tror att han har lunginflamation och bara ska få medicin mot det och sen ska han få åka hem.
Istället så får han beskedet av läkaren att han har cancer och att den har spridit sej och att han aldrig kommer bli bra igen, att det inte finns nåt som läkarna kan göra. Han kommer bara få ligga där på sjukhuset och vänta på att dö. Att få höra en sån sak måste vara bland de värsta man kan vara med om.. Och sen denna väntan, veta att man kommer dö men inte när.. Hur kan en sån underbar människa förtjäna de?? Min fina lilla farfar<3

Det har varit en väldigt blandad dag idag, imorse och under dagen och eftermiddagen och i början av kvällen så har jag haft de jättebra verkligen. Men när Edwin och jag sitter i hans rum och kollar på tv så kommer Lillis in och säger att farmor har ringt... Då säger Edwin "näääe" och börjar gråta..
Han förstår direkt vad de handlar om och Lillis säger att dom har ringt från sjukhuset och sagt att farfar troligtvis inte kommer överleva natten.
Edwin och Lillis gråter och jag sitter bara och kollar rakt fram, jag blev helt tom och vet inte vad jag tänkte..
Sen efter en stund så rinner de några tårar och vi pratar lite och sen går jag in på toaletten för att tvätta bort allt utsmetat smink och då bara bryter jag ihop och börjar gråta.. Jag stannar inne på toaletten ett tag och sen går jag in i mitt rum och lägger mej i sängen och gråter och tänker.

Efter en stund kommer mina syskon och dom är lika ledsna dom me, även fast jag ligger uppe i sängen så jag hör jag dom. Dom sitter allihopa i vardagsrummet och pratar och efter ett tag så kommer Cicci och knackar på dörren och frågar om hon får komma in och jag säger att de får hon. Så hon kommer och sätter sej på sängen och så kramas vi och gråter tillsammans, och pratar om farfar och allt som händer just nu..
De va jobbigt men samtidigt väldigt skönt att sitta där med henne och dela allt de jobbiga och kunna trösta och finnas där för varandra.
Vår morbror kom också in i rummet och han kramade om mej och sen satt vi där alla tre och pratade om farfar en stund, sen bestämde vi att vi skulle gå ner till dom andra i vardagsrummet.
Jag följer me ner men innan jag går in i vardagsrummet så går jag in på toaletten, och när jag står där inne och kollar mej i spegeln så känner jag att tårarna börjar rinna igen.. Allt har gått så fort och jag kände att jag inte riktigt hann med och va redo för de här..

Efter en stund knackar Cicci på dörren och frågar om de är okej och jag svarar ja och då säger hon att jag ska komma ut till dom, så jag torkar tårarna och går ut.
När jag kommer ut så står Cicci utanför och säger att vi kan sätta oss på kanten av soffan hon och jag och jag vet inte varför men då bryter jag ihop och börjar gråta igen och blir jätte ledsen. Så hon kramar om mej och vi båda gråter, vi står där ett tag och sen kommer Robban och ser att jag är ledsen så han kramar om mej och sen står vi där en stund och han tröstar mej och säger att de är okej.
När jag har lugnat mej lite och torkat bort tårarna så går vi in och sätter oss i soffan. Jag sätter mej bredvid min morbror och då lägger han armen om mej och alla pratar vidare.. Efter en stund så ringer telefonen...
Jag blir helt stel och de enda jag tänkte va "nu ringer dom och säger att farfar är död.." dom skulle ringa när han dött så därför va de de första som kom upp i mitt huvud. Men det var Peter, pappas bror som ringde och sa att farfar hade fått morfin och att han sov nu.
Usch vilken klump i halsen jag fick, och tårar i ögonen.. Jag tror Cicci såg att jag tyckte de va jobbigt för hon tog en stol och ställde den bredvid soffan där jag satt och sen la hon sin hand på mitt ben. Jag försökte hålla tillbaka men de gick inte..jag började gråta igen.. Jag tycker inte om att gråta när andra är i närheten och jag tycker inte om när andra ser mej gråta så jag gick upp och la mej i sängen.
Efter en stund kommer Lillis upp och pratar lite med mej och så frågar hon ifall jag vill vara ensam och de säger jag att jag vill, så då säger hon "du vet vart vi finns" och så går hon ner.

Jag ligger där ett tag och bara tänker.. Tänker på allt man ångrar att man inte har gjort.. Varför har man inte hälsat på oftare? Varför har man inte ringt oftare?
Jag pratade med farmor och farfar precis innan jag skulle börja med behandlingen och då sa dom att dom ville att jag skulle skicka ett kort. Att jag skulle skriva lite hur de va med mej och vad jag gjorde och så. Jag tänkte hela tiden att jag skulle göra de, och när jag skulle sätta mej ner och skriva så kom det alltid upp något annat så då tänkte jag, jag skriver de om en stund.. Och så har jag skjutit upp de hela tiden..
Idag innan middagen så tog jag fram ett fint kort och tänkte att jag skulle skriva till farmor och farfar. Jag skulle berätta att behandlingen går bra och att jag mår bra. Att jag blir frisk i vår och då ska jag flytta till en större lägenhet och att jag längtade tills jag blev frisk och flyttade tillbaka till Vetlanda.
Sen tänkte jag att farmor kunde ta med sej kortet till sjukhuset och läsa upp för farfar, jag vet att han skulle bli så glad.
Men så ringer farmor och säger att dom har ringt från sjukhuset och sagt att farfar troligtvis inte överlever natten... Varför har jag inte skrivit kortet tidigare?!? Varför väntade jag... Varför gjorde jag de inte för några veckor sen, då hade ju farfar hunnit läsa de.. Han ville ju så gärna att jag skulle skicka ett kort till dom. Jag är så arg på mej själv för att jag inte gjorde de förut när jag tänkte göra de, och för att jag lät dom andra sakerna komma före...

Sen förstår jag inte varför han skulle råka ut för något sånt här, att få reda på att han kommer dö och att det kan hända när som helst.. Att han aldrig vet ifall han vaknar upp nästa morgon.. Ingen människa ska behöva få höra något sånt, och speciellt inte min farfar.
Jag önskar att jag kunde ta hans smärta och allt det jobbiga så han kunde få ha det bra och slippa ha ont.
Jag tycker att de är så jobbigt att veta att jag aldrig kommer få träffa honom igen, aldrig få se han le och skratta, aldrig på prata med honom och höra hans roliga skämt, aldrig få se han glad och lycklig... Det gör så ont..

Innan Cicci och Robban ska åka hem så kommer Robban upp till mej och sätter sej bredvid mej i sängen och kramar om mej, jag kramar om honom med och vi sitter där och kramas en stund och sen pratar vi.
Vi pratar om hur bra farfar är och vilken underbar och fantastisk människa han är.. Sen pratar vi lite minnen vi har av farfar och då börjar både Robban och jag att gråta. Så vi kramar och tröstar varandra en bra stund och även fast de är jobbigt så va de samtidigt en bra stund för mej. En sån här jobbig tid där nån som står oss båda nära är döende har vi inte gått igenom förut, så att sitta och gråta tillsammans och trösta varandra har vi inte gjort på samma sätt som vi gjorde nu. Och jag tyckte att de va en väldigt fin stund när vi satt där och vi kom varandra mycket närmre och sen att vi vet att vi finns där för varandra. Man behöver sina syskon när man är med om något jobbigt, och dom behöver en själv lika mycket dom me!

Den här dagen började så bra och jag har haft en bra dag och varit glad och gjort härliga saker och känt att de här blir en bra helg, fram tills ikväll vid nio när Lillis kom upp och berättade om farfar. Då kändes allt bara skit... Det är verkligen så orättvist att vissa ska behöva stå ut med så mycket och så hemska saker som farfar har gjort den senaste veckan..
Det har gått så himla fort också, förra fredagen så berättade läkaren för farfar att han hade cancer och att den spridit sej och att han aldrig kommer bli bra igen och att de inte fanns något dom kunde göra. Sen har han blivit sämre och sämre för varje dag och han har sett ännu mer "gammal" ut för varje gång som Peter har varit där och hälsat på.. Och idag, en vecka senare så är det riktigt nära.. Han kanske inte vaknar imorgon bitti..

Nu är klockan 04.15 och telefonen har inte ringt.. Det finns ju hopp om att han klarar natten men hur mycket jag än vill det så kan jag inte vara självisk just nu, jag vet att farfar lider och det vill jag inte att han ska göra. Så det bästa är att han får somna in och sen inte vakna, för då slipper han ha ont. Även fast jag inte vill något hellre än att få ha han kvar så vet jag också att han aldrig kommer att bli bra igen utan det kommer bara bli värre och värre och han kommer bara ha ont.. Då är de bättre att de händer nu så han slipper lida mer..

Nu ska jag försöka sova lite för de kommer bli en lång dag imorgon.. Klockan är halv fem på morgonen men jag kan inte somna, har så mycket tankar i huvudet och en oro.. Oro över hur det kommer kännas när dom ringer och säger att han är död, hur de kommer bli och hur jag kommer reagera..
Jag tycker att de har hänt rätt mycket nu den senaste tiden, och jag orkar inte hur mycket som helst.. Så nu tycker jag att de får räcka faktiskt!

Godnatt!


Kommentarer från er Söta Läsare.
Postat av: Linda

Tänker på dig! Blir helt tårögd när jag läser. Älskade du <3 många många många styrke kramar!!!!!!!!!!!!!

2012-11-24 @ 09:27:19
URL: http://www.lindalou.blogg.se
Postat av: Emmelie

Fy vad jag lider med dig Malin. Ingen ska behöva gå igenom något sådant här, men framför allt inte du. Du har tillräckligt att tänka på. Kan inte stoppa tårarna när jag läser ditt inlägg. Önskar man kunde vara nära för att stötta, men det känns som om du har jättebra stöd från din familj.

KRAM /Emmelie

2012-11-24 @ 13:01:16

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback



RSS 2.0