Begravning

2012-12-13 | 22:58:40 | Kategori: Allmänt | 3 kommentarer
Imorgon är farfars begravning och jag har tänkt på den dagen så länge, hur det kommer bli, hur det kommer kännas, hur det kommer va att se alla ledsna, hur jag kommer reagera och hur jag kommer ta allting... jag vet hur jag tyckte de va och hur jag reagerade på mammas begravning, jag va så ledsen och bara grät.. Innan begravningen så trodde jag inte riktigt på att hon va död, jag trodde hela tiden att hon skulle komma tillbaka, att hon bara hade rest bort ett tag. Jag hörde tillomed henne ropa på mej några gånger och ibland tyckte jag att jag såg henne och när jag gick fram och sa "hej" så va de inte hon, de va bara nån som va väldigt lik henne.
Jag valde att se mamma när hon låg i kistan på begravningen och de kommer jag inte göra imorgon när farfars begravning är, jag vill inte se honom som han ser ut nu utan jag vill ha kvar den bilden av honom från när han va frisk och hade de bra istället. Jag vill ha kvar bilden av farfar som, den glada, pigga, snälla, roliga, omtänksamma, starka, skämtsamma underbara människan som han va.
 
Jag ångrar ibland att jag såg mamma när hon låg där i kistan eftersom hon såg ut att ha haft så ont.. jag ville inte att mamma skulle lida så mycket som hon gjorde den sista tiden hon levde, och den sista gången jag träffade henne var på juldagen 1999 och hon kom och skulle fira jul med mej och mina syskon. Hon hade köpt julklappar till oss även fast hon hade blivit så misshandlad att hon hade blåmärken överallt, hon kunde inte ens äta för att han hade slagit henne så hårt.
Hon visade mej sina armar, rygg och mage och de va blåmärken överallt, verkligen överallt.. Jag hade aldrig sett nåt liknande och jag kunde inte tro att man kunde ha så mycket blåmärken som hon faktiskt hade. 
Att hon kom och firade jul med oss trotts allt som hade hänt och hur dåligt hon måste ha mått visar vilken stark och underbar människa mamma verkligen va, hon satte alltid alla andra före sej själv och hjälpte alltid till, även om hon mådde dåligt. 
När jag tänker på allt hemskt som hon gick igenom så blir jag jätteledsen, jag önskar verkligen att jag hade kunnat hjälpa henne, att jag fanns där för henne som hon fanns där för mej.. Jag vet att jag va ung då och inte visste hur jag kunde hjälpa henne, men nu vet jag och de gör mej så arg att jag inte visste de då när jag hade behövt veta de.
Hade jag bara kunnat stoppa Lasse från att slå henne så hade hon funnits idag.. han hade ingen rätt att ta henne ifrån mej så som han gjorde.
 
Jag vet att jag sommarjobbade på ett cafe i Södertälje när jag va 15. och de cafet låg precis vid en sjö och en dag när jag jobbade så såg jag mamma vid den sjön och då skulle jag gå dit och säga hej. När jag kommer några meter ifrån henne så ser jag att mamma och Lasse pratar och sen från ingenstans så slår han henne med knytnäve på ögat..
Jag blir jätterädd och börjar gråta och springer därifrån och då ser mamma mej så hon springer efter och ropar på mej att jag ska stanna, så jag stannar och så kramar hon om mej och säger "de va mitt fel, jag sa något dumt.. du får inte va arg på Lasse för att han gjorde så för de va mitt fel."
Jag hade alltid tyckt om Lasse jättemycket och han har alltid varit snäll mot mej och jag hade aldrig kunnat tro de där om honom, att han kunde slå mamma.. så efter den dagen hade jag lite svårt för honom men jag trodde också att det inte skulle hända igen och därför så försökte jag umgås med han som vanligt när jag va hos mamma och honom. 
 
Och jag såg honom aldrig slå henne igen men jag vet att han gjorde de väldigt ofta, och när mamma kom på juldagen så såg jag ju att han hade gjort de och då va de värre än någonsin.
Jag vet att mamma sa hela tiden att de va hennes fel och att hon hade sagt nåt som "retat" upp honom och att de va därför han slog henne. När hon pratade om det, att han slog henne så va de som att hon trodde eller tyckte att hon förtjänade det, hon sa alltid att hon sagt nåt dumt eller att hon hade provocerat honom och att de va därför han slog henne. Hela tiden sa hon att de va hennes fel.. och att de inte va någon fara.. 
Men jag tyckte så synd om henne och ville inte att hon skulle behöva stå ut med att han slog henne när hon sa något fel, så jag sa att hon inte kunde stanna hos honom, att hon va tvungen att flytta därifrån. Men mamma sa att hon inte hade nånstans att ta vägen och frågade om hon kunde få bo hos oss ett tag, och jag frågade pappa och Lillis ifall hon fick de men de fick hon inte eftersom vi redan va sju stycken och att de inte fick plats.
Så mamma flyttade till någon kompis i Nykvarn efter nyår nångång, och sen den 1 februari 2000 så hittades hon död, 34 år gammal...
 
Jag tänker fortfarande på när jag såg henne ligga där i kistan, på hennes händer.. dom va fulla med blåmärken och hon va så smal.. Jag valde att inte se ansiktet utan bara kroppen och hon hade ett vitt nattlinne på sej så de va bara händerna som syntes, och jag ville inte se ansiktet utan jag ville ha kvar bilden av mamma som hon såg ut innan hon blev misshandlad och fick massa blåmärken. Hon va så fin och så snäll och de gör ont i mej att veta att hon blev behandlad så illa som hon blev.
Min lilla mamma :( jag får så dåligt samvete för att jag inte kunde hjälpa henne, att jag inte kunde göra så Lasse slutade slå henne... för hade han aldrig slagit henne så hade hon levt idag, då hade jag haft henne här hos mej.
Jag har alltid tänkt på mamma och pratat om henne som om hon ska komma tillbaka, att hon bara är iväg ett tag.
Jag vet inte varför men nånstans inom mej så tror jag att hon ska göra de, jag tror inte att hon är borta för alltid, och att jag aldrig kommer få se henne igen.. även fast jag vet att hon är de så kan jag ändå inte ta till mej de. Jag vet att de låter konstigt och de tycker nog jag me att de är men jag vill ju så gärna träffa henne igen och jag tänker på henne varje dag så därför är de svårt att intala sej själv att jag aldrig kommer få träffa henne igen.
 
Dagen så jag fick veta att mamma hade dött, så satt jag på övervåningen och kollade på "Ally Mccbeal" och de ringde på dörren och klockan va runt halv tio på kvällen så jag vet att jag tyckte att de va konstigt att de kom folk så sent en vardag.. När jag hörde vilka de va och dom frågade Lillis om hon kunde komma ut en stund så förstod jag direkt att de va nåt som hänt.
Och efter ett tag så kom pappa upp för trappan och satte sej bredvid mej i soffan och säger "Malin, de har hänt en sak.. " då förstår jag att mamma va död och att de är de han ska säga, och de gjorde han också.. jag vet att jag började gråta på en gång och när pappa skulle krama om mej så försökte jag få bort honom så jag kunde gå in i mitt rum, så jag sparkade och skrek, jag va så arg och ville bara vara ifred.. 
De va verkligen en hemsk sak att uppleva, att få höra någon säga "din mamma är död".. De är något som man aldrig kan föreställa sej hur de kan vara eller hur man kommer reagera när man får ett sånt besked, eller hur man kommer hantera de och gå vidare.. 
 
Nu är det snart 13 år sen mamma dog och de låter jättelänge, men för mej är de inte de. 13 år skulle lika gärna kunna vara en månad för jag kommer ihåg dagen då pappa berättade att mamma va död så väl, så de känns inte som att hon har varit borta så länge. Jag saknar henne så det gör ont och jag tänker på henne varje dag, och jag önskar så mycket att hon aldrig dog..
Jag kan känna en sån ilska till Lasse och varje gång jag ser honom nere på stan när jag är inne i Södertälje så blir jag så arg.. de är så orättvist att han ska få gå runt där och leva som vanligt när mamma inte får göra de. Jag mår alltid lika dåligt när jag ser honom, han påminner mej om allt hemskt som han gjorde mot mamma och de är därför jag aldrig kommer flytta tillbaka hit igen, jag vill inte bli påmind om alla dåliga minnen som jag har här. Jag har det så otroligt bra i Vetlanda och jag är så glad över att jag flyttade dit, de va de bästa jag har gjort, alla människor och allting... UNDERBART!! :)
 
Näst sista gången jag träffade mamma så va jag hemma hos henne och vi skulle baka bullar, sen när dom va klara så la vi en kökshandduk över dom, som man brukar göra.. men jag vet inte hur det kom sej att när vi skulle ta bort handduken så följde bullarna me.. dom satt fast på handduken.. haha.. va vi skrattade när mamma höll upp handduken och bullarna hängde där, de kommer jag aldrig glömma :)
 
Mamma va så himla underbar, hon har alltid varit och kommer alltid vara min idol. Hon va väldigt stark och gick igenom väldigt mycket jobbigt i sitt liv men ändå så tog hon sej alltid igenom de och hon visade aldrig oss barn att hon mådde dåligt. Även fast vi ibland förstod att hon mådde dåligt eftersom hon kom med blåmärken så visade hon aldrig något, och jag kommer alltid minnas henne som en fantastiskt stark och underbar mamma och människa.
 
Lilla jag och mamma.
 
Mamma som 18-19 åring
 
 
 
Kommentarer från er Söta Läsare.
Postat av: Emmelie

Åh lilla Malin!! Vad jag lider med dig! Ingen ska behöva uppleva något sådant här. Du är så stark som skriver om det här och så detaljerat. Jag beundrar din styrka.

Jättemånga kramar till dig!!!!!!!

Svar: Tack så mycket Emmelie! :)
Malin Fasth

2012-12-14 @ 09:20:16
Postat av: Sofie

Tänker på dig varje dag och vad du gått igenom, eftersom du har berättat det här för mig innan.. Du är en riktig kämpe!
Vill bara kram om dig nu! Var så längesen vi sågs <3

Svar: Tack Sofie! <3
Malin Fasth

2012-12-14 @ 22:40:29
Postat av: johanna

<3 fy vad arg å ledsen ja blir av att läsa de som hände din mamma.. inget någon ska behöva gå igenom... fy vad hemskt.. saknar dig underbara malin
kramar

Svar: Ja de va riktigt hemskt och så orättvist.. :( Jag saknar dej med fina Johanna, men snart är det Januari :) Kramar
Malin Fasth

2012-12-14 @ 23:25:20

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback



RSS 2.0