Idag är dagen som jag fasar för varje år och som jag inte vill ska komma. Idag är dagen då mamma dog för 13 år sen och jag kommer ihåg allt som om de vore nån dag sen bara. De känns verkligen inte som 13 år, de låter så länge.. har jag verkligen varit utan mamma i så många år..?!

De går bara inte att förstå att de har gått så lång tid, och att jag bara va 15år när hon dog. Jag vet att hon har det bättre där hon är nu och de gör mej lugn även om jag skulle ha gett vad som helst för att få tillbaka henne, jag vill att hon ska se mej nu och hur jag har blivit och utvecklas..

Jag va ju så liten när hon gick bort så de har ju hänt massor på dom här åren och jag tycker de är så tråkigt att hon aldrig fick se den jag blivit. 

Men mamma va en sån kämpe och gick igenom mer än en människa ska behöva göra, hon va bara 34år när hon dog och den sista tiden hon levde så hade hon det väldigt jobbigt med sin nya man som misshandlade henne svårt. Men även fast hon hade de jättejobbbigt så tog hon sej alltid tid att träffa mej och jag är så glad över att jag träffade henne så pass mycket som jag gjorde innan hon dog, vi fick många minnen ihop som jag aldrig kommer glömma.

 

Nu i efterhand så uppskattar man allt som man gjorde med henne, alla dom där småsakerna som kan kännas meningslösa i vanliga fall känns så speciella och viktiga nu. Jag är jätteglad över allt jag fick göra med henne och allt jag fick uppleva med henne och att jag fick se henne le och skratta mitt i allt de jobbiga. 

En hel dag satt vi och kollade på en konsert med Michael Jackson från när han spelade på Ullevi, och både mamma och jag älskade hans musik så vi satt som små barn och njöt av musiken och allting va så bra vet jag att vi tyckte.

Hans musik lyssnar jag fortfarande på och jag kommer alltid tycka om och bli glad av hans musik, de är en del av mamma och mej och de får henne att leva vidare på något sätt.

Sen är de en låt med Michael Jackson som jag spelade upp på hennes begravning som jag har väldigt svårt att lyssna på för jag blir alltid ledsen när jag hör den, den för upp så mycket minnen från begravningen och den låten va både min mammas och min favoritlåt.

Jag älskar fortfarande låten och tycker att den är jättefin och den betyder så mycket mer nu men samtidigt så blir jag ledsen när jag hör den så de är lite svårt.

 

Begravningen va de värsta jag varit med om och när jag tänker på begravningen så är de som att jag är där igen, jag kommer ihåg allt så väl och hur jag kände den dagen så därför brukar jag inte lyssna så mycket på låtarna som spelades på begravningen. Men just såna dagar som idag så brukar jag lyssna på dom, för även om jag blir ledsen så är de minnen av mamma när jag hör dom och dagen idag och när hon fyller år och så vidare så vill jag höra dom och tänka på henne.

Idag är en dag när jag tänker väldigt mycket på henne och på begravningen så då känns de skönt att lyssna på låtarna på något sätt.

"Det vackraste" av Cecilia Vennersten sa mamma att hon ville ha på sin begravning när hon dog, och självklart så spelades den. Jag valde "You are not alone" av Michael Jackson som en låt som skulle spelas eftersom den va speciell för oss.

 

Jag har haft en hel del tunga år efter mamma dog och vissa dagar har varit värre och vissa lättare men sen jag flyttade från Södertälje så har allt förändrats, jag har mått så mycket bättre. De va de bästa jag kunde göra, flytta ifrån allt elände som har hänt i den staden och börja om.

Jag är jätteglad över att jag gjorde de för jag har träffat så många nya härliga människor som har gjort mitt liv helt underbart och jag skulle aldrig ens kunna tänka mej att lämna Vetlanda för att flytta tillbaka till Södertälje, de finns bara inte.

När jag bodde i Södertälje så påmindes jag väldigt mycket om allt som har hänt och jag såg mannen som gjorde så mamma dog nästan jämt när jag va nere på stan och de gjorde att jag påmindes av de gång på gång, alla hans slag och mammas min när han slog henne... De är hemskt att uppleva och att bli påmind om de hela tiden gjorde att jag inte riktigt kunde gå vidare.

Men nu känner jag att jag är en helt annan människa sen jag flyttade till Vetlanda och jag är så mycket starkare och därför kan jag hantera de som hände mamma på ett helt annat sätt nu.

Mamma va en riktig kämpe och jag såg upp till henne väldigt mycket och att se henne gå igenom allt hemskt hon gjorde och samtidigt tänka på alla andra och sätta alla andra före sej själv gör mej så stolt. Hon var en sån stark person och jag tycker att de är så hemskt att hon va tvungen att dö på de sättet hon dog på och att hon dog så ung.

 

Hon hann aldrig njuta av livet fullt ut och de har gjort att jag vill göra de, jag vill inte kasta bort mitt liv utan jag vill ta vara på livet och uppskatta och göra de bästa av de. Jag tror att de är därför jag kämpar på så hårt nu under cellgiftsbehandlingarna för jag vet att när dom är klara så kan jag börja leva mitt vanliga liv fullt ut igen, och ju mer jag kämpar och tänker positivt desto bättre tar behandlingarna.  

Livet är för kort för att kastas bort och för att gnälla över småsaker, de blir va man gör de till och jag tycker att man ska ta vara på varje dag som kommer för man vet aldrig vad som händer.

Även om jag inte njuter så värst mycket just nu utan mest bara försöker ta mej igenom de här så vet jag att jag kommer njuta av livet så mycket mer sen när allt är över och de får mej att längta och vilja leva ett så bra liv som möjligt.

 

 

 

 

 

Vila i frid Mamma, du är och kommer alltid vara väldigt saknad! <3

 

Du går ifrån oss

men är ej borta

i våra tankar

du lever kvar.