tankar

2013-01-01 | 19:49:08 | Kategori: Allmänt | 0 kommentarer
Idag har jag tänkt väldigt mycket och jag har väl haft en sån dag när jag är lite mer känslig än vanligt. Jag är känslig i vanliga fall, men jag är inte känslig på samma sätt som jag är nu, som jag har blivit sen jag började med behandlingen. Nu kan jag bli rörd och gråta för nästan vad som helst och så är det verkligen inte annars.
Och eftersom jag är så överkänslig så kommer det massa andra känslor och tankar också, sånt som jag inte är van vid och som jag heller inte bara kan vifta bort.
Jag har en väldig deppperiod just nu när allt bara känns skit och jag mår verkligen inte bra, jag är så trött på de här nu och jag vet att jag tänkte helt annorlunda i början och att jag va väldigt positiv och tänkte att de snart är klart. Men just nu kan jag inte göra de för ingenting känns positivt och ingenting känns roligt, jag vet inte om jag kanske vaknar imorgon och tänker helt annorlunda eftersom alla dagar är så olika men nu känns det bara som att ingenting kommer bli bra..
.
Idag vill jag bara ligga och gråta och jag har ingen lust med nånting, ingenting jag äter smakar och jag får en äcklig och jobbig smak i munnen av medicinerna som jag måste ta varje dag och jag har jätteont i armarna och benen, varför vet jag inte.
Men i armarna känns de sådär som när jag hade fått en inflammation i kärlen efter alla stick och de är jättejobbigt så de är väl de igen nu eftersom dom va tvungna att sticka i andra armen när jag va inne sist, så nu har jag de i båda armarna och förut hade de gått bort lite i den första men nu har jag tillbaka de igen. Benen vet jag inte varför jag har ont i, men de gör ont när jag står upp och de är som att de drar i smalbenen på något konstigt sätt som är obehagligt..
Jag har knappt gjort nånting sen jag kom hem i lördags mer än att sitta framför tvn och sovit, jag har verkligen inte haft några bra dagar sen jag kom hem från sjukhuset utan jag har mest gråtit och försökt få i mej vätska och mat så gott de går..
 
Jag vet inte varför jag är så ledsen och så nu och de är därför jag oftast är här uppe på mitt rum för jag vill inte att resten av familjen ska se att jag är nere och dras ned av mitt "dåliga humör", jag vill inte vara till besvär och jag tycker inte att de är rätt att andra ska må dåligt bara för att jag gör de även fast jag självklart behöver nån som kommer och kramar om mej när jag är ledsen eller säger att jag är en kämpe och att de kommer bli bra.
Men jag vill att dom ska välja de själva, inte för att jag sitter där nere och ser helt bedrövad ut för de gör ju att jag förstör deras dag också.
Usch va jag bara vill få bort de här onda och hemska och bli av med allting som har med cellgifter att göra och aldrig få tillbaka det igen, jag har fyra gånger kvar och de är lika långt kvar som jag redan har gjort och de känns inte alls bra eftersom jag tycker att de har varit en hemsk och lång period, förutom den andra behandlingen som jag hade i november när jag mådde väldigt bra. .
 
Det känns lite som att jag har nått botten och att jag är där just nu, för så psykiskt och fysiskt dåligt som jag mår nu har jag aldrig varit med om och de är hemskt att må såhär och inte kunna styra över de. Jag kan inte rå för hur jag känner eller tänker för de bara kommer och bara finns där, jag vill så gärna bli av med de och få va sådär glad och pigg igen som jag va innan allt de här började.
Nu känner jag bara att jag ser hemsk och jätteful ut och vill knappt visa mej för nån förutom familjen, de är därför de inte kommer upp några bilder på mej själv just nu, jag skäms för mycket för hur jag ser ut och jag vill inte visa mej sån.
Jag vill ju se ut som jag gjorde innan och ha sådär roligt som jag hade då med alla underbara människor, jag vet att de inte hinner hända så mycket på dom här månaderna som jag är sjuk men de känns som att jag missar så himla mycket nu och jag vill inte att de ska vara så.
Jag vill också jobba med alla härliga jobbarkompisar, ta en lång fika med vänner och shoppa en hel dag och göra alla såna vanliga saker som alla gör medans jag sitter här och mår dåligt och går igenom ett helvete som de faktiskt är.
Ibland kan jag känna att jag tycker att de är jobbigt att ingen förstår hur dåligt jag faktiskt mår eller hur jobbigt de här verkligen är, att de är orättvist att just jag skulle behöva gå igenom de här och inte kunna få folk att förstå hur de verkligen känns att gå igenom den här behandlingen eller varför man mår som man gör vissa dagar eller varför man tänker, reagerar eller gör på vissa sätt..sen tycker jag att de är så orättvist att de blev som de blev med behandlingen, varför nu och inte för flera år sen. Varför nu när jag hade de så bra och va så glad och allt va så underbart? Jag vill bara att det ska ta slut och vara över nu och att de underbara ska komma tillbaka!
 
Jag tror att de som nog gör att jag mår och känner som jag gör just nu också är för att jag ska operera in den där venporten på torsdag och jag är jättenervös och rädd för de, jag vet verkligen inte varför jag är de eftersom jag har gjort mycket större ingrepp tidigare. Men jag mår så dåligt och börjar gråta bara jag tänker på att jag ska göra de snart och jag vill inte göra de för de känns som att de kommer vara jätteobehagligt och kännas äckligt och jobbigt.
Varför känner jag så som jag gör för ett sånt "litet ingrepp" som de nog egentligen är, varför är jag så rädd och orolig... De är jättekonstigt och jag kan inte förklara de så fram till torsdag kommer jag väl bara må såhär dåligt och jag kan förstå att de inte kan verka som nån stor grej och att de inte är nåt att oroa sej för och vara nervös över, och de tycker väl inte jag heller egentligen och de är därför är de så svårt att förstå hur jag kan vara så rädd och må så dåligt,
Även fast jag inte ska tänka på sånt som kan hända så gör jag ju de iallafall eftersom de är så hemskt och jag har sån ångest över att de är nåt som jag inte kan kontrollera och som tar upp så mycket av min tid och mina tankar. Jag oroar mej för mycket och sån har jag alltid varit så de är svårt att ändra sej nu när allt blir så mycket annorlunda och starkare på nåt sätt.
Jag reagerar inte riktigt som jag brukar och jag kan verkligen inte rå för hur jag känner och tänker just nu för allt är så konstigt och inte alls som vanligt..
 
Ibland känner jag att allt blir för mycket och jag önskar att allt bara kunde försvinna och att jag sen vaknar upp ur en konstig dröm och allt är som vanligt. Jag vet att de inte kommer hända och jag vet att jag kommer få stå ut i några månader till, och att det bara är några månader kvar.. men dom månaderna är ändå månader och dom går inte hur fort som helst och de är ju de jag vill, att det ska gå fort.
Jag vill vara klar med de här nu och kunna gå vidare i livet och få de liv jag drömmer om, och få göra alla dom normala sakerna igen och få leva de roliga och härliga liv som jag gjorde innan.. För även fast jag hade dåliga dagar innan som alla har ibland så hade jag ett väldigt bra liv och jag va så glad och pigg och jag njöt verkligen av livet och de vill jag ha tillbaka.
 
Nu ska jag bara lägga mej i sängen och och vila lite innan jag måste upp och få i mej nåt att äta igen, jag skulle behöva packa upp lite av de jag hade när jag va hos min morbror och så också men jag orkar verkligen inte, är så orkeslös och hängig och vill bara ligga i sängen och tänka på saker som får mej glad eller saker som jag längtar till. Lyssna på bra låtar och drömma mej bort till sommaren och få tänka att jag är nån annanstans för en stund, de känns som att jag skulle behöva de, tänka på något annat och få slippa gråta för en stund och kanske få ett härligt leende på läpparna istället.
 
De här smset fick jag av en underbar människa för ett tag sen och de har jag läst hur många gånger som helst för de får mej verkligen att bli glad och tänka att jag ska bli frisk och att de är de viktigaste, de ger sån styrka på något sätt när jag läser dom här raderna som hon har skrivit. Tack<3
 
"Det viktigaste är att du blir frisk, kämpa på! Försök att inte tänka för mycket på när du blir frisk, utan att du ska bli frisk så snart som det är möjligt. Du är så stark vännen. Och oavsett när du är tillbaka så ska vi ha superskoj."
 
 
 

 
 
Kommentarer från er Söta Läsare.

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback



RSS 2.0