Innan jag åkte hem från sjukhuset i fredags så kom kuratorn in och pratade lite med mej, och när jag va inne på min första 3 dagars behandling i oktober så träffade jag henne en stund också så de va kul att träffa henne igen.

När jag träffade henne i oktober så såg jag ju fortfarande ut som vanligt så de är stor skillnad från då och hur jag ser ut nu, men de första hon säger när hon kommer in i rummet är "åh va kul att se dej Malin, va fin du är".

Jag som tycker att jag är så långt ifrån fin just nu sa att jag inte kände mej fin och att jag tyckte att jag såg så sjuk ut när jag tittade mej i spegeln och att de va väldigt jobbigt för mej men då sa hon att hon aldrig skulle säga att hon tyckte att jag va fin om hon inte tyckte de.

De är vanligt att cancersjuka inte känner igen de dom ser i spegeln och att dom tycker att dom ser så annorlunda ut, men att de oftast bara är ens egen känsla och en själv som ser de. Jag vet inte varför jag tycker de är så jobbigt nu när jag ser så annorlunda ut och vad jag har förstått och vad jag hört att kuratorn har sagt så är de mest i mina ögon de är så för ingen annan säger eller tycker att jag ser annorlunda ut.

 

Kuratorn undrade om jag träffade mina vänner ofta och vad dom säger och så och eftersom jag fortfarande bodde kvar i Vetlanda när jag träffade henne sist så va jag tvungen att berätta lite hur de såg ut nu, och att jag bor i Södertälje och inte träffar mina vänner och så sa jag också att jag egentligen inte vill att dom ska se mej såhär.

Och de kunde hon inte förstå men jag vill ju inte att dom ska se mej sjuk och ful, jag vill att dom ska se mej när jag ser frisk ut och är den där glada människan som jag brukar vara.

Hon sa att de kommer dom se nu me eftersom jag fortfarande är de och att dom inte kommer se "Malin har inga ögonfransar och hon har inget hår" utan dom kommer se sin vän och hon sa att de nog va viktigt för mej att åka ner och träffa dom och se de me egna ögon, att dom kommer se den vanliga Malin även om jag har peruken på mej eller bara har mössan.

Jag har tyckt att de har varit lite jobbigt att visa mej såhär och när jag va i Vetlanda förra gången så mådde jag så bra och hade fortfarande ögonfransarna så jag kunde sminka mej som vanligt och jag tyckte om peruken och kände mej fin, nu är de inte riktigt så längre och hur jag än gör så tycker jag inte att de blir bra och jag känner mej bara ful.

Men då föreslog hon att jag skulle gå till Make Up Store och prata med dom och be dom sminka mej och ge mej tips på hur man kunde sminka sej och hjälp med att sätta på lösögonfransar smidigt och såna saker för hon sa att även fast jag är jätteduktig på att sminka mej och så så är de lite annorlunda nu och då kan man behöva lite nya ideer och tips.

 

Sen sa hon också att de va viktigt att unna sej saker, och att låta sej själv få känna sej fin och därför hade många som hon träffat som går igenom en cellgiftsbehandling gått iväg och blivit sminkade. De hade stärkt dom jättemycket och även som att till exempel gå och köpa den där klänningen eller tröjan som man så gärna vill ha skulle jag också göra istället för att skjuta upp det.

Jag har alltid sagt att när jag är frisk så ska jag unna mej massa fina saker och shoppa nya kläder och massa sånt och att jag skulle vara värd de men då sa hon att jag va lika värd att unna mej fina saker redan nu, man behöver få känna sej fin och låta sej själv köpa saker som får en att känna lite glädje.

Och att man kanske kunde klä på sej lite finare kläder när man hade en bra dag och sminka sej lite så man fick känna att de faktiskt finns bra dagar också och att jag gjorde lite skillnad på dom så jag inte bara hade mjukisbyxor utan att jag kanske kunde ta på mej jeans dom bra dagarna.

 

Jag kan förstå hur hon menar med de, men jag vill liksom inte koppla ihop mina nya kläder med den här jobbiga tiden. Och jag vill inte se fin ut klädesmässigt när jag inte känner mej fin nån annanstans, de känns inte som att jag kan se fin ut just nu även om jag har fina kläder. Därför har jag mest mjukisbyxor och såna kläder som jag ska elda upp sen när allt de här är över, jag vill inte veta av dom kläderna alls efter de här.. Då ska de verkligen bli en nystart och inte massa som påminner mej om den här tiden, speciellt inte kläderna.

Jag vet att jag aldrig kommer glömma den här resan och att den alltid kommer vara en del av mej men jag vill inte bli påmind om den varje dag sen när jag är frisk, då vill jag bara gå vidare och leva ett vanligt roligt händelserikt liv med mycket glädje :)

 

Jag frågade kuratorn lite om varför jag ibland är så ledsen och nedstämd och då sa hon att de är många som känner sej så med allt som händer i kroppen när man går igenom de jag gör, vissa blir lättirriterade och arga och andra blir ledsna. Hur man än reagerar så är de inget som är konstigt utan helt normalt och att de oftast brukar försvinna sen när behandlingen är över, men vissa kan fortfarande känna av att dom är lite extra känsliga än va dom va innan behandlingen började.

Jag tyckte de va skönt att höra att de inte va nåt fel på mej, för ibland kan jag bara ligga i sängen en hel dag och gråta och tycka att allt är förjävligt och jag vill ingenting och allt känns bara som att de är slut och de finns ingen mening med nånting. Men sån är inte jag egentligen för jag är väldigt positiv och glad i vanliga fall och brukar inte vara deppig och negativ, men nu under dom här månaderna har jag varit lite väl negativ vissa dagar och ibland har de skrämt mej för jag vill inte vara sån.

Men nu vet jag iallafall att de inte är nåt fel på mej utan att de är medicinerna som gör mej ledsen och att jag ibland har dagar då allt känns förfärligt. Så de ska jag försöka att inte tänka på så mycket utan tänka mer att -nu är de en sån här dag och de är okej, imorgon kanske blir en bättre dag. För jag vet ju att dom dagarna när jag är så ledsen är dagarna efter jag har fått cellgifterna, sen den perioden när jag har uppehåll från cellgifterna som jag har nu så är jag inte ledsen.

Nej nu måste jag gå och fixa lite för nu har resten av familjen vaknat också så nu kan jag inte sitta här och lata mej längre, dags att göra nån nytta.

 

Jag måste bara säga att de är skönt att slippa se ut såhär på varje cellgiftsbehandling.