Jag satt där i sjukhussängen och läste lite sms som jag precis hade fått, och just då kom frisörkillen in, och då var jag redan lite tårögd eftersom smsen var "styrkesms" och jag blir så rörd av att alla bryr sej och ställer upp så mycket.

Så när frisören frågade hur det var så sa jag att jag var nervös och lite känslig, och då frågade han på en gång om jag var redo för att raka av håret eller om jag behövde mer tid på mej. Men jag sa att jag var redo men att det var lite jobbigt, och att det var väldigt svårt för mej att ta beslutet.

Jag kammade håret och då åkte nog mer än hälften av håret av och då förstod jag att jag hade tagit rätt beslut, det är bara värre att se det åka av hela tiden.. så när jag hade kammat det så satte jag mej i stolen och Richard började med att kamma lite till och sen tog han fram rakapparaten.

Jag kände att det blev blött i ögonen och att det var jobbigt att känna att håret rakades av, och det såg han med så han började prata med mej, han pratade om andra saker och inte om det att han rakade av mej håret. Och det fick mej att tänka på annat mitt i allt jobbiga och det kände jag va väldigt bra faktiskt. Jag ville inte se när han rakade av det så jag satt och kollade in i väggen och när allt hår var borta så hämtade han peruken och satte på den, och då tog han ner spegeln så jag kunde få se hur det såg ut med peruken på.

Först så blev det en liten chock att se hur det såg ut, men efter ett tag så kändes det som att det var något som jag kunde vänja mej vid. När jag hade den på mej så kändes det lite som att jag hade en mössa på mej, det blev lite varmt och va lite stickigt och obehagligt. Men det är ju något som man vänjer sej vid och det får väl ta den tiden det tar.

Jag hade peruken på mej resten av dagen på sjukhuset och sjuksköterskorna sa att jag  va väldigt fin i peruken, så jag kollade en hel del i spegeln under dagen och försökte vänja mej.

 

Vid tretiden kom min syster och hennes pojkvän och hämtade mej, och när vi sitter i bilen så pratar jag och Emelie om peruken och att hon tycker att det ser väldigt verkligt ut och likt de jag hade innan.. och då säger André att han trodde att det var mitt hår, han tyckte bara att det såg tjockare ut än sist han såg mej men att han inte såg att det var en peruk.

Det kändes bra att höra eftersom jag har varit rädd för att alla ska se att jag har peruk och att folk på gatan ska kolla och tänka "hon har peruk" och det har skrämt mej lite.

Nu vet jag att många vet att jag kommer ha peruk och det gör mej inget, det är mest det att jag tycker att det är jobbigt med alla blickar och att folk tänker "hon är nog sjuk" som jag tycker är jobbigt.

 

Jag har inte tagit några bilder på hur jag ser ut i peruken än och jag tror att jag kommer vänta några dagar innan jag gör det, jag måste nog vänja mej lite vid den och vid allt som har hänt dom senaste dagarna först.