Jag åkte till Linköping i torsdags morse runt tio och innan jag satte mej i bilen så hade jag de verkligen hur jobbigt som helst eftersom jag visste att de snart skulle vara dags för operaionen. Jag gick upp en halvtimme senare än jag brukar göra, åt frukost väldigt länge och satt kvar vid köksbordet så länge jag bara kunde och sen satte jag mej i soffan och myste med katten en bra stund och bara grät.. Jag kollade på klockan hela tiden och den gick så fort och jag ville bara stanna upp tiden så jag inte behövde åka till sjukhuset, men när klockan va halv tio så visste jag att jag va tvungen att gå och duscha och göra mej iordning.

Jag gick in i badrummet och satte mej på toalettlocket och bara grät och jag visste att när jag hade börjat tvätta mej med den där svampen som man alltd gör inför en operation så är de verkligt, då kommer de verkligen att hända..

 

När jag stod i duschen och tvättade mej med svampen så grät jag, jag hade så mycket tankar och jag va så nervös och rädd, jag ville verkligen inte göra den här operationen. Och när man står där och tvättar sej med en operationssvamp som man aldrig gör annars när man duschar så är de inte som en vanlig dag när man duschar utan man vet att man ska operera sej och de är de som är så jobbigt, speciellt när jag kände sån rädsla och oro inför de också.

När jag va klar i duschen och hade packat allting så gick jag ut och startade bilen och sen satte jag mej i soffan en stund och tänkte "några minuter till" och försökte verkligen skjuta upp de så länge jag bara kunde, men till slut gick jag ut till bilen och började köra.

De va en hemsk två timmars resa och jag har nog aldrig bitit så mycket på naglarna som jag gjorde då, jag både grät och bet på naglarna och va så rädd. Jag vet inte varför jag va rädd men jag vet att jag inte va rädd för själva operationen för jag har opererat mej förut, men jag tror att jag va rädd för hur de skulle kännas efter operationen.

Jag har känt att de måste kännas så konstigt och obehagligt att ha något inopererat under huden och som dom ska sticka in en nål i och ge cellgifterna i, och bara tanken på att den ligger där och att man kan känna den och att den sticker upp lite gör de bara så läskigt på något sätt.

 

Jag blev så ledsen när läkaren sa att mina kärl inte ville längre och att dom hade tagit för mycket stryk av alla cellgifter och stick och innerst inne så visste jag ju de, jag hade ju haft jätteont i mina armar och de har inte varit lätt att sova eller nånting eftersom de har strålat ut igenom armarna så mycket. Så på så sätt är de ju bra med venporten för då slipper jag den smärtan och slipper få mer ont av resten av behandlingarna, men samtidigt så känner jag att jag hade kanske kunnat stå ut med smärtan om jag hade sluppit venporten, jag har ju ändå gått halva tiden nu och borde klarat resten av tiden också.

Men nu är den där och jag kan inte göra något åt den så nu är de som de är.

 

När jag kom fram till Linköping och hade parkerat bilen så gick jag upp till okologavdelningen och hämtade ett tillstånd att få ha bilen över natten, för jag tror att om man bara lägger i pengar och får ut en biljett så får man bara ha bilen i högst 12 timmar och jag skulle stå i över ett dygn. 

Så när jag hade fixat allt med parkeringen så va de tydligen jättebråttom med att jag bytte om för transporten till operationssalen va redan på avdelningen och väntade på mej, så jag fick mitt fina blåa nattlinne och ett par låååånga strumpor och ett identitetsarmband runt armen och sen la jag mej i sängen och transportkillen körde iväg mej.

Tårarna rann ner för kinderna när vi gick igenom alla långa korridorer fram till operationssalen och jag började skaka och få panik och kunde inte sluta gråta, de kändes så obehagligt allting.

När transportkillen hade släppt av mej i rummet precis utanför operationssalen så fick jag lite lugnande för att jag va så ledsen, och sen satte sköterskan en nål i handen på mej och sen fick jag lägga mej på operationssängen.  Där satte dom fast elektroder och några såna grejer på överkroppen och sen kom läkaren och skulle kolla hur de såg ut med kärlen så han kollade med ultraljud på halsen och eftersom jag har så ont i högerarmen och har en tumör där så kollade han mest hur de såg ut på vänstersidan.

Jag vet att han sa att de inte va så många bra kärl där men att han såg några tunna och när han kollade på högersidan så såg de ju mycket bättre ut men eftersom de inte gick att sätta in den där så va han tvungen att ta på vänster.

 

Sen började dom plasta om mej med såna där operationsdukar och fixa allt, och efter de vet jag att jag fick en tuss i näsan med syrgas eftersom jag va så ledsen och sen kommer jag inte ihåg något förrens i slutet av operationen. Jag fick något som gjorde att jag sov så länge som dom gav mej de och så fort dom slutade att ge de så vaknade jag till men jag kände ändå ingenting, jag vaknade nog när dom va som hårdast också för de kändes nästan som att dom slog mej på halsen. 

När allt va klart så tyckte jag att de kändes så himla konstigt i halsen, jag hade jätteont och de stramade och kändes jättekonstigt så jag frågade om jag hade nåt på halsen och då sa en sköterska att jag hade ett litet förband där och då trodde jag att de va att förbandet från där venporten va hade tejpats fast och kommit upp lite på halsen bara.

Sen märkte jag att de gjorde ont när jag rörde på huvudet och halsen så jag frågade igen om de va nåt där och då svarade hon samma sak och sen när jag kom upp på rummet så va jag så trött och låg bara i sängen och halvsov ett tag tills min läkare kom in i rummet och pratade med mej.

Hon ville lyssna på hjärta och lungor och känna lite på tumörerna och dom hade krymt ytterligare lite sen sist jag va inne så de kändes jättebra.

 

Sen frågade jag henne också om jag hade något på halsen och då sa hon att jag hade ett ltet förband, och då frågade jag varför jag hade de på halsen och då sa hon att dom hade varit tvungna att göra ett snitt i halsen och sen ett snitt lite neranför nyckelbenet för att föra in venporten från snittet i halsen och ner på plats vid nyckelbenet och sen tagit slangen upp genom halsen och in i kärlen som sen virat den runt nyckelbenet.

Varför dom va tvungna att göra snittet i halsen va för att de va lättare att hitta kärlen och få till venporten så bra som möjligt, men bara de att dom inte berättade något om de gjorde mej lite ledsen för jag fick en liten chock när jag vaknade och hade så ont i halsen och inte visste varför jag hade de eftersom jag inte trodde att dom skulle vara där och skära, jag hade ju bara hört att den skulle läggas in vid nyckelbenet. 

Jag tror jag frågade varför dom hade varit tvungna att lägga in den via ett snitt i halsen minst 5 gånger och en sjuksköterska fick tillomed rita upp de för mej för jag kunde bara inte ta till mej de och jag glömde bort vad dom sa.. men nu förstår jag på ett ungefär iallafall men de hade ju varit bättre att dom sagt de till mej när operationen va klar så hade jag sluppit undrat vad de va som gjorde så ont.

 

Sen vid halv sex tiden på torsdagskvällen så kom en sköterska in med cellgifterna och den sköterskan gillar jag så de kändes bra att de va hon som skulle ge mej cellgifterna i venporten första gången, och faktiskt så kände jag ingenting när hon sprutade in de och allt gick väldigt smidigt. Sen satt ju redan nålen där efter operationen så jag vet ju inte hur de kommer kännas när dom trycker in nålen nästa gång men de fanns bedövningssalva som man kunde ta på innan så de inte kändes nåt så de ska jag göra nästa gång jag kommer in för behandling, vill ju inte ha ont när jag inte behöver ha de.

Jag hade väldigt svårt att vrida på huvudet eftersom jag inte gillade hur de kändes där vid stygnen på halsen när de va så stramt och när jag skulle sova så fick jag typ ha sängen i sittande läge för att de skulle gå.

De va verkligen inte skönt när halsen och huvudet va bakåt för då stramade de ännu mer så därför kändes de bäst när jag satt upp, och även fast jag inte kunde sova så mycket den natten så tror jag att de hade med så mycket annat att göra också. Visst att de va obekvämt och jag hade ont, men de hade varit så mycket i flera dagar och alla spänningar som jag haft. Så tvn fick va på och när jag vaknade till så kollade jag lite på tv och sen somnade jag till en stund och så höll de på så hela natten, och två gånger på natten kom sköterskan in och väckte mej för att jag skulle ta medicinen.

 

På morgonen när jag vaknade på fredagen skulle jag göra röntgen så jag fick inte äta nån frukost så jag låg i sängen och bara väntade, och eftersom sjukhuset är så stort så hade en sköterska beställt "rullstolstransport" till mej och först skrattade jag lite och tänkte va är de här nu då men de va rätt skönt faktiskt. De va en bra bit och många korridorer så jag hade aldrig hittat dit om jag hade gått så de va skönt att slippa tänka på de och när vi kom fram till röntgen och killen säger hejdå och att han kommer och hämtar mej när de är över så kände jag att de är nu de gäller. Och de fick mej att bli ledsen igen, jag visste att de va den här röntgen som visar hur behandlingen har gått, hur mycket dom har krympt inne i magen och hur många behandlingar jag kommer behöva göra.

Och eftersom de enda jag tänker på och vill just nu är att de ska vara över och att alla behandlingar ska vara klara så hoppas jag och önskar såå mycket att röntgenbilderna ska vara positiva. Så nu blir de några jobbiga veckors väntan innan jag får svaren och känner jag mej själv rätt så kommer jag tänka en del på de som jag alltid gör när de är nåt. Men jag ska verkligen försöka att släppa de nu tills jag kommer till sjukhuset för jag kan ändå inte göra något eller påverka svaren på något sätt.

 

Efter röntgen åt jag lunch och sen kollade jag på nån dokumentär om Michael Jackson som gick på ettan, och jag som varit Michael Jackson fan sen jag va barn va ju de perfekt att den va just då när jag ändå bara satt och väntade på att få åka hem.

Jag pratade lite med min läkare innan jag åkte hem också och sen kom en sköterska in och skulle ta bort nålen ur venporten och ge mej lite papper och mediciner och sånt som jag behövde tills jag kom nästa gång och efter de så kunde jag åka hem.

När jag kom ut till bilen så tänkte jag bara "hur ska de här gå??" jag kunde ju inte vrida på huvudet så hur skulle jag kunna köra hem från Linköping vid fyra en fredagseftermiddag med massa rondeller och korsningar överallt. Haha jag va lite nervös när jag satte mej i bilen och började köra och jag kände att jag inte körde så säkert eftersom jag inte kunde göra vissa rörelser med huvudet och även fast de va lite läskigt så va jag ju tvungen att komma hem och när jag kom ut på motorvägen så va de ingen fara för där gick de jättebra. Så jag kom hem hel och oskadd men samtidigt kom de en massa tårar i bilen hem och jag kunde verkligen inte stoppa de, och de är nästan alltid som att jag blir extra känslig när jag precis fått cellgifterna. 

 

När jag kom hem började jag gråta på en gång så Lillis och jag satte oss i soffan och pratade för pappa och Edwin va på hockey, och efter ett tag när jag lugnat ner mej och fått släppa ur mej allt jag ville så kändes de lite bättre även fast de onda gjorde ont och jag tyckte de va jobbigt, men nu va jag iallafall hemma och slapp sjukhuset. De är något med att ligga på sjukhus och jag tycker verkligen inte om att vara där så jag blir nästan alltid deppig dagarna innan jag vet att jag ska dit och när jag är där för de känns som att varje sjukhusbesök har något dåligt med sej och att jag mår dåligt. Och lite så är de ju eftersom jag får cellgifterna där som jag mår dåligt av.

Men nu har jag ingen behandling förrens den 23 januari så nu får jag njuta lite dom här veckorna och försöka ta lite fler promenader så jag rör på mej mer för jag är lite dålig på de, och de är bra med motion under behandlingen så jag ska skärpa mej nu.

 

Nu åkte pappa precis till sjukhuset för han ska operera sej imorgon bitti så just nu är de bara Edwin och jag hemma för Lillis skjutsar in pappa och sen skulle hon storhandla efteråt, jag tror pappa va riktigt nervös för han har knappt sagt något på hela dagen och när vi åt mat så åt han knappt nånting även fast de va mat som han älskar. Han sa att de bara växte i munnen och han tyckte de va så jobbigt med den här väntan innan operationen och lite sånr, och jag förstår honom. De är jättejobbigt när man vet att man ska gå igenom något som man är nervös över och som man tycker är jobbigt och man bara väntar på och egentligen bara vill få de gjort. Jag förstår exakt hur han har de men så vet jag ju också hur de känns sen när de faktiskt är över och att de är som värst innan så imorgon vid den här tiden så kommer han säkert känna att de inte va så farligt.

Jag vet att de pappa tyckte va värst va att han skulle behöva sova på sjukhuset i fyra dagar efter operationen för de gillar han verkligen inte och känner jag pappa så bra som jag tror att jag gör så kommer han inte sova mycket inatt, men sen efter operationen så kommer alla smärtor försvinna och han kommer kunna sova och må så mycket bättre och de är ju de vi vill så han får stå ut i några dagar nu..

Nu tänkte jag gå ner till brorsan för han och jag ska ta en liten kvällspromenad så de ska bli jätteskönt.

 

Såhär ser jag ut efter operationen och jag har inte känt på de eller nånting, knappt kollat på bilden ens för jag tycker inte om att se de, men så ser de iallafall ut.