Jag trodde inte man kunde vara så uttråkad som jag är och har varit nu i ett antal veckor, dagarna går riktigt långsamt och jag är så trött på de här nu. Trött på att bara vara hemma och trött på att vara här i de här huset, jag vill bara tillbaka till Vetlanda.

Just nu känner jag mej bara deprimerad och jag trivs inte alls me de här, de är jättejobbigt att bo hemma efter att ha bott själv så länge som jag har gjort och jag försöker verkligen göra allt för att de ska funka så bra som möjligt men nu känner jag bara att jag inte orkar längre.

Jag behöver komma tillbaka till Vetlanda och vara Malin igen, de här går inte längre. Jag blir så irriterad hela tiden och de är inte lätt att höra på allt och jag känner bara att jag vill vara jag.

Nu har jag väl säkert en sån period när allt känns skit och att de går över men de har varit så länge nu så därför känns de bara som att de blir värre och värre för varje dag.

 

Jag känner mej ganska okej efter behandlingarna nu så jag kanske kan bo själv och klara allt, jag mådde inte såhär som jag gör nu innan och de va därför jag inte kunde bo kvar i lägenheten.

Men nu har jag fått bra tabletter så därför mår jag inte dåligt på samma sätt, visst att jag är trött och ledsen och de är en jobbig och tung behandling att gå igenom men jag tror att jag skulle må bättre av att vara hemma i mitt eget och vara mej själv.

De är så jag känner nu och jag vill inte vara gnällig eller nånting men jag håller på att bli galen av de här, de är inte så lätt att förklara hur de känns eller hur jag har de men jag kan lova att de inte är lätt alla dagar, och när de man helst av allt vill är att vara sej själv och att allt ska vara som vanligt och så går inte de.. de är jobbigt.

Jag tror att de är svårt att förstå vilken psykiskt jobbig sak jag går igenom och att försöka förklara de är nog omöjligt eftersom man måste uppleva de för att förstå. Visst, jag har mina nära och kära här, och familjen ställer upp jättemycket som jag är tacksam över men de har inte med de att göra, jag trivs inte här och jag har inga vänner här, jag hör inte hemma här längre och därför känns de bara jobbigt att vara här när man längtar till något annat. De har inget med att jag inte tycker om min familj att göra utan de har bara med mej att göra och att jag vill vara där jag mår bra. 

 

Jag vet inte varför jag ibland ska låtsas om som att de här inte är så jobbigt och att jag mår bra. De är skit jobbigt och självklart har jag bättre och sämre dagar men oftast när jag träffar folk och dom frågar mej hur de är så säger jag nästan alltid: "Jo men de är rätt bra faktiskt, jag mår inte så dåligt som jag trodde så de går bra..."

Men varför gör jag alltid de?! Ja, jag trodde att jag skullle må värre än va jag gör på vissa områden men de betyder ju inte att jag inte mår dåligt eller att de är en jättelätt grej att gå igenom.

De är så mycket bakom "muren" som ingen ser och som är väldigt jobbigt och svårt att förklara eftersom man inte förstår de själv..

Jag vet att jag kommer klara de här och att allt snart är över och då blir allt som vanligt igen, även om jag måste göra en del efter alla behandlingar så vet jag att de har ett slut snart och de ger mej så mycket att se fram emot och längta till, slutet på allt de här..

 

Men även om jag vet att de här snart är över och att alllt blir som vanligt då så de är den här väntan som bara är för jobbig just nu, och jag vill bara att allt ska vara över och bli normalt igen. Jag vill inte ha de så här mer nu utan jag vill tillbaka till "mitt" liv och ha de underbara liv som jag verkligen hade innan allt de här började, och innan jag va tvungen att lämna allt och bo här i Södertälje.

De har varit väldigt jobbigt för mej och speciellt eftersom jag saknar allt och alla i Vetlanda väldigt mycket så mina dagar blir ganska jobbiga för jag trivs inte så bra här och har inte mina vänner eller nånting. De betyder så mycket för mej och att inte kunna umgås med nån är extremt påfrestande och gör mej lite deprimerad ibland och därför känner jag bara att jag vill tillbaka dit jag hör hemma.

 

Så, mycket negativt och gnälligt jag vet.. men jag kände bara att jag va tvungen att få ur mej de och sen är de väl en sån gnällig dag idag bara när allt känns lite extra blä.

Nu ska jag gå och lägga mej för imorgon ska jag upp tidigt och åka till Linköping och få behandling igen. Jag kör dit och hem själv imorgon och de ska bli rätt skönt, jag tycker om att köra och nu blir de ju lite längre än bara köra brorsan till träningen som tar tio minuter :)

Jag sitter och funderar på vad jag ska äta för lunch imorgon också, vart på vägen jag ska stanna och äta för jag känner att jag vill unna mej något gott. Så jag ska fundera på de och se om jag hittar nåt bra ställe i Norrköping eller Nyköping, kanske Nyköpingsbron igen.. för jag känner inte riktigt för McDonalds för annars finns de ju gott om såna ställen längs motorvägen. Men vi får se imorgon hur de blir, nu blir det sängen iallafall med lite spelande tills jag somnar!