Enda sen jag fick den första cellgiftsbehandlingen den 1 oktober så har jag varit jätterädd för hur det skulle bli när jag började tappa håret.. jag visste ju att det skulle börja komma 14 dagar efter första behandlingen. Men även om man vet vad som kommer att hända så kan man inte riktigt sätta sej in i hur det kommer att bli och hur man kommer att reagera när det väl händer..
Jag har tänkt jätte mycket på det sen jag fick veta av läkaren att håret lossnar rätt fort och jag har försökt tänka positivt och förbereda mej lite på det, och i början gick det bra.. jag tänkte positivt och visste att jag skulle få en peruk som skulle se väldigt naturlig ut och att den skulle vara likt mitt hår så som jag har det nu, och att det finns sjalar och mössor som man kan ha på sej. Och när behandlingarna är slut och håret har växt ut lite så kan min syster sätta i löshår och jag kommer se ut som vanligt igen efter ett tag.. jag visste allt det här och att håret växer ut, det är bara hår.. Jag försökte se det så positivt jag bara kunde och gjorde det i 2 veckor också.
Men ändå va det väldigt svårt att ta till sej att jag snart kommer vara utan mitt hår som jag har sparat så länge, och som jag tycker om så mycket. Och inte bara håret, utan ögonbryn och ögonfransarna kommer också lossna. Det är då man verkligen ser sjuk ut, och det är nog det jag är rädd för, att se sjuk ut.. Jag vill se ut som vanligt och som jag gör nu, jag vill inte förändras och se konstig ut.
När jag åt middag på sjukhuset i fredags, bara 20 minuter innan mina syskon skulle komma och hämta mej så hände det.. Jag tog handen igenom håret som jag brukar göra och drog ut den, och när jag sen kollade i handen så hade jag en stor tofs med hår där.. det var inte bara några hårstrån som det hade varit några dagar innan utan nu var det mycket mer.
Jag kände hur tårarna började rinna och jag satt där med håret i handen och jag visste att det var nu det började, allt blev så mycket mer verkligt på något sätt. Jag visste inte vad jag skulle göra, jag bara satt där och tänkte på att jag snart inte skulle ha något hår.. det kom upp en massa tankar i huvudet och just då vet jag att jag bara var ledsen och tänkte att allt var så tråkigt och orättvist. varför just jag...? händer det här verkligen mej..?
Här är allt hår som lossnade..
Min syster kom förbi med några fina sjalar till mej som jag kan ha sen när det behövs :)
Kommentarer från er Söta Läsare.