Skit vecka...

Jag vet knappt inte vad jag ska skriva.. Jag har varit både ledsen, deppig, besviken, trött, orkeslös, illamående, och negativ den senaste veckan.. Allt är bara mörkt just nu, det finns inget ljus, inget "det blir bättre snart" eller nånting sånt.. Jag brukar inte vara sån som deppar ihop och ser allt svart och negativt utan jag brukar vara positiv och tänka att det såhär är det nu och det blir bättre sen, men just nu gör jag inte de och jag vill inte ha det så..

I onsdags sa läkaren till mej att det kommer bli åtta behandlingar, och inte sex som jag hoppades på och som jag trodde skulle räcka. Jag vet att hon sa från första början att det kunde bli mellan 6-8 behandlingar, men jag vet ju att tumörerna har blivit mindre och läkaren sa också att dom hade blivit de i onsdags när hon kände på magen och jag hoppades på att det skulle räcka med sex stycken.

 

Innan har jag tänkt, "ställer jag in mej på sex behandlingar så är det lättare och det känns inte så länge och blir det sen kanske sju behandlingar så är det bara en till och då kan jag ta de" men nu när jag knappt har gjort klart tredje behandlingen så säger hon att det blir åtta behandlingar och då känns det bara så himla tråkigt.

De blev helt plötsligt jättelänge och jag blev så ledsen och de känns verkligen som en evighet.

På måndag får jag mina sista cellgifter för behandling tre och då är det alltså fem behandlingar kvar, nästan dubbelt så lång tid kvar och jag som hade tänkt att jag skulle ha gått halvvägs på måndag..

Jag vet att de kanske är många som tycker att de är en liten sak och att huvudsaken är att jag blir frisk och de är de ju såklart, men de här är så pass jobbigt och jag kan verkligen inte förklara vad jag går igenom och varför jag känner och tycker som jag gör.

Att jag ena dagen är på topp och nästa dag sängliggande eller en dag bara gråter åt allting och är jättedeppig. Jag vet inte varför jag mår såhär och att en sak som att det blir två mer behandlingar än vad jag hade hoppats på, inte är något att gråta och bryta ihop över..

 

Två extra månader att må dåligt är väl ingenting när du sen är frisk och får hur många år som helst att må bra och leva livet, de vet jag att det är många som säkert tänker.

Jag hade nog också tänkt så och sagt så om det var någon som jag kände som gick igenom en cellgiftsbehandling, men när man själv är i det så är det inte så man tänker. Varje dag är jättejobbig och känns hur lång som helst, man ser hur roligt alla andra har och vad dom hittar på och de enda man vill är ju att också få vara med och göra sånt som dom gör. Man vill inte vara den som ligger inne och mår dåligt och inte orkar göra något, eller inte får göra vissa saker just då för att man precis har fått en behandling eller ska ta det lugnt och återhämta sej.

Så dom här två extra behandlingarna känns så mycket värre och jobbigare än jag kunde föreställa mej och det är nog för att det kom nu, när jag har så långt kvar.

Man blir eller känner sej väldigt liten under en sån här tid och de är vad jag känner mej väldigt många dagar just nu, liten.. Själva behandlingens biverkningar är att man blir deprimerad och det vet jag att jag har varit nu dom senaste dagarna. De med allt annat blir väldigt jobbigt, de är inte bara själva behandlingen, de är så mycket runt omkring också som både är jobbigt och gör att man mår som man mår, som många kanske inte tänker på.

 

Ibland kan jag få dåligt samvete över att alla är så snälla mot mej och skriver att dom tänker på mej, skickar blommor, presenter, fina meddelanden. Jag känner ibland att jag inte förtjänar att ha så fina människor runt mej och när jag tänker på allt dom gör för mej och hur dom ställer upp och bryr sej så blir jag så rörd. Jag vill ju kunna vara lika snäll och underbar tillbaka och få dom att känna som jag känner när jag får ett fint meddelande, eller när det kommer ett paket på posten..

Jag blir så glad och tacksam och jag vet inte hur jag ska kunna få dom att förstå att jag inget hellre vill än att vara lika snäll tillbaka så dom också får känna att jag bryr mej om dom och att jag faktiskt blir glad och uppskattar allt, även fast jag kanske inte alltid orkar svara just då. Jag vill också kunna ge lika mycket som jag får, 

 

Här är ett bevis på vilka underbara människor de verkligen finns! <3

 

 

När jag fick mina cellgifter i måndags så pratade jag lite med sjuksköterskan som gav dom, som jag alltid brukar göra och då tyckte jag att hon verkade lite virrig och säger att hon inte har hunnit äta lunch och så.. men visst, de kan ju hända vem som helst att man kanske inte alltid hinner äta lunch, så jag tänkte inte så mycket på de då.

När jag ligger i sängen på eftermiddagen så kommer en annan sjuksköterska in och säger "det var visst en tablett som vi missade att ge dej vid behandlingen så du kan ta den nu" och de gjorde jag och sen låg jag bara och kollade på tv.

 

Efter en stund börjar jag känna mej konstig, börjar må illa och på ett sätt som jag inte gjort innan..  Så när dom kommer in och säger att det är middag så säger jag bara att jag inte kan äta för att jag mår så dåligt.

Jag fortsätter må dåligt hela eftermiddagen och kvällen och på natten sov jag knappt nånting, och när dom kommer in på morgonen och säger att de är frukost så säger jag bara att jag mår illa och inte kan äta.

Sen när en sjuksköterska kommer på förmiddagen för att ge mej tisdagens behandling så är jag bara ledsen och säger hur illa jag mår, jag gråter och kan inte sluta.. Jag mådde så dåligt och visste inte vart jag skulle ta vägen, så hon försökte prata med mej och trösta mej och så men det gick inte. Och när dom kommer in och säger att det är lunch så säger jag nej, jag mår illa, jag kan inte äta.

Så där låg jag, hade inte ätit eller druckit på ett dygn, mådde illa och grät..Hade massa olika känslor och tankar som jag inte kunde förklara eller förstå och som jag bara ville bli av med..

 

På onsdagen mådde jag fortfarande illa och kunde inte äta frukosten. Jag visste att jag skulle få åka hem efter behandlingen va klar så när sjuksköterskan kom in på morgonen så frågade jag ungefär när jag skulle va klar eftersom pappa hade tagit ledigt för att hämta mej och de tar nästan 2 timmar att åka så va jag tvungen att ringa lite i förväg. Och då säger hon vid ett-tiden. Så jag ringer till pappa och säger att jag är klar vid ett och sen strax efter de så kommer de in en tjej som har med sej lite papper om hur man gör för att "anmäla felaktig sjukvård". Men jag orkade inte kolla på dom så jag la dom bara bredvid sängen.

 

När pappa och jag satt i bilen påväg hem så sa jag inte mycket, jag ville inte visa att jag mådde så dåligt så jag va tyst och pappa pratade lite och försökte verkligen. Han märkte och såg nog att jag mådde dåligt...

När vi kom hem så gick jag upp och la mej, sen låg jag i sängen hela dagen, kvällen, och natten. Jag va bara uppe på toaletten och tog mina tabletter vid åtta på kvällen, sen på torsdagen skulle jag in till Södertälje sjukhus och ta prover för behandlingen på måndag och då va jag fortfarande illamående.

Min syster ringde och sa att hon skulle köra in mej till sjukhuset och att hon skulle komma alldeles strax och när hon kom så grät jag bara, jag va så trött på att må dåligt och på allt..

Det gick rätt fort att ta proverna och när jag kom hem så la jag mej i soffan och kollade på tv, jag tog lite yoghurt och saft och även fast det inte smakade och nästan kom upp igen så åt jag det iallafall eftersom jag visste att jag inte hade ätit eller druckit sen i måndags och verkligen behövde de.

 

Lillis kom hem några timmar efter att jag hade kommit hem från sjukhuset och då frågade hon om jag fått i mej något att äta och dricka, och då sa jag vad jag hade fått i mej och sen satt jag nere hos henne och pratade ett tag och sen gick jag och la mej. 

När det va middag och dom andra åt vanlig mat så åt jag yoghurt och smörgåsrån för att de skulle vara lätt för magen, men jag åt inte så mycket och sen försökte pappa och Lillis tänka ut vad som kunde vara bra.. Så pappa hämtade ramlösa som jag fick i mej ett glas av och sen när dom tänkte efter hur många dagar det hade gått och jag inte fått i mej vätska så sa Lillis att hon ville köra in mej till sjukhuset så jag får dropp eftersom de är farligt att gå så många dagar utan.

Men jag började bara gråta och sa att jag inte ville in till sjukhuset och nu försökte jag ju få i mej vätska och mat och då sa hon att vi skulle vänta till imorgon och se, men att jag va tvungen att dricka mycket och jag gjorde de, inte mycket kanske men jag drack.

 

Jag kände mej lite bättre på fredagen när jag vaknade och då åt jag yoghurt och en knäckemacka och de gick faktiskt bra, även fast de inte va mycket och de va svårt så va de iallafall nånting och det kändes som att magen började komma igång lite lätt igen.

Jag drack ganska mycket på fredagen och åt en pannkaka till middag.

Min lillebror fyllde 13 igår så då kom släkten och jag är ju så infektionskänslig så jag höll mej uppe på rummet och sov mestadels av tiden när alla va här.

Sen vid elva när alla hade gått så gick jag ner och borstade tänderna och sen gick jag och la mej, jag vaknade några gånger inatt och kände att de va nåt som inte kändes bra. Jag kan inte förklara riktigt hur de kändes eller va de va men de kändes jobbigt och konstigt på nåt sätt.

Vid åtta imorse gick jag upp som jag alltid gör eftersom jag måste ta mina tabletter då och redan när jag vaknade så kände jag mej gråtfärdig och började gråta. Jag vet att jag tänkte att jag inte orkade me de här längre, alla jobbiga nätter, alla mediciner, känslorna som man inte kan beskriva, kroppens sätt att visa att den inte mår bra, och alla jobbiga dagar.. så jag satt där en stund och grät och sen klädde jag på mej och gick ner. Jag kände i trappen ner att jag höll på att börja gråta igen men jag försökte hålla de tillbaka och när jag hade tagit tabletterna så tog jag en liten skål med yoghurt och satt där vid bordet och tårarna kom flera gånger under den korta tiden. Så när jag hade ätit upp så gick jag upp till rummet igen.

 

Efter en timme så tänkte jag att jag skulle gå ner och ta en macka, och när jag går ner så är jag inte ledsen för då har jag gråtit så mycket men såfort jag kommer in i köket och ska ta fram mackorna så bara rinner tårarna och jag försöker torka bort dom lite diskret men de går inte. De va ingenting nån sa eller gjorde och jag vet inte varför det kom, jag skulle ju bara ta fram en macka.. men de gjorde de och jag kan inte förklara de.

Lillis satt vid köksbordet och pratade med pappa i telefonen och Edwin satt i vardagsrummet och spelade tvspel och när hon hade slutat prata med honom så pratar Edwin och Lillis lite med varandra och så säger Edwin till mej "Malin?" och jag som nästan gråter och har svårt att få fram nåt, och jag ville ju inte att de skulle höras att jag va ledsen sa lite tyst "mm" och då frågar han om han ska säga vem som åkte ut ur xfactor och då säger jag nej.. och då hör Lillis att jag är ledsen.

 

Hon kommer fram och kramar mej och frågar om det är illamåendet och då säger jag att jag är arg..

Jag säger att jag är arg på att just jag ska behöva må såhär dåligt och vad jag har gjort för att förtjäna att gå igenom den här skiten och varför inte jag bara kan få må bra, och vara mitt vanliga jag igen..  VARFÖR JAG!?!

Jag vill inte må såhär längre nu, jag vill inte vara ledsen och deprimerad när jag inte vet varför jag är det. Okej att jag vet att medicinen gör mej sån men när man är ledsen och är deppig och inte kan förstå varför eller vad det är som man är ledsen för/på så är det jobbigt. Är du deprimerad eller ledsen för att de precis har tagit slut med pojkvännen tillexempel så vet du ju varför du är ledsen, jag har inget sånt som jag är ledsen över mer än att jag tycker att allt är orättvist och för att jag sitter där jag sitter och får stå ut med den här behandlingen, men de är inte samma sak.

 

Alla andra julpysslar och går på julbord och har det bra och jag sitter här och orkar nästan inte ens vara vaken en hel dag.. Jag vill bara tillbaka till mitt vanliga liv och till alla "tråkiga vardagssysslor" som jag inte orkar göra nu men som jag skulle göra allt för att få göra nu, bara jag slapp må som jag gör nu..

Jag vet att jag kanske har en nerperiod just nu och att alla behandlingar är olika och att jag mådde mycket bättre efter förra behandlingen men de hjälper inte mej just nu, jag mår lika dåligt nu iallafall och det tar inte bort det jobbiga och det jag går igenom och känner nu.

Så förlåt för att jag är väldigt tråkig och gnäller och är så negativ, men nu har de varit ganska många jobbiga och tuffa dagar och jag har inte mått så bra och de kände jag att jag va tvungen att få ur mej.

 

Syskonen har varit här och vi har bakat lussekatter idag så nu är jag rätt trött, men de va kul att baka lite även fast jag kände att jag mest satt och dämpade stämningen lite när jag va så trött och orkeslös och inte tjoade och tjimade som dom andra gjorde. Men jag vet att dom förstår, även fast de är jobbigt för mej.

 

Dom fina lussekatterna, nu kan jag äta de jag gillar hur mycket jag vill.. nästan :)

 

 

Du har det fan inte lätt Malin! Mitt hjärta värker varje gång ja läser dina inlägg! Men du ÄR stark. Du fixar detta. Jag tycker att du fortfarande ska tänka att du har gjort halva behandlingen. När de nästkommande tre behandlingarna är över så kommer de två sista inte kännas så jobbiga (hoppas jag).

Blev det någon uppföljning på felmedicineringen? För det var väl det det blev med tabletterna?

Och du, det är ok att gråta! Gråt så hela hjärtat värker. Du har gått igenom så mycket (mer) den senaste månaden. Det är klart att dem känslorna måste ut.

Jättemånga styrkekramar och tankar till dig Malin!

Önskar jag kunde vara hos dig. Krama dig.

Älskade Malin! Det är nästan att du ber om ursäkt för att du är deppiga o inte skriver roliga, positiva saker. Det är nog ingen som går in på din blogg som förväntar sig solsken varje dag. Självklart är det underbart när vi läser att du mår bra men att gå igenom det du gör utan att vara deppig ibland är det ingen som klarar. Särskilt inte efter en sådan vecka! Du skriver fantastisk bra, tack för att du delat med dig! Tur att du hade din familj hos dig denna gången<3 Hoppas det går bra i morgon o att du piggnar till snabbt i veckan. <3<3<3

Älskade underbara Malin! Tänker på dig varje dag och önskar att jag kunde göra något för att få dig att slippa all skit, för att hjälpa dig. Kan inte säga detta nog många gånger : Du är så STARK! Är det någon som fixar detta så är det du. Det vet jag. Massor av kramar <3

Kära du! Håller med dom andra som skrivit att man behöver inte vara glad hela tiden! Jag lider verkligen med dig och jag skulle vilja ta all smärta och skit som du går igenom och kasta iväg det all världens väg! Fortsätt vara den otroligt duktiga kämpe som du är! Stor kram till dig Malin!!!

Älskade lilla Malin. Visst måste det vara jobbigt för dig. Att gråta och att skriva av dig på bloggen gör det kanske lite lättare, och ja... man får vara gnällig och deppig. Klart att vi finns här för dig. (Det värsta är att inte kunna göra något mer konkret). Du ska inte tänka så mycket på oss, utan lägga din energi på att ta dig igenom detta, så lovar jag att du kommer att finnas där för oss en dag om vi skulle behöva det. Krya på dig nu så att du kan få några riktigt härliga vinterdagar till det är dags för nästa omgång. Vi hörs. Massor med kramar till dig.