Nu har jag precis kommit in efter en liten promenad, och de va verkligen hur skönt som helst och även fast jag inte gick speciellt fort eller länge så va de precis lagom för mej till att börja med. 

Cellgifterna gör ju så att allt i min kropp slås ut, även bra celler som muskler, kondition och allt sånt så därför blir jag trött väldigt fort när jag gör något ansträngande och därför har jag bestämt nu att jag ska gå minst en promenad varje dag för att börja bygga upp flåset och konditionen igen så jag tar lite i taget redan nu och inte får massa att bygga upp sen när jag är frisk.

Sen är de aldrig fel med motion och speciellt inte nu under behandlingarna, så därför ska jag försöka komma ut varje dag även fast jag kanske inte orkar så mycket alla dagar så är 15 minuter bättre än ingenting. Man orkar inte alltid så mycket för vissa dagar är man väldigt trött, men jag ska ändå göra mitt bästa för att komma tillbaka så fort som möjligt sen när allt är över.

Jag har varit ute och gått en promenad både igår och idag så jag tycker iallafall att jag är lite duktig som går ut även fast jag är trött, men jag vill verkligen bli frisk och komma tillbaka till de normala så fort som möjligt så därför ska jag göra mitt bästa för att "bättra på" att de händer fort också.

 

Idag åt jag min första semla för de här året och de va bara såå gott, jag älskar verkligen semlor så när jag såg att de fanns i affären kunde jag inte så emot utan köpte ett tvåpack, och nu när jag har börjat gå promenader så gör de ju inget om jag äter såna saker ibland. De som jag tycker är tråkigt är att lussekatterna har slutat säljas i affärerna och att de gick fort, jag trodde iallafall att dom skulle finnas kvar hela januari också men inte..   

 

Nu har pappa opererat sej och ligger nog fortfarande på uppvaket och jag väntar bara på att han ska höra av sej och säga hur de har gått, även fast jag känner på mej och är säker på att de har gått bra så vill man ju ändå höra de också. De ska bli så skönt sen när han inte har ont längre och kan börja vara som en vanlig 53 åring igen och jag längtar efter den dagen, jag längtar efter dagen då man slipper se han ha ont hela tiden för nu har han ont jämt och de är så jobbigt att se. 

Så nu hoppas jag på att få hem en pigg och smärtfri pappa från sjukhuset på torsdag.

Nu blir det snart middag, kycklingrullar som är så gott och jag känner mej riktigt hungrig och de är en sån härlig känsla. Innan jag började med cellgifterna så hade jag alltid så ont i magen eftersom tumörerna tryckte på och jag kunde inte äta och kände mej aldrig hungrig, men sen tumörerna har börjat krympa så har de ändrat sej jättemycket, nu känner jag mej faktiskt hungrig och jag kan äta mer än jag kunde förut och jag får inte ont i magen.

Så de känns helt underbart, och de är nästan som att jag vill äta något hela tiden bara för att jag kan liksom.. att på nåt sätt bevisa för mej själv att jag inte får ont och att jag faktiskt kan äta.

Jättesvårt att förklara hur jag menar men jag har ju haft ont så länge att jag nästan hade glömt hur de va att kunna äta och njuta av att äta, så därför blir de att jag vill äta ofta för att intyga mej själv om att de faktiskt går och att jag är påväg att bli frisk. En härlig känsla är det iallafall! :)