Då var det snart dags igen...

Jaha.. då va dagen här igen, dagen innan jag ska in till sjukhuset på behandling. Jag har mått så bra nu i en vecka, så därför känns det så jobbigt att jag ska in imorgon när jag vet hur dåligt jag kommer må i två veckor..

Jag kan känna att det kanske blir lättare den här gången eftersom jag "vet vad som väntar" eller vad man ska säga.. jag kommer ju fortfarande må skit, men förra gången visste jag ingenting, inte hur det skulle kännas, hur jag skulle må, eller hur det skulle vara..
Nu vet jag, sen att det kanske inte blir likadant den här gången, det vet man ju inte.. men jag vet iallafall på ett ungefär hur det kommer bli, och så vet jag att det blir bättre. När jag mådde sådär dåligt förra gången och inte visste hur länge jag skulle ligga och må dåligt så kändes allt jättejobbigt, och jag visste inte hur länge jag skulle orka ligga där.. då visste jag inte att det är i några dagar och sen blir det bättre.
Nu vet jag det och då kanske man kan stå ut på ett annat sätt.   

Här är innan jag fick första behandlingen.

 

Jag åker in till sjukhuset och är där mån-ons, sen kommer jag hem och sover nästan hela tiden fram till fredagen. På fredagen är jag lite piggare och kan vara uppe lite, men sen sover jag största delen av dagen.. lördagen är sen lite bättre och på söndagen känner jag mej nästan som vanligt. Men sen på måndagen efter så ska jag in till sjukhuset igen och få behandling. Men då åker jag in, får behandling och sen åker jag hem.. så då är det bara en dag jag får behandling på och inte tre dagar som det är första gången.

När jag kommer hem på måndagen så är jag oxå väldigt trött, och går och lägger mej på en gång när jag kommer hem. Sen är jag trött fram till fredagen och sen orkar jag lite igen, så det tar ungefär lika lång tid att återhämta sej. Men det är jobbigt att vara så trött som man blir efter man har fått cellgifterna, man orkar knappt sitta upp och att hålla ögonen öppna är riktigt jobbigt.

 

En biverkning är att man får stickningar och krypningar i benen som är jättejobbigt, det är bland det värsta när man är så trött att man inte orkar hålla ögonen öppna men man kan inte sova för att det sticker och kryper i benen.. och man bara ligger där och vänder och vrider på sej och hoppas att det ska gå över..

Sen blir man tvungen att gå upp och röra på sej eftersom man blir galen av att ligga ner och känna krypningarna och stickningarna i benen, men man orkar inte gå upp för att man är så trött och orkeslös så när man ställt sej upp så orkar man inte mer och går och lägger sej igen.. men man kan ju inte ligga där heller.. så då vet man inte vad man ska ta sej till.. och det är jättejobbigt :/

Sen mår man illa och har svårt att äta dom första dagarna oxå, ingenting smakar och när man äter så blir det som att man ska få upp det igen. Det blir den där kräkreflexen som man får om man stoppar ner ett finger i halsen.. så blir det när jag stoppar in mat i munnen dom första dagarna efter cellfiftsbehandlingarna. Och då är det ju inte så lätt att äta, även fast jag vet hur viktigt det är att jag äter och får i mej näring.

 

Nu dom senaste två dagarna har jag fått stickningar i fötterna, det känns nästan som att jag inte har några fötter. Det är ungefär som det känns när dom sover, det känns bara väldigt konstigt.. nästan som att dom är borta. Och jag är vänsterhänt och vänsterfotad så det är värst i vänsterfoten, inte för att jag vet om det har nåt med det att göra egentligen.. men jag känner iallafall mer i den foten.

Idag skulle jag egentligen ha tvättat mitt hår, men jag kände inte att jag klarade det. Jag har tappat jättemycket hår och det är mycket hår som sitter löst och tar jag fingrarna mellan lite hår och sen drar utåt så lossnar håret på en gång och är mellan mina fingrar.. så jag vågar helt enkelt inte tvätta håret.. Jag vet att allt hår kommer lossna då och jag är inte redo för det, inte än.. Jag vet inte hur det kommer kännas utan hår, hur det kommer se ut att inte ha något hår på huvudet.. det är så många tankar och så mycket som jag tänker på och jag vill inte tappa allt hår än.. Jag vet att jag kommer få peruken imorgon och då kommer jag kunna använda den när jag har tappat allt hår, men nu har jag inte den och därför vill jag inte göra nåt som får mej att tappa håret..

Jag har fått vääldigt tunt hår, och uppe i benan så ser man att jag har tappat väldigt mycket hår, det syns liksom mer av huvudet nu eller vad man ska säga, och håret i toffsen är väldigt lite.. jag brukar ha en rätt stor hårtoffs där bak annars men nu är det såå lite :/

Här ser man att jag har tappat rätt mycket hår..

 

Jag satt och kollade på lite bilder på mej förut idag, och när jag kollade på dom så tänkte jag bara på håret och hur fint det var och hur mycket jag saknar det.. Håret är inte allt, men det betyder sjukt mycket och det är viktigt för hur man ska känna sej.. Har man en dålig hårdag så blir ju ingenting bra. Så är det iallafall för mej :)

Jag tänkte lägga upp några av dom bilderna som jag kollade på innan idag där jag va så nöjd med håret :)

 

 

Nu ska jag gå och lägga mej för jag ska upp tidigt imorgon, och om jag inte bloggar så mycket dom kommande dagarna så är det för att jag blir väldigt trött och så av cellgifterna. Men jag ska försöka skriva några inlägg från mobilen :) Godnatt!

 

SLARVER! du har ju inte bäddat sängen!

Kan tänka mig att de är tufft å tappa håret.. de är ju de man ser först nästan.. men de växer ju tillbaka.. å tills dess får du skaffa flera olika peruker som du kan ha beroende på vilket humör du är på :-P kram kram

Gud va du e stark.Håret växer ut igen;-)

Åh, Malin, lider med dig. Men det känns nog bättre när det är över och du slipper gå och oroa dig över hur det ska bli.

Att få läsa hur behandlingarna kommer att gå till och hur du mår efteråt är så bra. Det ger en bättre förståelse för vad du går igenom. Jag tänker på dig och hoppas verkligen att dessa behandlingar går bättre.

Många kramar

Puuh blir helt tårögd när jag läser din blogg! Stor styrkekram till dig fina du <3

Snygga Malin :) lycka till idag!